Feminism underifrån – lärdomar från Polen

Kapitalismens intåg i Polen och den hårdföra nyliberalismen har slagit hårdast mot kvinnor – kampen mot nyliberalismen är en feministisk kamp. Elżbieta Korolczuk berättar om hur polska feminister bedriver klasskamp genom att smida allianser.

Nyliberala förändringar har slagit hårt mot kvinnors (och mäns) liv över hela världen, om än på olika sätt. Den nyliberala ideologins hegemoni har försvårat kampen för rättvisa i genusfrågor och för social rättvisa ännu mer än tidigare, och ställer feministisk organisering och teoribildning inför stora utmaningar. Som feministiska aktivister och forskare är vi skyldiga att kritisera och bekämpa nyliberalismen, trots att den dränerar oss och förvandlar oss till prekära arbetare utan sjukförsäkringar, till överarbetade mödrar som inte kan hitta förskoleplatser till sina barn eller till hyresgäster hotade av vräkningar eftersom vi inte har råd med lägenheter till överpris som den ”fria marknaden” erbjudit oss. Den är inte bara ett fenomen vi studerar, det är en kraft vi kämpar med i vår vardag. Därför är den avgörande frågan: hur kan vi som feminister ta itu dessa utmaningar? Hur svarar vi mot tendenserna som går emot våra djupaste värderingar och våra viktigaste politiska mål? Vad kan vi lära oss av varandras erfarenheter? Jag ska ge några exempel på hur den samtida feministiska rörelsen i Polen motsätter sig nyliberalismen.

Nyliberalismens konsekvenser
Strategierna som polska gräsrotsinitiativ har tillämpat visar på möjligheter för feministisk vänsterpolitik i konflikt med nyliberalismen. Redan under mitten av 00-talet började polska feministiska aktivister och forskare varna för och kritisera den nyliberala ideologin och dess konsekvenser, långt innan den ekonomiska krisen 2008 som kom att bli en vändpunkt i den internationella debatten om nyliberalism. Vid denna tid blev det uppenbart för oss att den ”fria marknadens demokrati”, som infördes i Polen efter att statssocialismen avvecklades 1989, hade allvarliga brister, och att kvinnor blev transformationens huvudsakliga offer. Det var framförallt kvinnor som drabbades av de drastiska nedskärningar i välfärden som ledde till försämrad barnomsorg (2006 hade bara 2% av barn under tre år gått på offentlig förskola). Det var också kvinnor som drabbades hårdast av dramatiskt stigande arbetslöshet, där arbetslöshetsgraden hos kvinnor steg från 15,7% år 1994 till 20,3% år 2003. Dessutom följdes implementeringen av nyliberala modeller för ekonomi och social politik av en nationalistisk renässans och ökad politisk makt hos katolska kyrkan, vilket drabbade kvinnors reproduktiva rättigheter. 1993 års demokratiska regering förbjöd abort förutom i de fall då fostret är svårt skadat, graviditeten orsakats av våldtäkt eller incest, eller sätter kvinnans liv eller hälsa i fara.

I mitten av 00-talet var det tydligt att de dröjande problemen såsom höga arbetslöshetstal och brist på barnomsorg till överkomliga priser, inte låg i ”underutvecklingen” av tidigare socialistiska länder, utan i den nyliberala modellen själv. Vi pekade på den inneboende faran i sammansmältningen av den liberala demokratin med den fria marknadens diktatur, varnade för hejdlös individualism och inskärpningen av sociala rättigheter, och underströk behovet av solidaritet och jämlikhet i livets alla områden. Vi visste att vi behövde smida så breda koalitioner som möjligt för att motarbeta denna utveckling.

Allianser mellan transformationens ”förlorare”
Den kanske viktigaste strategin i bemötandet av nyliberalismens utmaningar har varit att bilda allianser med grupper av människor som inte nödvändigtvis identifierar sig med feminism men som påverkas av de konsekvenser som nedrustningen av välfärden och prekariseringen av det dagliga livet orsakar. Feministiska grupper strävade efter att bilda samarbeten med kvinnor (och män) som kan betraktas som ”förlorare” i den transformation som började 1989: kvinnor i lågbetalda omsorgs- och servicearbeten, arbetande fattiga som inte har råd med privat barnomsorg eller sjukvård, arbetslösa mödrar som står inför vräkningar, eller ensamstående mödrar som kämpar för socialbidrag. Att stärka kontakten och samarbetet med dessa grupper har kommit att bli en central strategi för Kvinnors 8 mars-allians (Porozumienie Kobiet 8 Marca), ett informellt Warszawa-baserat gräsrotsinitiativ som bildades år 2000 och som finns än idag. Jag blev medlem i Kvinnors 8 mars-allians år 2001 och har i över ett decennium varit engagerad i en uppsjö av olika aktiviteter. Höjdpunkten av våra ansträngningar är en stor demonstration i Warszawa, Manifa, liksom flera olika publika tillställningar som vi organiserar varje år runt 8:e mars (Internationella Kvinnodagen) såsom konserter, politiska debatter, kulturella events och presskonferenser. Medan de första Manifas år 2000 och 2001 organiserades under paroller som ”Som kvinna har jag inget land” och “Demokrati utan kvinnor är kvasidemokrati”, kom agendan snart att genomgå viktiga förändringar. I mitten av 00-talet hade den ekonomiska marginaliseringen kommit upp på agendan, vilket uttrycktes i paroller som ”Regeringen borde ha sjuksköterskornas löner”, ”Chefer kan besegras!”, och ”Låt dem inte exploatera dig!”. Vi blev medvetna om att den stigande tidvågen inte lyfter alla båtar och att trickle down bara är en bluff. Det var delvis en generationsmässig insikt hos högutbildade människor som inte kunde få jobb eller värdiga löner, och delvis en följd av en internationaliserad rörelse: genom att prata med människor i andra länder insåg vi att problemen vi står inför inte är unika, de blev vanliga överallt. Gradvis förstod vi att ekonomisk exploatering av arbetare i frihandelszoner, låga sjuksköterskelöner eller de populära, prekära korttidskontrakten i Polen är problem som behöver hanteras som feministiska frågor.

Manifas ansträngningar att formulera en kritik av nyliberalismen nådde sin kulmen under 2010 när demonstrationen hölls under parollen ”Solidariteten i kris – Solidaritet i kampen” och fyra polska fackförbund officiellt anslöt sig till marschen. Bland dessa fanns Polska lärarförbundet (Związek Nauczycielstwa Polskiego) och det Nationella sjuksköterske- och barnmorskeförbundet (Ogólnopolski Związek Zawodowy Pielęgniarek i Położnych), och fokus låg på effekterna av den ekonomiska krisen och de långsiktiga konsekvenserna av den post-socialistiska transformationen. De krav som man samlades kring riktade sig mot en rad frågor såsom: utbetalningen av utlovade (men uteblivna) lönehöjningar till sjuksköterskor och avkriminaliseringen av strejker; förbud av de metoder som satts i system av vissa bemanningsföretag som berövar arbetare socialförsäkring och grundläggande rättigheter genom att ersätta deras anställningskontrakt med frilanskontrakt; förebyggande av uppsägningar och oregelbundna löneutbetalningar med den ekonomiska krisen som svepskäl; förebyggande av olagliga vräkningar och kampen för rätten till bostad.

Trots att samarbetet mellan feministiska grupper och fackförbunden inte gav omedelbara resultat, så var det ett viktigt försök att omtolka idén om solidaritet och i skapandet av sociala rörelser mot nyliberalism som var verkligt inkluderande. Viktiga grunddrag i Manifas strategi var bland annat ömsesidighet och gemensamt beslutsfattande: under 2010 kom fackförbunden inte bara att ansluta sig till demonstrationen utan också att delta i beslut rörande dess utformning och dess huvudkrav. Demonstrationen föregicks av möten och en öppen diskussion om de huvudfrågor som fackförbunden slåss för dagligen. Det var inte bara fackförbunden som anslöt sig till vår demonstration, även vi från Kvinnors allians deltog i vissa av deras aktioner.

Svårigheter
Polska erfarenheter som dessa visar att solidaritet och intersektionalitet kan och borde implementeras som strategi för sociala rörelser för att bli mer inkluderande i kampen mot nyliberalismen. Problemet är att högerpopulistiska rörelser, än så länge, har varit mycket mer effektiva i att mobilisera de ekonomiskt utarmade, och därmed effektivt säkra deras röster. Detta beror delvis på att den feministiska rörelsen har mycket begränsade möjligheter att effektivt stötta klasskamper, då vi har begränsade resurser och begränsad politisk makt. I Polen är feministiska principer inte integrerade i statliga myndigheter och vi har inga möjligheter överhuvudtaget att angripa frågor såsom hög arbetslöshet, bristen på bostäder till överkomliga priser eller bristande förskoleplatser. De är nämligen strukturella problem som behöver åtgärdas av staten. Då staten både är nyliberal i sitt innersta väsen och generellt fientligt inställd till feministiska krav, särskilt de som kan innebära kostnader, är det extremt svårt för feministiska aktörer att skapa breda allianser och åstadkomma förändring.

Troligtvis, kan skapandet av sådana allianser vara enklare på lokal/kommunal nivå, där tillfälliga samarbeten kan bildas för att bedriva påtryckningar mot myndigheter kring exempelvis nedstängningen av lokala skolor, investeringsprogram och stadsplanering etc. Några exempel på sådana lokala allianser är samarbetet mellan vräkningshotade låginkomsttagande kvinnor och feministiska aktivister i Wałbrzych, eller feministers engagemang i organiserandet av arbetarprotester i en frihandelszon nära Poznań och Wrocław – vilket bidrog till rapporter om fruktansvärda arbetsförhållanden i fabriker, samorganisering av protester och spridningen av information om arbetsrätt. Samtidigt kan sådana samarbeten vara svåra, eftersom lokala myndigheter ofta uppfattar feministiska grupper som de största bråkstakarna. Som i fallet Wałbrzych, där kommunen gjorde sitt yttersta för att bryta alliansen mellan de hemlösa mödrarna och feministiska aktivister, vilka utmålades som ”politiserade” och farliga. För många grupper blir det därför riskfyllt att förknippas med feminister då det kan äventyra deras kamp. Vidare kan sådana samarbeten ibland bara fungera åt ena hållet, som i fallet där ett visst fackförbunds representanter blev involverade i feministiska demonstrationer i Warszawa 2010 när dessa rörde arbetares rättigheter, men drog sig ur ett par år senare när demonstrationens huvudtema blev relationen mellan staten och den Katolska kyrkan. Kyrkans ställning och dess politiska inflytande är en väldigt kontroversiell fråga i Polen, och representanter för fackförbunden ville inte bli inblandade i den konflikten. Alltså kom vad vid hade föreställt oss vara en långsiktig allians att bli ett kortvarigt samarbete.

Det inkluderande svaret
Feministiskt motstånd mot nyliberalism behöver, på olika nivåer, rikta sig mot vad Nancy Fraser och andra har kallat en ”omsorgskris”. Vi behöver kämpa för bättre arbetsvillkor, för tillgänglig sjukvård och för fri, allmän utbildning och barnomsorg av hög kvalitet. Men vi behöver också prata om värderingar. För att utmana nyliberalismens hegemoni behöver vi återigen omfamna värdet av omsorg och (re)konstruera idén om samhället. Centralt för uppgiften att tänka om och göra om samhället som ett feministiskt projekt är att återta idén om solidaritet och omsorg, översatta i praktiker, till känslor och basala mänskliga behov som på samma gång har djupt sociala och ekonomiska innebörder. Ett fokus på omsorg kan öppna upp möjligheter för oss att bilda breda allianser med kvinnor som är mödrar eller mormödrar, med fäder och med andra vårdnadshavare, och särskilt med avlönade vårdgivare arbetande i vård- och omsorgssektorer. Naturligtvis kan fokus på moderskapet och alliansbyggande runt omsorg även innebära nackdelar, särskilt i en era av konservativ pronatalism och i sammanhang som det polska, i vilket mödrar hyllas som symboler för nationell enighet, men förbises som medborgare och berövas sina grundläggande rättigheter till kroppsligt och reproduktivt självbestämmande. Därför behöver sådana rörelser vara verkligt intersektionella och stadigt grundade på inkluderande definitioner av moderskap/föräldraskap. Vi behöver garantera en inkluderande praktik genom att undvika att någon mor eller vårdnadshavare stämplas som ”dålig” eller ”opassande” på grund av deras ekonomiska position, sexuella läggning eller etnicitet. Vi behöver också effektivt inkludera människor som inte har någon önskan om att bli föräldrar och se till att rörelsen inte underminerar kvinnors reproduktiva rättigheter utan ständigt har dem på agendan. Angreppet på kvinnors reproduktiva rättigheter i dagens Polen i form av det lagförslag för fullständigt förbud av aborter, framlagt av anti-abortnätverket STOP abortion under 2016, visar att vår sexuella och reproduktiva frihet är under konstant hot.

Sist men inte minst, så behöver vi dela de erfarenheter och lärdomar som vi samlat över länder och regioner, för att kunna utarbeta de bästa strategierna för en sådan kamp. Nyliberalismen framstår som mäktig och överväldigande men det finns också glapp och rum där motstånd kan uppstå. Det finns springor genom vilka vi kan se systemet operera, och genom vilka vi kan ingripa. Således är vår uppgift som forskare och aktivister att lära mer om olika originella former av feministisk organisering mot nyliberalismen, som kan uppstå i de lokala och transnationella kamperna. Kamper som vi kan vinna, men bara om vi agerar tillsammans.

Ordlista:
Hegemoni: dominans över kulturen
Pronatalism: uppmanande attityd till barnafödande och barnalstring

/ Elżbieta Korolczuks
Elżbieta Korolczuk är sociolog, feministisk aktivist och debattör som för närvarande forskar på Södertörns högskola
Översättning: Maral Shafeie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.