Det personliga är politiskt. Feminismens uppgift är att ifrågasätta allt – särskilt när vänstern kapitulerat inför individualismen.

En vuxen man utsätter under flera dygn en för honom främmande, omyndig tonårsflicka för fysisk och verbal sexuell misshandel och förnedring. Han frias i tingsrätt och hovrätt, som sätter total tilltro till hans version, där han hävdar att hon bad om det. Flickan däremot avfärdas av hovrätten som icke trovärdig.

Allt som han gör mot henne är hennes ansvar, aldrig hans. Hon bad om det. Hon bad honom att göra det värsta. Hon – den omyndiga flickan – får skylla sig själv, han – den vuxne mannen – ansvarsbefrias.
Ja, vi har hört det förut.

På Dagens Nyheters ledarsida kallas domen ”En feministisk seger”. I Fria Tidningar skriver Xzenu Cronström Beskow under rubriken ”Respektera unga sadomasochister”. Höger- och vänstermedier är som så ofta när det handlar om mäns sexuella tillgång till kvinnokroppar överens: det är moralism att ifrågasätta det som hänt, vi måste respektera dem som vill utöva samtyckande sadomasochistiskt sex! (Och om tjejen säger något annat i rättssalen har hon säkert bara ändrat sig.) Höger- och vänstermediernas gemensamma uppmaningar är alltså att vi inte ska ifrågasätta någons sex.

Det är med andra ord så långt ifrån en feministisk analys som någon kan komma. Feminister har alltid lagt sig i synen på sex, både den samhälleliga och de enskildas. Medan män tjatat om att vi inte kan lägga oss i vad folk gör i sängen, drev feminister igenom sådant som att kvinnomisshandel, incest och våldtäkt inom äktenskapet – alltså sådant som ”folk” gjorde/gör (bland annat) hemma i sängen – inte längre skulle ses som en privatsak, utan som det brott mot kvinnors mänskliga rättigheter som det faktiskt är. Det personliga är politiskt. Våra förmödrar beskrev redan på 1800-talet sexualiteten som en social konstruktion. För oss har våra feministiska diskussioner öppnat för nya möjligheter att se på sexualitet och att ha sex. I kvinnorörelsen har vi alldeles påtagligt kunnat se hur tjejer och kvinnor har känt sin lust och sexualitet växa och ta sig nya uttryck.

Förr höll vänstern med ibland. Men nu gäller visst inte det längre. Inte ens för alla feminister? Kanske är det individualismen, som tillsammans med den alltför vanliga tolkningen av queer, gjort att allt plötsligt har blivit så låst. Som om allt handlade om biologi. Du är sådan eller sådan sexuellt (till exempel sadist/masochist) – och det ska ingen annan ha någon åsikt om!

Men feminism är att ifrågasätta allt – inklusive sex. Feminismen har aldrig trott på att killar och män skulle ha ett biologiskt behov av att fysiskt och psykiskt misshandla och förnedra tjejer och kvinnor för att kunna bli tillfredsställda sexuellt. De får lära sig att tända på det. Precis som vi tjejer och kvinnor får lära oss att tända på vår egen underordning. Vi behöver bara läsa böcker, tidningar, gå ut på internet, kolla på film, lyssna på musik, spela dataspel och så vidare för att möta den massiva påverkan överallt omkring oss.

Så frågan är egentligen: vad är radikalt? Att inordna sig i den sexualiserade könsmaktsstruktur som samhället påbjuder och hålla käften? Eller kanske, att ifrågasätta allt?

Gerda Christenson
Gerda Christenson är aktivist i Kvinnofronten. Se Kvinnofronten.nu