Som supporter är du van att utstå mycket skit. Sådant som annars inte är okej ses som normalt. Sofia Bohlin skriver om synen på supportrar, sexuella trakasserier, säkerhetschefer, ansvar och passion.

Buss genom småländska skogar, nattresor hem från Stockholm med den supersnabba bilen, upp i ottan för minibuss till Lister, kissepaus i Susedalen och mat vid Eurostop i Jönköping. Galna taxiresor i Amsterdam, tåginvasion i Slovakien och osäkra hemfärder i Ungern. Detta är mitt liv, min drog, min egna självförstörelse och största lyckorus. Jag är fotbollssupporter.

I den supersnabba vita bilen tillsammans med SLO Almgren plöjer vi E4:an en tidig måndagsmorgon i slutet av mars. Destination Stockholm och allsvensk premiär 2014 för mitt Blåvitt. Kaffet flödar för att kunna återfå någon slags energi då sömnen varit helt frånvarande. Bara timmar tidigare har en supporter dött i Helsingborg. Mina tankar hoppar ständigt mellan supportern och hans anhöriga, mina vänner som jobbar för DIF, helsingborgarna och svensk fotbolls framtid.

Som resande supporter har jag sett och utstått mycket, det är få saker som förvånar mig. Jag har på något sätt byggt upp en högre toleransnivå och vad som tidigare ifrågasattes har blivit till tyst acceptans och normalläge. Jag är ständigt beredd på det oförutsägbara som inte längre är oförutsägbart utan bara en fråga om när och hur omfattande det kommer att bli i dag.

Vi har kommit till den nivån där normalläget är att vi inte längre klassas som vanliga samhällsmedborgare och människor. Vi är fotbollssupportrar. En homogen massa, en lägre stående sådan och som ska behandlas därefter med de medel som krävs för att uppnå en känsla av kontroll.

Jag vet inte om det var ett svar på händelsen i Helsingborg, den brinnande pyrodebatten eller andra bakomliggande faktorer som grott men det har i år känts som detta är året då allt trappades upp. Alla nivåer har plötsligt höjts och vi befinner oss nu vid vägskälet där acceptansen är över. Det kan inte längre normaliseras och inget går längre obemärkt förbi.

Rädslan från ordningsmakten, arenor och klubbar att vid något tillfälle tappa kontrollen blir allt mer synlig och påtaglig vilket främst lyser igenom i form av deras agerande gentemot oss.

I år har jag personligen blivit utsatt för sexuella trakasserier vid tre olika tillfällen och bevittnat avsevärt fler. Mina bröst har plötsligt blivit fritt område för ordningsvakter och visiteringspersonal och det finns inga gränser över hur högt upp i skrevet man kan känna.

Visitering i form av en ytlig kroppsvisitering innan inträde av arenan ser jag som en självklarhet och inget jag motsätter mig. Den existerar för att se till så att inga vapen eller andra objekt som kan orsaka skada förs med in. Men helt plötsligt får jag en ofrivillig mammografi där mina bröst grundligt undersöks för att konstatera att de är just mina bröst. Att känna en annan människas hand mellan mina ben, ett område så privat att ingen annan människa har rätten att ta sig tillträde.

I vilka andra situationer hade liknande händelser uppstått och i vilka situationer kan det vara så självklart att få utöva ett sådant beteende? I fängelse har man tydliga regler över på vilka sätt en människa får röra vid en annan och där hade denna handling vari ett stort steg över gränsen. Hur kommer det sig då att i fotbollsvärlden är det för många en fullt logisk upptrappning och något som bör accepteras?

Jag kontaktade säkerhetschefen i en av klubbarna där jag var med om denna behandling. Hans svar var att det är något jag helt enkelt måste underkasta mig och att hans personal hade agerat rätt med sin mammografi. Syftet var att leta efter otillåtna föremål i form av pyroteknik. Han hade fått information om att det var så det smugglades och då får man helt enkelt leta där, inga ursäkter och alla medel tillåtna.

I samband med allsvenskans slut gick IF Elfsborgs säkerhetschef Björn Bördin ut i Borås Tidning och berättade om smugglingen av pyroteknik. Supportrar trär, enligt honom, kondomer över bengalerna och stoppar upp dem i anus och vagina. Vem som helst förstår hur befängt och verklighetsfrånvänt detta påstående är. Den enda bilden som kommuniceras utåt här är den av galna fotbollsbesökare med 20 centimeter långa pjäser uppstoppade i kroppsöppningar och därmed ges ytterligare en anledning till att undersöka oss allt noggrannare. Många av mina manliga fotbollsvänner har i år, precis som jag, fått händer i skrev där genitalier greppats. Det är inte längre ett långt steg att glida några centimeter till och trycka till med fingret för att undersöka om det verkligen stämmer att en pyroteknisk pjäs sitter där uppstoppad och gömd. Uttalanden likt Björn Bördins rättfärdigar att alla medel är tillåtna.

Jag varken tror eller menar att vi alla nu kommer få ett finger uppkört i anus men det leder i stället till att vi når en högre acceptans och svep i skrevet och kläm av bröst normaliseras och hamnar på en godkänd nivå. En nivå få andra människor behöver utstå, en nivå som inte godkänns i fängelse, på flygplatser eller av poliser vid visitation i samband med arrestering.

Detsamma gäller den miljö som byggts upp för bortasupportrar som vi slussas igenom för att kunna komma till vår sektion som gästande lag. Med undantag för några få svenska arenor så liknar denna procedur boskap som slussas genom fållor på väg till slakt. Detta uppmärksammades även av poliser från Danmark och Wales som var inbjudna genom projektet Enable, som chockade frågade mig om den behandling supportrarna utsattes för. Min första ärliga reaktion var att jag inte hade tänkt på det då det nått just ett normalläge vilket för dem var bortom förståelse.

Vad jag vill säga är att vi fotbollssupportrar har hamnat i ett eget fack, ett fack utanför och under den vanliga individen och människan. En nivå som ingen förtjänar eller bör vara på men ändå finns vi här och vi är många. Många tusen.

Varför 2014 blev som det blev kan inte avgöras av en händelse utan oändliga faktorer måste vägas in, en del utan direkt förklaring. Vi blundar inte utan tar vårt ansvar och den roll vi har spelat för att komma hit.

Genom supporterinitiativ som Svenska Fotbollssupporterunionen, SFSU, enas vi så att vi tillsammans kan skapa en förändring för ett bättre klimat. Men vi kräver också korrekt bemötande och att bli behandlande som människor. För det är just det vi är, människor. Fyllda av passion och kärlek där vi tillsammans blir en del av något större med oändlig kraft och driv. Ge oss rätt förutsättningar och vi kan förändra ett helt samhällsklimat.

Sofia Bohlin

Sofia är ledamot i Supporterklubben Änglarna och vice ordförande i Svenska Fotbollssupporterunionen.