Kriminalpolitiken utmålas som vår tids viktigaste fråga. Att samhällskontraktet håller på att rasa. Varför är det så? Och varför ligger de politiska utspelen så långt från den kunskap och erfarenhet som finns hos de som arbetar i frågorna?

Samhällskontraktet är brutet, staten har tappat kontrollen över förorterna, nu krävs undantagstillstånd och återerövring. Så låter inte längre bara rasisthögern utan även traditionella borgerliga partier. Samtidigt som brottsligheten i stort minskar har extrema åtgärder som undergräver rättssäkerhet och kriminaliserar hela befolkningsgrupper blivit centrala i högerns diskurs. Hur hänger det ihop? Brand har pratat med Magnus Hörnqvist, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, med många år av kritisk forskning om statlig makt och stödet för auktoritär kriminalpolitik bakom sig.

Det påstås att gängvåldet ökar, att vi har ”no go-zoner” i förorten. Var kommer de här idéerna ifrån?

Numera finns det ganska mycket forskning på det här som vi pratar om. Den visar att det händer någonting i mitten av 60-talet i USA, som kommer över till Europa på 70-talet. Det har haft olika förtecken. Ena dagen är det IS-krigare, andra dagen är det vad de på 70-talet kallade ”knarkhajar”. Den brittiska sociologen Stanley Cohen har skrivit om paniken kring ”mods and rockers” på 60-talet. Det låter helt korkat idag, men lät jättefarligt när det hände. Och de inblandade sägs alltid vara yngre och yngre. Tidigare pratade man inte om kriminalitet som en politisk fråga utan det var nånting som sköttes av polisen, fängelserna och domstolarna. Det var ingenting som riksdagsdebatten eller de politiska partierna intresserade sig för. Men på 60- och 70-talet blev det en politisk fråga.

Och det är den eran vi fortfarande lever i. Man kan förstå det lite som ett självspelande piano, alla politiska partier har enats kring det här och tävlar med en slags överbudspolitik om mer poliser, strängare straff och fler fängelser. Politiska teorier som kräver hårdare tag, media som skriver om nya faror, polisen som går ut och bekräftar det: det finns en egen dynamik i det och alla som säger något annat tappar trovärdighet.

Vi lever fortfarande i den epoken, men den kommer ta slut förstås. USA var först ute och har gått längst. Där ser man tydliga sprickor i muren nu. Fängelsepopulationen där exploderade på 80- och 90-talen, nu spärrar man inte in lika många. Det finns motrörelser som Black Lives Matter och olika politiska initiativ kring fängelser.

Samtidigt verkar det just nu finnas en dynamik där ytterhögern inte nöjer sig med hårdare tag mot brottsligheten. Man börjar prata om ett brutet samhällskontrakt, om kalifat i förorterna. Hela områden kriminaliseras.

Det har skett en radikalisering av den här diskussionen. Man pratar om invandring och terrorism i samma andetag. Om att samhället håller på att gå sönder. Delvis har det där alltid funnits, men nu har det radikaliserats och fått en ännu skarpare betydelse.

Jag tittade på reaktioner på ett mord häromåret där en man från Eritrea högg ner två personer. När domen föll så skriver flera användare på Flashback att de är glada att han dömdes, för de trodde inte att han skulle bli det. Trots att han var så uppenbart skyldig, tagen på bar gärning. De menar att rättsväsendet inte är tillförlitligt eftersom det styrs av politiker och flyktingvänner. De ser det som en konspiration och brottsligheten är bara en symbol för den. Det han gör är bara en symbol för att han är afrikan. Och man kan inte lita på att samhället kan ingripa med kraft för att återupprätta nationen, familjen och så vidare.

Vad är kopplingen till nationen, moralen och familjen?

Det finns i den här miljön en väldigt stark koppling mellan kriminalitet, förort och utländsk härkomst, den är jättetydlig i hur de pratar om det. Förorten är en symbol för brott. För annan hudfärg och främmande värderingar, det som inte är ”svenskt”. Det finns en enormt stark drivkraft i det här, det är inte bara en fråga om brottslighet utan del av en större kamp för kulturen, kamp för nationen, för svenskheten. Det ger styrka åt mobiliseringen.

Om man då från andra sidan säger att det här funkar ju inte för att minska brottsligheten så spelar det ingen roll, för det handlar inte om att minska brottsligheten. Det är många kriminologer som för fram att ska man få ner brottsligheten behöver man satsa på skolor och såna insatser. Men i den här debatten blir det att tala för döva öron. Det är inte där diskussionen är för tillfället.

Det handlar inte om kriminaliteten i sig, eller till och med inte om terrorismen i sig kanske.

Nej precis, det är bara en symbol. När man pratar om IS-krigare från Vivalla och sådär, det är en symbol för att hela samhället håller på att gå åt skogen och att vi som svenskar då håller på att bli en minoritet i vårt eget land och så vidare. Det är förstås tydligast hos Sverigedemokraterna, men det finns också hos Kristdemokraterna och Moderaterna. En tanke om att samhällskontraktet håller på att lösas upp, att vi måste återupprätta det. Jag tänker att det är skillnad på att försvara den rådande ordningen och att försöka återupprätta den tidigare. Nu krävs det enligt dem att man måste återupprätta, man kan inte lita på ordningen längre.

Det fanns en annan diskurs kring antiterrorism om vi tänker tillbaka till 00-talet och kriget mot terrorismen. Då var det mycket mer en militär fråga, idag verkar den ha blivit mer polisiär. Terroristen är inte i Irak eller Afghanistan, utan i Husby eller Gottsunda. Vad är det med terroristen som figur som hänger sig kvar och hur har förskjutningen skett?

Ja det hänger kvar, men det har hamnat på människor i förorten som begår kriminella handlingar, och det är väl ett tecken på den här radikaliseringen som vi varit inne på. På 50-talet eller 60-talet så såg man på brottslingen som en del av samhället, som ett samhällets olycksbarn som skulle tillbaka in i gemenskapen. De här stora fängelserna som Kumla och Tidaholm byggdes för att skola in människor i fabriksarbete. När man invigde Tidaholm 1959 så sade man att det här ska bli i första hand en fabrik och i andra hand en straffinrättning.

Den här synen på brottslingar som en del av samhället som ska tillbaka, den finns inte när det gäller terrorister. Terrorister är de som är radikalt onda, som inte tillhör samhället. Nu råkar de vara här och gömma sig här, men de tillhör det inte och de ska bara bekämpas eller utvisas. Det är en helt annan syn på brottslighet. Även om de kanske gör ungefär samma handlingar som brottslingar alltid gjort så ser man på dem på ett helt annat sätt, med andra ögon.

I den allmänna vänsterdiskussionen pratar man ofta om att ”motarbeta rädslan”, att egentligen ökar inte brottsligheten och så vidare. Hamnar man offside då också, på samma sätt som när man säger att deras åtgärder inte är effektiva för att minska brottsligheten?

Det är lite samma där. Man vet från undersökningar att många sverigedemokrater är väldigt rädda för att utsättas för olika saker. Brottslighet blir en symbol för det, särskilt när brottslingen är kodad som en invandrare eller flykting. Allt är symboler. Det är väldigt få människor som faktiskt blir utsatta för någon grövre brottslighet, men man tittar på nyheterna och tycker sig se att det ökar. Nu spekulerar jag, men i huvudsak är nog vänstern offside när man lyfter fram hur det ser ut med den faktiska brottsligheten, hur det ser ut med den faktiska rädslan. Men jag tror ändå att det måste sägas: det är knappast så att brottsligheten ökar, utan det är snarare tvärtom.

Handlar det om andra saker än rädsla, den här längtan efter att återupprätta något. Finns det också ett begär i det på något sätt, någon mer positiv affekt?

Utifrån min forskning just nu skulle jag nog hävda att rädsla också bara är ett symtom på något annat. Det finns en tydlig korrelation i flera studier, där man ser att folk som föredrar hårdare straff också upplever en brist på erkännande, ett statusfall. De tycker inte att de får den värdering eller den uppskattning de förväntar sig. De har kanske blivit av med jobbet, tjänar inte lika mycket eller har inte samma sociala status som tidigare. Det finns en tydlig koppling till den manliga vita arbetarklassen. Men det finns förstås många utanför den gruppen.

Det kommer ner till erkännande och en brist på erkännande. Jag tänker att man blir bekräftad via andras straff. Att polisen sparkar neråt eller griper folk i förorterna och ”röjer upp”, det kan man identifiera sig med och känna att här är någon som gör något åt samhällets förfall. Att när polisen åker ut till någon förort, då är det för deras skull. Den tanken finns långt in i Moderaterna.

Det här begäret efter erkännande, det är tveeggat, både positivt och negativt. Det kan också vara en enormt stark drivkraft för att organisera sig och slåss för sina rättigheter. Det finns en massa exempel på det, som kvinnors eller homosexuellas rättigheter. Vilket flyter in i den här större bilden, där många vita, manliga arbetare ser att man blivit omkörda av alla de här grupperna som förut, för 20-40 år sedan, var längre ner i hierarkin. Man kunde hålla på att trycka ner bögar, kvinnor och invandrare. Men nu tycker man att man blir omkörd.

Hänger det ihop med den utdragna ekonomiska krisen under 10-talet?

Det är nog väldigt många som forskar om det här som har det som en utgångspunkt. Att vi haft en nyliberal politik som gynnat tio procent av befolkningen och missgynnat 90 procent, det är förutsättningen för det här. Hade vi haft en minskad ojämlikhet och att folk fått det bättre skulle det här aldrig hända. Men nu blir man förbannad och man riktar det inte mot den ekonomiska politiken utan istället mot frågor som handlar om brottslighet och invandring eller minoriteters rättigheter.

Regeringen vill också ha mer poliser, ökade befogenheter och hårdare straff för ungdomar med mera. Men det finns också det här med mer områdespoliser, att poliser ska göra mer socialt arbete. Hur kan man förstå den linjen i förhållande till det här?

Socialdemokratin lade om sin kriminalpolitik på 80-talet och 90-talet. Man skulle ta allting från de borgerliga partiernas kriminalpolitik, sedan skulle man alltid lägga till sociala insatser eller att satsa på skolan. Det som har hänt de sista fem-sex åren, om man lyssnar noggrant, är att de presenterar samma åtgärder som de borgerliga, men istället för att samhället ramlar sönder säger man att samhället är intakt och att vi kan klara det här. Så där är skiljelinjen, de försöker inte spä på oron för att samhället håller på att gå sönder.

Om vi tänker på det här att man ska ha in mer socialt arbete från polisen. Finns det forskning på den typen av insatser och vad de har för effekter? Man tänker att det uppenbara vore att satsa på att få ut socialarbetare, om man vill göra sådant.

Det här kom internationellt på 90-talet och i Sverige så gjordes då en närpolisreform. Man skulle försöka få ut mer patrullerande poliser ”närmare medborgarna”, man öppnade upp små kontor överallt. Sedan har den trenden kommit och gått, och det har aldrig riktigt fungerat. Polisen är faktiskt ganska värdelös rent organisatoriskt. Man är inte som andra organisationer som Kriminalvården eller Skatteverket som klarar av att administrera saker.

Det blev väldigt låg status att vara närpolis och mycket högre status att vara något annat, som piketpolis eller utredande polis. Man har aldrig fått en kontinuitet i de där närpoliserna, och sedan kommer piketerna ut och sabbar. Det var precis det som hände i Husby 2013, man hade byggt upp en närpolisstation där ute för att få förtroende och de hade jobbat jättehårt med det. Västra polisdistriktet hade jobbat med EU-pengar i tre års tid innan kravallerna för att bygga upp sociala insatser. Sedan på en natt kommer polisen från innerstan och sabbar allt det som man byggt upp.

Det korta svaret är väl att det funkar sådär. Det verkar inte funka särskilt bra och jag känner inte till något land där det funkar på nåt särskilt tillfredsställande sätt.

Om man tänker ur de berördas perspektiv, alltså de som bor i områden som militariseras och som pekas ut som brottsliga befolkningsgrupper, vad ser du för handlingsutrymme för dem?

När jag gjorde en studie om Husby för några år sedan visade det sig att där fanns det massor med grupper och initiativ och en lång historia av protester. Folk berättade för oss om hur man hade ockuperat fritidsgårdar, att man hade uppvaktat politiker och gjort massvis med saker under lång tid, med en ganska stark organisering. Det var absolut inte bara de här som fick mycket uppmärksamhet i Megafonen, utan det fanns många rätt breda initiativ. I vissa fall olika religiösa församlingar som också fungerade som bas för att ifrågasätta eller göra motstånd. Känslan var att det här är absolut inga människor som kände att de var passiva offer för samhällsutvecklingen eller polisen, utan man sade verkligen ifrån. Nu sitter jag och forskar på helt andra saker så jag har ingen riktig koll på hur det ser ut idag.

För att någonting skulle förändras i den allmänna debatten och hela det politiska klimatet kring kriminalitet skulle förskjutas, vad skulle krävas för det? Krävs det större samhälleliga förändringar eller finns det nåt sätt att nå ditåt?

Vad polisen och fängelserna gör hänger ihop med vad som händer i skolan, med inkomstskillnader och hur den politiska spelplanen ser ut. Allting hänger ihop. Är det här en fråga som man kan organisera sig runt och som man måste organisera sig runt? Ja, det tror jag absolut att man måste. Och det kan vara en stark drivkraft. Dels ser vi det i USA, som vi pratade om. Men också det vi såg i Husby, att när man gjorde motstånd så var en jättestor del i motivationen hur polisen betedde sig, att man inte blev schysst behandlad av dem. Men för de som organiserade sig i Husby hängde det också ihop med hur skolan ser ut och att vårdcentralen läggs ner, så allt hänger ihop även från andra sidan.

Även om jag jobbat väldigt mycket med fångars rättigheter som en specialfråga, så tror jag att det inte går att prata om det här som en enskild fråga. Det måste kopplas till allt annat som händer i samhället. För det är så motståndarsidan gör. Det polisen gör ska vara en symbol för sociala orättvisor och klasskillnader, inte för att man daltar med invandrare. Det är det skiftet som måste till.

Jag tror att politiskt är det en återvändsgränd att köra fast i att bara skydda rättsstaten och individens integritet. För att någon ska orka organisera sig för det här, så måste det vara kopplat till hur vardagen ser ut. Att man satsar så hårt på polisen innebär ju att man inte satsar på skolan, det innebär att unga killar blir gripna lite hur som helst eller åker in, att föräldrar blir oroliga. Det är massa människor som får betala. Och om man inte kopplar det till exempelvis skolor, eller demokratiprojekt om att man ska få vara med och bestämma i lokalsamhället, så är det nog jättesvårt att få nån att bli engagerad.

Magnus Hörnqvist är professor i kriminologi vid Stockholms universitet.

Illustration: Kristina Kumari Malla