I december 1989, när Berlinmuren just fallit och de två tyska staterna hade påbörjat processen att enas, ställde sig Västtysklands dåvarande förbundskansler Helmut Kohl inför massorna i Berlin och deklarerade att ”blomstrande landskap ligger framför oss”. Genom att ena Tyskland skulle nu ingen behöva ”stå ut med otillbörligt lidande”, och ingen skulle hellre ”ha det sämre än innan, utan tvärtom, kommer flertalet få det bättre”.

I själva verket, inte bara i det nu enade Tyskland utan i hela det forna Östblocket, påbörjades en ursinnig uppstyckning och utförsäljning av det som tidigare varit statlig eller allmän egendom: naturresurser, fabriker, bostäder, bolag, energisektorn, järnvägar och allt annat som gick att kränga billigt och snabbt. Påhejade av kapitalets överstatliga organisationer – IMF, Världsbanken, EU och diverse konglomerat – avreglerades en halv kontinent samtidigt som de som stiftade lagarna om privatisering i många fall var samma personer som sedan köpte tillgångarna. I andra fall såldes de till utländska investerare. Många av de forna socialistiska staterna såg en snabb tillväxt de första åren som ett resultat av de pengar som flödade in när tillgångarna såldes, för att följas av inflation och stagnerad tillväxt, ibland inom ett par år. Och om inte då så efter krisen 2008. Nu hade dock de skyddssystem som funnits under socialismen försvunnit, infrastruktur hade privatiserats, och arbetslöshet och sjunkande levnadsstandard för många följde. I Rumänien uppger till exempel idag endast en femtedel av befolkningen att de hade det värre under kommunisttiden än idag och cirka hälften av alla bulgarer lever runt fattigdomsstrecket eller riskerar att hamna i fattigdom.

Chockdoktrinen
Det här skulle kunna beskrivas utifrån Naomi Kleins teori om chockdoktrinen, alltså den nyliberala metod som utifrån antagandet att ingen befolkning skulle rösta fram den här typen av plundring istället låter skapa kaos – chock – i former av krig, revolution, statskupper eller finansiell oro och på så sätt tvingar fram den här typen av förändringar i en tid då den sociala oron maskerar dessa reformer. Plundringarna paketeras och säljs som demokrati, nödvändiga, stabilitetsfrämjande eller annat. Som i Wendy Browns ord ”kanske är det så att kapitalismen, den moderna demokratins allt mer förslagna och listiga dubbelgångare, en gång för alla reducerat demokratin till ett varumärke… där en produkts image helt och hållet frikopplats från sitt innehåll” (Brand 3/2014). För det blomstrande landskap av demokrati, frihet och inflytande som Kohl målade upp för de östtyska folksamlingarna grusades snabbt i många av de post-socialistiska staterna. Istället såg man den gamla nomenklaturan byta uniform till kostym och fortsätta regera och bygga sina, i Orbáns ord, illiberala demokratier, präglade av korruption och klientilism, kryddade med revanschistisk nationalism. Kanske gick detta att ana redan 1989 när de östtyska demonstranterna bytte slagord från Vi är folket till Vi är ett folk – från ett krav på folklig till makt till en vädjan om att upptas i den Västtyska nationens folkgemenskap. För att dölja att inget verkligt skifte har skett i vilka som utövar makt har istället ett omfattande arbete lagts ned på att radera ut det kommunistiska arvet på ett symbolplan: gator och torg har döpts om och statyer har forslats till enorma statykyrkogårdar som idag går att hitta utanför många östeuropeiska storstäder.

Transformationens vinnare och förlorare
Det är svårt att prata om ”Östeuropa” eller de länder som vanligtvis kategoriseras som ”östeuropeiska” eller ”post-socialistiska” utan att hamna i det svartvita tänkande som fortsätter dela in Europa i ”Öst” och ”Väst”. Edward Saids stora verk Orientalism som skrevs i slutet av 70-talet gör upp med Västvärldens nedsättande och imperialistiska kulturella idéer om ”Öst”. Det går att dra paralleller till hur denna syn på det mer geografiskt avlägsna ”Öst”, Orienten, återkommer i hur vi ser på ”Östeuropa”. Den polska antropologen Michal Buchowski har i sina arbeten visat hur det i Väst skapats en rad idéer om vad Öst är, ett slags skrattspegel ”vi” kunnat spegla oss i för att se vad ”vi” inte är: dom! Han blickar tillbaka i den europeiska historien till det kalla kriget och järnridån och målar upp en mental karta som från Västs perspektiv bygger på en skillnad mellan ett civiliserat vi, kontrasterat mot de ociviliserade Andra, ett ociviliserat Öst.

Buchowski argumenterar att transformationen av Europa sedan 1989 i stor utsträckning präglats av just denna uppdelning mellan ett ”vi” och ”de Andra”. Han menar att den dominerande liberala ideologin har påverkat sättet genom vilket ojämlikhet uppfattas och att måttstocken för framgång har blivit människors förmåga att anpassa sig till marknaden. Allt detta i en atmosfär som på ett tydligt sätt tagit avstånd från det socialistiska/kommunistiska förflutna och där socialism och kommunism förknippas med bakåtsträvan och passivitet. Transformationens förlorare – de fattiga, de arbetslösa, bönder och arbetare – döms ut och tillskrivs oönskade egenskaper som efterblivenhet, oförmåga att anpassa sig, bakåtsträvan, gammalmodighet eller okunskap. Framförallt får de själva bära skulden för sin egen situation. György Konrád – ungersk författare och liberal dissident under kommunisttiden, och som sedermera, likt många andra europeiska liberaler, blivit flyktingmotståndare och gjort islamofoba uttalanden – beskriver här dessa oönskade egenskaper på ett mycket träffande sätt i en dikt i boken ”Från Europas navel” (1990):

”Vi är den fattiga släkten, vi är infödingarna, vi är eftersläntrarna, de efterblivna, de outvecklade, de fåniga, de sluskiga, tiggarna, gratisätarna, svindlarna, gröngölingarna, de känslosamma, de gammalmodiga, de barnsliga, de icke-orienterade, de störande, de bullersamma, de sluga, de oberäkneliga, de slarviga, de som inte svarar på brev, de som försitter det stora tillfället, drinkarna, de pratsjuka, de som överskrider förfallodagar, löftessvikarna, skrävlarna, de omogna, de monstruösa, de odisciplinerade, de lättsårade, de som evigt förolämpar varandra, de som längtar efter att skiljas från varandra, de ovetande, de som har fel, de mumlande, de som kommit på avvägar och är yra av nederlaget.

Vi irriterar och överdriver, är sorgliga och i någon mån olyckliga. Man brukar utnyttja oss, vi är billig arbetskraft, man betalar mindre för våra varor, man tar med sig färdiglästa tidningar till oss, man får illa maskinskrivna och onödiga brev från oss fulla av hjälplösa detaljer, man kan le åt oss. Man brukar tycka synd om oss, tills vi plötsligt blir obehagliga, tills vi säger något konstigt och skarpt, tills vi börjar vässa våra klor och visa våra hörntänder, tills det visar sig att vi är energiska, vilda, målmedvetna, tills de hört vårt cyniska flabb, tills de önskar att vi, arroganta galningar, for åt helvete.”

Svaret finns i rörelserna
Precis som överallt får den nyliberala politiken dock sällan stå oemotsagd. Den har drabbat många människor och man har tröttnat på kapitalismens oinfriade löften och på den representativa demokratins tal om inflytande och delaktighet. En delaktighet som aldrig kommer. Partipolitikens instabilitet, elitism, bortkoppling från vardagslivet, korruption och opportunism har mobiliserat människor att söka alternativa sätt att uttrycka och utveckla sin politiska vilja i gemenskap med andra. Det är dessa former detta nummer av Brand försöker att synliggöra.

Många av de kampanjer, aktiviteter och rörelser som tas upp i detta nummer väljer att göra det utanför de formella strukturerna. De väljer att ta avstånd från partipolitiken och institutionerna, och istället skapa egna strukturer, gemenskaper och utrymmen. Tillsammans. Många av de som engageras och går samman är just arbetare, fattiga pensionärer, ungdomar, personer som står utanför bostads- och arbetsmarknaden, kvinnor, hbtq-personer och andra grupper som den nyliberala kapitalismen trängt ut i periferierna. Vissa har tolkat denna utveckling som a-politisk, men vi skulle vilja påstå att den istället är anti-politisk, eller snarare anti-partipolitisk, då de former för politiskt deltagande som utövas inte inskränker sig till valdeltagande eller partipolitiskt arbete. Snarare har den utbredda misstron mot staten och dess institutioner fortsatt att vara betydelsefull bland den stora majoriteten i de “post-socialistiska” samhällena. Det är också dessa former vi med all säkerhet kommer se mer av i framtiden, både i den del av Europa som tidigare legat öster om Järnridån, men även på hemmaplan, där vi ser en tilltagande nyliberalisering där demokratiska värden får stå tillbaka när ekonomisk tillväxt prioriteras och marknader skapas där de inte hör hemma.

/ Brandredaktionen

Ordförklaring:
NOMENKLATURA: De kommunistiska staternas ledarskikt
KLIENTELISM: ett sätt att styra genom tjänster och gentjänster med sina ”klienter”

György Konráds dikt är ur Från Europas navel, Alba, 1990.
översättning: Gabi Gleichmann.