Människohandel är när någon betalar för att få tillgång till andra människor. Rika köper fattiga, bokstavligt talat, i stället för att bara hyra dem (vilket kallas lönearbete). Samtida människohandel kan vara sexslaveri, adoptionsindustri eller hur företagare i Åsele behandlar thailändska bärplockare. Offren behandlas som råvaror som går på export i vårt kapitalistiska världssystem. Flödena går från u-land till i-land, från fattig landsbygd till köpstarka metropoler.
I samma riktning flödar mineraler och billiga jordbruksprodukter. Råvarupriserna kan hållas låga på en världsmarknad där fattiga säljarländer tvingas konkurrera med ännu fattigare länder, i desperat behov av dollar. Eller så förläggs dagbrott och kraftverksdammar i det egna landets periferi, i en glesbygd befolkad av någon kuvad minoritet, långt ifrån Moskvas eller São Paulos överklass.

Kapitalismens extraktiva logik (se Brand 2–3/2022) dömer vissa regioner till permanent ödeläggelse för att andra platser ska få åtnjuta en ständigt ökad rikedom. Men de materiella flödena går åt båda håll. Ju större rikedom, desto mer skräp att dumpa. Elektronikskrot, kläder och giftigt industriavfall skickas från rika länder till fattiga. En typ av export, fast där varorna får ett negativt pris. Någon betalar en slant för att bli av med skiten, medan mottagaren ger tomma löften om återvinning. Hur verkligheten ofta ser ut demonstrerades i ett reportage i Aftonbladet i början av 2025. Reportern satte airtags på billiga kläder från Shein och skickade dem i retur. Kläderna spårades sedan till ”världens mest extrema dumpningsplats för kläder”, en ödelagd öken i norra Chile, där röken från brinnande textilier ständigt ligger tung.

Extraktivismens materiella flöden kan alltså gå åt två håll: utvinning av eftertraktade resurser eller dumpning av oönskade restprodukter. Makabert nog förekommer samma logik även i fråga om människor. Vid slavhandel är människokroppen av någon anledning eftertraktad och görs till en vara där prislappen anger ett värde högre än noll. Vid människodumpning får oönskade människor tvärtom ett negativt pris.

Fenomenet är inte helt nytt. Tänk på de barnauktioner som hölls i Sverige ända till 1918. Föräldralösa barn ”såldes” på auktion av kommunen, men inte till betalande köpare (det vore ju slaveri) utan till den fosterfamilj som krävde minst i ersättning för att ta hand om barnet (som även kunde sättas i arbete på gården).

Samma slags ekonomiska logik återkommer idag allt oftare, fast i global skala. Den kan bäddas in i diplomatiska ”partnerskap”, eller framföras öppet som en råbarkad fantasi hos Europas rasisthöger.
Det sker i en historisk fas där kapitalet inte längre hungrar efter arbetskraft. Tänk på den transatlantiska slavhandeln, den som gav Europa billiga råvaror från plantager i Amerika. Så stark var hungern i kapitalismens gryning. Men i skymningstiden förvandlas plus till minus. Den permanenta krisens kapitalism blir allt sämre på att skapa välstånd, men fortsätter att driva teknikutvecklingen i riktning mot en allt mer automatiserad varuproduktion. I stället för minskad arbetstid för alla så blir resultatet, i global skala, en ständigt växande ”överskottsbefolkningen”. Karl Marx använde detta ord om människor vars arbetskraft inte är intressant för kapitalet att köpa.
Tänk kåkstäder, fängelser, flyktingläger. Sådant som de mer välbärgade gärna vill hålla på avstånd, kanske helst fördriva ut ur landet. Tänk Gaza, tänk Västbanken, tänk tiggaren utanför din lokala matbutik.

Så fort en brutaliserad politik gör det möjligt att bortse från all medmänsklighet och från folkrättens formaliteter, vad återstår då? Marknadens kyligt rationella lösning: ge de oönskade människorna ett negativt pris. Betala för att slippa dem.

Ett tydligt exempel var de planer som drogs upp av Storbritanniens förra konservativa regering. Människor som sökt brittisk asyl, eller klassats som illegala invandrare, skulle deporteras till Rwanda. Efter formellt avslag på asylansökan, skulle de även få möjlighet att bo kvar i Rwandas huvudstad Kigali. Rwandas president var positiv till planen, som i ekonomisk mening skulle ge landet exportintäkter. För varje mottagen människa skulle man även få en ansenlig summa brittiska pund. Efter att den brittiska Toryregeringen fallit, började Rwanda i stället att förhandla med Donald Trump. Under 2025 har landet mot betalning tagit emot hundratals deporterade från USA, bland annat irakiska medborgare.

Samtidigt började Nigel Farage, den muslimhatande ledaren för högerpopulistiska Reform UK, att utväxla artighetsfraser med talibanregimen i Afghanistan. Talibanerna blev nämligen förtjusta av hans tal om att utvisa afghanska flyktingar – människor som i många fall flytt från just talibanerna. I utbyte mot brittiskt stöd skulle Afghanistan gärna återta dem, hälsade talibanerna till Farage.

Även detta kan begripas som internationell handel mellan två ojämlika parter. Antingen som brittisk export av människor, varor med negativ prislapp. Eller som att Afghanistan exporterar en tjänst. Enligt de nationalekonomiska modellerna för utveckling är det i princip helt rätt väg att ersätta råvaruexport med tjänsteexport. Från att sälja opium till att sälja försvinnanden.

En besläktad variant är att sälja förvaring. Nyligen tecknade Sverige ett avtal med sin forna koloni Estland om att skicka 600 svenska fångar till ett estniskt fängelse.

Att förvandla folkmord till en varutransaktion är kanske den logiska slutpunkten. Nyligen rapporterades om att Trump och Netanyahu gjort upp en plan för att ”flytta” palestinier från Gaza till Sydsudan. Etnisk rensning och ett solklart brott mot folkrätten. Planen är kusligt lik nazisternas planer på att deportera Europas judar till Madagaskar. Att den skulle förverkligas är nog lika osannolikt. Men det är talande att sådana folkfördrivningsfantasier ens kommer på tal och att amerikanska diplomater rentav försökt förhandla med Sydsudan om priset för att ta emot fördrivna palestinier. Det pekar på en långt mer djupgående tendens i vår tids globala kapitalism, där fattigare stater till slut inte har något annat att exportera än slutförvaring av de överskottbefolkningar som rikare stater vill slippa.

Rasmus Fleischer är historiker och författare med bakgrund inom piratrörelsen.