Vems Belgrad?

I Belgrad reses pyramider i Dubaistil i en vansinnig jakt på globala investeringar. Men korrupta stadsomvandlingar går inte invånarna förbi. Den största proteströrelsen på decennier har tagit form och radikalt

När man kommer ut från centralstationen i Belgrad hamnar man på den trafikerade boulevarden Karađorđeva. Följer man den passerar man snart parken där tusentals flyktingar förra sommaren strandade på sin väg norrut när Ungern stängde sin gräns. De enda kvarlämnade, synliga spåren är ett par bajamajor som Röda Korset till slut ställde dit. Efter några minuter kommer man till en av Belgrads kanske vackraste byggnader, det gamla Kooperativa Bankpalatset, Geozavod, och som tar upp ett halvt kvarter. Byggnaden är i jugendstil och ett enorm halvcirkelformat fönster pryder fasaden. Palatset tillhörde en gång Serbiens rikaste bank och kan ses som symbolen för stadsdelen Savamala, som från sent 1800-tal var både hamnkvarter, handelsområde och finanscenter för den ekonomi som växte snabbt kring Donau. När först hamnen flyttade till flodens östra bank och handeln och bankerna sedan förstatligades efter kriget, så förlorade stadsdelen sin dragningskraft och började sakta förfalla. Fram till nyligen hade den med tiden fått liknande prägel som de industri- och verkstadsområden man ibland hittar i utkanten av svenska städer – fyllda med diverse bilverkstäder med handskrivna skyltar, lunchrestauranger, nedlagda spårområden, övergivna containers och magasinsbyggnader. Den stora skillnaden var att detta legat sida vid sida med gamla sekelskiftesbyggnader med pampiga balkonger, övergivna bankpalats och smala branta gränder. I utkanten av Savamala, längs med floden Sava, hade en ganska stor grupp människor byggt en stadsdel i stadsdelen, eller en kåkstad om man så vill, med en oväntat lantlig känsla för att ligga i hjärtat av en flermiljonstad. Här gick getter kopplade och tuggade ogräs, här odlade invånarna kål mellan rälsslipers. Det var sparkade och långtidsstrejkande arbetare från det nedlagda statliga jugoslaviska järnvägsbolaget som nu bodde i spillrorna av sin forna arbetsplats: i gamla övergivna tågvagnar och tomma lokstall, med kläder hängandes på tork och bilar som stod prydligt parkerade utanför. En post-apokalyptisk, eller kanske post-socialistisk, villaidyll. På andra sidan Savamala har en småskalig gentrifiering gjort sig påmind, med konstgallerier, klubbar och barer som svämmas över av europeiska backpackers som lockats av ryken om ”det nya Berlin”.

En dyster vision
Återvänder vi till bankpalatset har något nu hänt. Efter att ha stått tomt och förfallit i decennier skiner det igen. Ett nytt tak har lagts och ett tjugotal flaggstänger har rests utanför. Här inne ligger nämligen huvudkontor och showroom för Waterfront Belgrade, en ny stadsdel som ska byggas ovanpå Savamala. Stadsdelen som nu har börjats jämnas med marken. Waterfront Belgrade lanserades år 2012 av Serbiens premiärminister Aleksandar Vučić, före detta hårdför, men numera reformerad och EU-tillvänd, nationalist. En uppgörelse hade nåtts med Eagle Hills, ett arabemiratiskt konsortium som är specialiserade på att uppföra gated communities och high-end-stadsdelar i korrupta och nyrika stater. En modell presenterades över området och skalan på projektet skulle visa sig vara enormt, megalomant rent utav. För att göra vansinnets omfattning mer begripligt behöver vi här ägna oss åt en viss sifferexercis: två miljoner kvadratmeter kommer uppföras, varav 140 000 kvadratmeter shoppinggalleria (tre gånger så stort som världens största IKEA-varuhus i Kungens Kurva), ett 200 meter högt torn. Åtta lyxhotell. Prislapp: trettiofem miljarder kronor (drygt 8% av BNP). Snittpris på en lägenhet: cirka fyra miljoner kronor. Detta i ett land där genomsnittslönen ligger på knappa 4000 kronor i månaden. En genomsnittlig serb behöver alltså jobba runt 1000 månader eller 83 år för att kunna bo där om hela lönen lades på boende. Och då får man komma ihåg att arbetslösheten ligger på ungefär samma nivåer som Grekland och att det har varit så i decennier, så de flesta får klara sig på mycket mindre än så.

Vid en närmare granskning visade det sig att Eagle Hills, vars själva namn osar skurkstat, i själva verket kommer stå för en mycket liten del av investeringarna, ungefär två av trettiofem miljarder kronor, men har rätt till två tredjedelar av vinsten, medan skattebetalarna både kommer stå för byggnota och risk. En undantagslag, Lex Specialis, klubbades snabbt av politikerna, som innebar att bygget och området det ska byggas i är av särskilt intresse för nationen och där vanliga juridiska förfaranden och ordningar inte gäller. Staten har därför rätt att expropriera privat egendom och mark och de kan bygga hur de vill utan att behöva söka bygglov. I det här fallet framförallt expropriering av småföretagares egendom, typ gummiverkstäder, ölcaféer och skrotupplag, eller bostäder för invånare som är bland de fattigaste i hela staden.

Den kreativa klassen vs Dubaistaden
Planerna väckte kraftiga reaktioner och många frågor. Protester hördes från allt ifrån Serbiska arkitektföreningen till boenden i området, oppositionspolitiker och till och med vissa av den gryende gentrifieringens aktörer. Här krockade alltså två modeller för tillväxt i den nyliberala staden. Den ena modellen, vars exempel redan finns på plats i Savamala är staden som är till för den kreativa klassen, ett begrepp som myntades av den amerikanske urbanteoretikern Richard Florida: digitala nomader beväpnade med macbooks, med hög köpkraft och som lockas av barer där man dricker öl ur genuina syltburkar. Den andra modellen som Waterfront Belgrade representerar är Dubai-staden: glas och stål, gallerior och gated communities. Finns kultur överhuvudtaget består det av prestigebyggen i miljardklassen bestående av konsthallar eller operahus.

Ett informellt ministerium
På andra sidan staden ligger kontoret för aktivistgruppen Minstarstvo Prostora (Ministry of Space). De har jobbat med olika frågor gällande rätten till staden, principen som populariserats av en annan amerikansk teoretiker, kulturgeografen David Harvey, och som kortfattat innebär upprättandet och försvarandet av allmänningar, alltså gemensamt förvaltade resurser. Gruppen har de senaste åren bland annat startat ett gatugalleri i en övergiven gränd, ockuperat en biograf och en gammal filmstudio och förvandlat båda till sociala center. Men de har också hjälpt till som ett slags expertis i olika konflikter gällande just allmänningar, där folk, till exempel grannar i ett kvarter, gått ihop för att protestera mot vägbyggen eller rivningar av parker och liknande De har också bedrivit ett visst lobbyarbete och föreslagit lagändringar för att lättare tillgängliggöra stadens enorma mängder övergivna byggnader som ofta står tomma på grund av oklara ägarförhållanden eller spekulation efter de turbulenta tio-femton åren efter Jugoslaviens sönderfall när nästan allt offentligt blev privat.

När planerna för Waterfront Belgrade presenterades blev gruppen snabbt dess mest högljudda kritiker. De bedrev grävarbete och hade kontakt med visselblåsare och publicerade sina fynd på sin Facebooksida där lagbrott, korruption, arrogans och maktfullkomlighet snabbt blev den dominerande tematiken. Det dominerande budskapet från gruppen var att projektet var ett gigantiskt svindleri, i syfte att berika ett fåtal, på bekostnad av hela Serbiens befolkning och som skulle förstöra innerstadens prägel och dynamik. Men det var svårt att få allmänheten med sig och reaktionen var i bästa fall loj. För att förstå detta måste vi komma ihåg att vi har att göra med ett politiskt klimat som i bästa fall kan beskrivas som uppgivet och i värsta fall som fientligt. En plats där hoppet släkts fler gånger än vad någon orkar komma ihåg och där en person som är i 80-årsåldern genomlevt tre krig, otaliga bombningar, hyperinflation, ofta fattigdom och knapphet, kapitalism, nazistisk ockupation, socialism, nyliberalism och ultranationalism. Den politiska uppgivenheten innebär att det är väldigt svårt att bygga gräsrotsrörelser, medlemsorganisationer eller ens att få folk att gå ut på gatorna och protestera, eftersom många frågar sig vad ska det vara bra för? Istället finns det en aktivistisk tradition som kan spåras tillbaka till oppositionen mot Milosevic, Serbiens brutala diktator som styrde med järnhand mellan 1989 och 2000 då han störtades, och som går ut på att väcka uppmärksamhet via stunts och diverse upptåg. Ministry of Space behärskar den konsten till fullo och stormade bland annat in i parlamentet med megafoner inför pressuppbåd och kallade politikerna för bedragare. De hyrde en båt och deltog i en båtparad som skulle fira Waterfront där de hissade upp en banderoll från båten och blev gripna av kustbevakningen. De bytte ut skyltar så att det stod Belgrade Waterfraud runtom i stan och de budade under spektakulära former på de första bostadsrätterna som låg ute för försäljning (men blev nekade utan vidare förklaring).

Valfusk med en gul anka i centrum
Ministry of Space tröttnade dock på att inte lyckas mobilisera folk ut på gatorna och bildade därför för två år sedan en bredare allians vid namn Ne Da(vi)mo Beograd, vilket på engelska kan översättas till Don’t let Belgrade D(r)own. Gruppen fick snabbt ett 20-tal medlemmar och syftet var att mer eller mindre konstant protestera mot Waterfront med alla till buds stående medel. Gruppen valde en gul badanka som symbol (patka det serbiska ordet för anka är också slang för bedrägeri). En första demonstration arrangerades för ett drygt år sedan i samband med det första spadtaget för bygget. Redan då hade en stor del av det informella Savamala, alltså kåkstaden och många av de svartbyggen som präglat stadsdelen börjat rivas för att ge plats åt Waterfront. Till protesten kom ett par tusen, och till allas stora glädje greps flera företrädare för Ne Da(vi)mo Beograd (ett gripande framför alla kameror var bra publicitet resonerade man). En urban rörelse hade äntligen börjat ta form i Belgrad för första gången på mycket länge. Gruppen började bli så inflytelserik och populär att företrädare för regeringspartiet i hemlighet registrerade gruppen som politiskt parti och arrangerade en fejkad kampanj i gruppens namn, framförallt via Twitter. Att Ne Da(vi)mo Beograd högljutt dementerade att de skulle stå bakom kampanjen hjälpte inte och de fick ett par procent av rösterna i kommunvalet – oppositionella röster som kastades i sjön.

Bulldozerpolitik

Men ett par timmar efter att vallokalerna stängt den 24:e april i år och premiärminister Vucic säkrat fyra år till av makten hände en betydligt värre skandal. En grupp bestående av 30-40 maskerade, svartklädda män dök plötsligt upp på Hercegovačkagatan i Savamala. Här låg ett trettiotal hus där de som bodde där ditintills vägrat flytta för att ge rum åt bygget av Waterfront. Männen kidnappade och band fast folk och släpade dem till en närliggande gränd. Vissa blev misshandlade och samtidigt rullade bulldozers in och jämnade hela gatan med marken. Trots många larmsamtal dök polisen inte upp och även medierna var knäpptysta dagen efter. Men sakta började det uppdagas vad som hade hänt. Någon, troligtvis någon med intresse i att Waterfront så snabbt som möjligt skulle börja byggas, troligtvis någon högt uppsatt inom regional eller nationell politik, hade beordrat detta. Huvudvittnet, väktaren Slobodan Tanasković, avled strax efter på sjukhus där han vårdades för skadorna de maskerade männen orsakat honom. Det här väckte en enorm avsky och det var många som kände att laglösheten, korruptionen och bristen på transparens hade passerat en gräns. Serbiens Ombudsman, Saša Janković, motsvarande kanske JO i Sverige, avlyssnade polisens interna kommunikation som visade på order uppifrån om att inte rycka ut och agera på våldet. Detta var gnistan. En första protest arrangerades av Ne Da(vi)mo Beograd dagarna därpå och 4000 personer kom.

Demonstranternas slagod var “Čiji grad? Naš grad!” – “Vems stad? Vår stad!”. Man krävde avgångar: av polischefen, inrikesministern, borgmästaren och andra som man ansåg bära ansvar för detta. Men samma personer fortsatte förneka all inblandning. Så veckan därpå kom 10 000 personer till protesterna. Vilket började ge resultat. I början av juni gick premiärminister Vučić ut och bekräftade att det var stadens högsta företrädare som låg bakom detta, men bedyrade att de varken hade något att tjäna på det personligen eller några onda avsikter. Ett uttalade som knappast lugnade Belgradborna, utan bekräftade bara den maktfullkomlighet som genomsyrar stadens styre. 20-25 000 personer dök därför upp ett par veckor senare – enligt många den största demonstrationen staden sett sedan Milosevic störtades. Under sommaren lugnade det ned sig en aning, men 15 000 kom till en protest så sent som i september och i skrivande stund pågår de fortfarande med jämna mellanrum. Demonstranterna har inte backat från sina krav. De kräver ansvar i frågan om vilka som legat bakom våldet och utdrivningarna under valnatten och avgångar för de ansvariga.

Medvind och motvind
Genom att fokusera på Čiji grad? – vems stad? – och dess inkluderande budskap har protesterna kommit att handla om rätten till staden tolkat i sin mest vida bemärkelse. Romska grupper, HBTQ-grupper, invånare i Savamala, vänstergrupper, pensionärer med flera har alla tagit plats i demonstrationerna. Marko Aksentijevic, en medlem i Ministarstvo Prostora och en av arrangörerna, menar i ett samtal att protesterna till en början fungerade som en sorts kollektiv terapisession – genom att just denna mångfald tillsammans samlades, blockerade trafiken och liksom tog över stan. Men efter ett tag, när protesterna började växa och media knappt rapporterade om någonting annat, infann sig snabbt en annan känsla. De började faktiskt åstadkomma förändringar, som när den tidigare så arrogante premiärministern svettandes behövde stå och försvara sig. Samtidigt har trycket på kärngruppen av arrangörerna växt sig allt större. Det går fortfarande knappt en dag utan att gruppen hängs ut i media, den vanligaste vinklingen är att de är utländska legoknektar – foreign mercenaries – en stämpel som just premiärminister Vučić gett dem. Ibland hängs de ut på förstasidorna som landsförrädare. En regeringslojal tabloid hävdade att de är terrorister som hoppas kunna mörda Vučić och gruppen har på grund av det tagit emot hot och trakasserier och kan inte längre hyra lokaler då många är rädda för att förknippas med dem. Inget av det verkar stoppa dem och istället fokuserar de nu på utmaningen att omvandla en spretig och spontan, men mycket populär och kraftig proteströrelse till en mer permanent struktur. Den nöten är nog något många vänsterrörelser runt om i världen kämpar med just nu, medvetna som man är om faran med att institutionaliseras och själva till slut bli ett etablissemang. Hur det blir med den saken för demonstranterna i Belgrad får vi se, men tydligt är att rörelsen som började som en protest mot ett bygge ändå lyckats öppna upp stadsrummet för en mångfald av grupper att göra sig hörda. De har lyckats visa på att det finns en kraftfull opposition – som ställer krav – och att de är en politisk kraft som ingen kan bortse ifrån. Allt detta medan de fortsätter vara parti- och parlamentariskt illojala, antipolitiska. Sammantaget något som aldrig tidigare har hänt i Belgrad eller kanske under hela Serbiens historia.

När vi återvänder till Savamala ser vi nu att det som nyss var hundratals människors hem har förvandlats till grushögar. Ett stålskelett som utgör stommen av det första Waterfronthuset reser sig ur en enorm grop och blickar ut över floden. Huset kommer bli pyramidformat med bostäder i miljonklassen där alla får en liten egen privat terrass att sitta på och titta ned på staden utanför. En tydligare bild av gentrifiering, vars första stavelse kommer ur det engelska ordet gentry – överklass, aristokrati – är svår att hitta. Tur att folk hatar det så mycket.

/ Scott Springfeldt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *