Det är fiesta i den sydspanska byn Casares. Mitt i folkvimlet på torget, omringad av andalusiska grönvita flaggor, står en byst av stadens son – den spanske socialisten och andalusiske frihetskämpen Blas Infante.  I år vajar även en annan flagga ovanför minnesmärket – Palestinas röda, vita, svarta och gröna.

Att dessa två symboler – bysten och palestinaflaggan – förenas här är ingen slump. Infante mördades tillsammans med tusentals andra republikaner när Francos generaler applicerade sina erfarenheter från det koloniserade Marocko på det spanska fastlandet. På liknande sätt bereder våldet och förtrycket i bosättarkolonin Israel vägen för dagens fascism i Europa och USA.  

På liknande sätt bereder våldet och förtrycket i bosättarkolonin Israel vägen för dagens fascism i Europa och USA.

När Francos generaler inledde militärkuppen mot den spanska andra republiken 1936 kom de direkt från Marocko. Generalerna hade alla lett militära styrkor i de koloniala krigen i Afrika där de blivit ökända för sin brutalitet. Det de utsatt den marockanska befolkningen för kom sedermera invånarna i republiken att få erfara. När kuppmakarna tagit sig över Gibraltar sund tog de sig genom Andalusien norrut, en framfart som kantades av avrättningar och tortyr. 

Det är talande att det som historikern Paul Preston kallar för den spanska förintelsen – då hundratusentals (främst) arbetare, socialister och anarkister mördades – började i de koloniserade delarna av Marocko. Den västindiska författaren Aimé Césaire kallar denna dynamik för imperiet bumerang. Han menar att Europeerna tog med sig de system av exploatering, slaveri och tortyr de använde sig av i sin dominans över kolonierna, tillbaka till metropolen. Här utövades systemen på de egna medborgarna i form av fascism och nazism.

I den av Europa och USA etablerade och understödda bosättarkolonin Israel har tortyren, förföljelsen och den etniska rensningen av den palestinska urbefolkningen pågått i snart åttio år. Västvärlden har inte bara accepterat och till stor del finansierat förtrycket av palestinier. Länderna har även, i likhet med militärerna i de spanska kolonierna, låtit testa metoder för förtryck på palestinierna, metoder som de sedan applicerat på sina egna befolkningar. Vapen som använts mot palestinier säljs till omvärlden under beteckningen “testade i strid”, genom den omfattande israeliska vapenindustrin. Det är också väl dokumenterat (av exempelvis Jewish Voice for Peace) att en stor del av den amerikanska poliskåren tränar i Israel och har anammat den israeliska statens taktiker för massövervakning, rasprofilering och undertryckande av protester hemmavid i USA.

I Sverige verkar politiker i regeringsunderlaget ha goda relationer med den israeliska Netanyahu-regimen och har till synes inspirerats av dess metoder. Här i Brand (nummer 3, 2024) har advokaten Silas Aliki visat hur svensk lagstiftning alltmer tar efter den israeliska. Aliki spårar en begynnande apartheid (sett till skillnader i rättigheter mellan de med uppehållstillstånd och de med medborgarskap), hårdare övervakning och kontroll av vissa delar av befolkningen, och repressioner mot civilsamhället i Sverige.

Aimé Césaire menar att kolonialismens praktiker spelade en kausal roll för fascismens utveckling i Europa och att européernas stöd, eller åtminstone tolerans, för kolonialismen orsakade fascismens framväxt i deras egna länder. ”De frikände den, blundade för den, legitimerade den, eftersom den fram till dess endast hade tillämpats på icke-europeiska folk,” skriver han i boken Discourse on Colonialism.

Ett centralt verktyg för att upprätthålla acceptansen för fascismen i kolonierna var vad Césaire kallar ”tingifiering” – förvandlingen av den koloniserade till en barbar i den europeiska föreställningen. Först genom att förvandla människan till ett ting, genom att radera hens historia och kultur, kunde exploateringen och förtrycket genomföras.

Generalerna i Spanien betraktade det spanska proletariatet på samma sätt som de betraktade marockanerna, skriver Paul Preston, ”som en underlägsen ras som måste underkuvas av plötsligt, kompromisslöst våld.” Det var det våldet som drabbade Blas Infante efter att Francos styrkor massakrerade arbetarkvarterens motstånd i Sevilla. Identifiering av benrester pågår fortfarande i de kvarvarande stora massgravarna.

Israels avhumanisering av palestinier är allomfattande och handlar inte minst om utraderandet av deras historia, kultur och koppling till landet. Det är denna systematiska avhumanisering som lett fram till det folkmord vi bevittnar idag, och likt massgravarna i Sevilla grävs just nu jättelika massgravar på Gazaremsan, över vilka Israel planerar bygga nya bosättningar.

Samma typ av avhumanisering som männsikor utsatts för i Palestina, där palestinier återkommande beskrivits som farliga och därmed mindre värda, anammas även av makthavare i Europa och USA idag. I Sverige jobbar exempelvis Tidöregeringen hårt för att avhumanisera den rasifierade arbetarklassen, och de gör det allt mer intensivt sedan folkmordet i Palestina inleddes och stora delar av den svenska befolkningen började organisera sig mot det. Regeringsföreträdare kopplar återkommande ihop rörelsen för Palestina med kriminalitet, våld och rasism och beskriver utövandet av demokratiska rättigheter som ett samhälleligt hot.

Césaire är inte främst intresserad av att gestalta hyckleriet från västvärldens ledare och befolkningar genom att påvisa hur de räds den ena fascismen medan de accepterar den andra. Han vill snarare peka på ansvaret hos de som deltar i det enorma maskineri som krävs i processen att dehumanisera, kolonisera och döda hela befolkningar. Historikern Robin D.G. Kelley menar att Césaires analys av imperiets bumerang ska ses som en kritik även mot stora delar av den historiska europeiska arbetarklassen eller arbetarrörelsen, som delvis såg på denna tingifiering av de koloniserade folken i ”tyst delaktighet.” Synen på delaktighet är relevant att ha med sig vid betraktandet av den dragkamp som sker inom den svenska vänstern just nu. Där utgörs den ena sidan av en etablerad partivänster som vill verka för ett nationellt svar på den växande fascismen, och den andra sidan utgörs av den stora och växande palestinarörelsen som menar att internationell solidaritet är en förutsättning för alla antifascistiska och emancipatoriska projekt, även i Europa. 

Om vi ser fascismens återkomst i Europa som en direkt konsekvens av att vi accepterat fascismen i (de tidigare och nuvarande) kolonierna, måste kampen mot fascismen här hemma länkas samman med frigörelsen också där borta. I den kampen är vi, som befinner oss i imperiets centrum, inte heller de som leder, utan snarare de som lär. Den med Césaire samtida västindiska historikern C.L.R. James skriver om revolutionen i Haiti 1791 att: ”de massomvälvningar som skakade Europa började här, i kolonin.” Vi står inför en liknande period av förändring nu där en ny världsordning utstakas. Om den världsordningen kommer kännetecknas av fascism eller allas vår frihet beror på i vilken utsträckning vi solidariserar oss med och lär oss av kampen i kolonierna, företrädesvis kampen för ett fritt Palestina. 

Helena är journalist, doktorand i journalistik, ingår i Brands redaktionskollektiv och är redaktör för det här numret.