For an English translation of the interview, please scroll down.

Judiska protester mot Israel har märkts tydligast i USA, men judiska grupper har varit aktiva runtom i världen. Kan du beskriva Jüdische Stimme (”Judisk röst”) och er roll i den bredare propalestinska rörelsen i Tyskland? På vilket sätt tycker ni att det är relevant att protestera som judar?

Jüdische Stimme är en av de tongivande antisionistiska judiska organisationerna i Tyskland. Vi organiserar ett stort antal aktiviteter och aktioner, från demonstrationer och sittblockader till föreläsningar och annan folkbildning. I Tyskland har rörelsen mot folkmord och apartheid kriminaliserats av staten åtminstone sedan 2018, ofta förklädd till vad som kallas ett krig mot antisemitism. Eftersom det kriget till största delen förs av vita kristna tyskar så är det viktigt för oss som judar att bjuda motstånd. 

Många av våra aktiviteter har förhindrats av polisen och många medlemmar har utsatts för brutala angrepp och arresteringar, men våra judiska identiteter ger oss viss makt och privilegier som vi försöker använda till att lyfta andra aktivisters röster. Det är svårare att förbjuda judiska demonstrationer eller arrangemang med hänvisning till att de är antisemitiska. Men tyvärr har den tyska staten blivit alltmer bekväm med att rikta in sig på vår organisation och attackera våra medlemmar. Vårt bankkonto blev till och med illegalt fruset tidigare i år och det offentligt ägda Berlin Sparkasse krävde ut namn och adress för alla våra judiska medlemmar.

Polisen i Berlin har kunnat förbjuda deltagarna på ett protestläger på en offentlig plats från att tala arabiska, hebreiska eller iriska.

Eftersom Israel hävdar att de talar i judarnas namn, är det vårt ansvar som judar att påminna världen om att vi inte alls står för vad de gör. Dessutom har den tyska regeringen obehagligt nog bestämt sig för att tala i judarnas namn, förbinda oss med den israeliska staten, stifta nyfascistiska lagar för att ”skydda” oss och skapat nya myndigheter som ska utkämpa deras så kallade krig mot antisemitismen. 

Förutom att den tyska staten i oproportionerlig grad riktar in sig på antisionistiska judar så använder de detta ”krig mot antisemitism” till att förfölja palestinier och de som rasifieras som araber eller muslimer. Därför känner vi ett ännu starkare ansvar att förklara att detta fascistiska våld inte sker i våra judiska namn. När den tyska polisen fötrycker palestinier bakom godtyckliga lagar som ska ”skydda judar” så måste vi kliva fram och påminna världen om sanningen att som sårbara minoritetsgrupper är allas vår säkerhet sammanbunden – judar kan aldrig vara säkra när våra muslimska, arabiska och/eller palestinska syskon inte är det, och vice versa.

Den tyska repressionen av protester har varit extraordinär i jämförelse med andra länder. Hur förstår du den här skillnaden och hur har du och andra aktivister upplevt den?

Låt mig börja med en anekdot. Jag gick på ett litet offentligt arrangemang som organiserades av andra judar och våra allierade, där vi samlades på en offentlig plats för att sörja, reflektera kring och lära oss om de sätt på vilka vi skadats av sionismen. Ett tal hölls, namn på palestinier som mördats i det pågående folkmordet lästes upp medan människor låg på marken med blommor i händerna.

Plötsligt omringade ett gäng poliser en person som höll i en skylt där det stod ”From the River We Do See Nothing but Equality”. Polisen ville gripa personen för att kunna ”se över” skylten. Personen vägrade och sa att den inte stred mot några lagar, inklusive det (eventuellt grundlagsvidriga) förbudet mot sloganen ”From the River to the Sea”. En mängd beväpnade poliser tog tag i personen och genomförde en våldsam arrestering, för att fredligt ha stått med en skylt för rättvisa. Det blev sen ett åtal för Volksverhetzung, hets mot folkgrupp.

Sedan dess har många av mina vänner blivit slagna och arresterade. Två judiska vänner greps och förhördes på Berlins flygplats, en för att ha haft en vattenmelon-kippah som polisen tyckte ”såg skum ut”. Tyskland präglas av en intressant ideologi som kallas Staatsräson (”riksintresse”) där det hävdas att Israel ger den tyska staten existensberättigande. Om man tittar på den faktiska historien för tyskt stöd till Israel sedan 1949 så har den israeliska staten bidragit till att skapa myten om en avnazifierad och demokratisk tysk stat. När Angela Merkel (förbundskansler i Tyskland mellan 2005–2021) populariserade begreppet Staatsräson var det mitt i en nynazistisk mordvåg, som möjliggjordes av klandestina nätverk av nazister på höga positioner i myndigheter och polisstyrkor.

Med andra ord så räcker det med att framföra vag kritik mot den israeliska staten för att bli utsatt för extraordinärt våld och få sina demokratiska och medborgerliga rättigheter upphävda. Lagar från nazisttiden och 1800-talets Preussen återupplivas för att införa en mer auktoritär ordning. Tyskland kallar sig stolt för en ”defensiv demokrati”, med förhoppning om att världen glömt tidigare tyska regimers ”defensiva” åtgärder, samtidigt som just dessa åtgärder används. Många av dem har använts mot protester. Otaliga demonstrationer i solidaritet med Palestina har ställts in. 

Den tyska polisen har fått absolut och fullständig makt att utforma och tillämpa de regler de själva anser lämpliga på demonstrationsplatserna. Polisen i Berlin har kunnat förbjuda deltagarna på ett protestläger på en offentlig plats från att tala arabiska, hebreiska och iriska. De har förbjudit upp-och-nedvända röda trianglar, upp-och-nedvända vattenmeloner, att bära keffiyeh, olika flaggor och tröjor, ”From the River to the Sea” som jag nämnde innan, och mycket annat. 

Trots att det inte sitter en enda jude i förbundsdagen har Tyskland utfärdat en stadig ström av lagstiftning, uttalanden och åtgärder i det judiska folkets namn

Dessa förbud upprätthålls genom misshandel och angrepp som utförs av stora mängder bepansrade och välutrustade poliser som utbildats vid samma polisinstitutioner som var ansvariga för största andelen av dödandet under Förintelsen. Av alla delar av den tyska staten var det också dessa institutioner som avnazifierades i lägst grad. 

Media och politiker rättfärdigar polisens våldsamma och godtyckliga agerande, samtidigt som de ropar efter ännu mer våld och deportationer av ”antisemitiska islamistiska terrorister”. Jag såg en tysk programledare säga att det inte finns något problem med polisbrutalitet i Tyskland, särskilt inte mot judar, framför en video som visade hur en grupp poliser brutalt misshandlade en judisk aktivist som hölls fast på marken. Aktivisten hade lätt kunnat dö.

En annan unik aspekt av den nyfascistiska tyska staten är hur många organisationer som deltar i ”kriget mot antisemitismen”. Anti-antisemitismindustrin är enorm och producerar pseudovetenskap och historierevisionism i form av böcker, studier, utbildningsmaterial och polisredskap. Allt för att göra det möjligt för nazisternas ättlingar att etablera ett narrativ där de enda antisemiterna är färgade människor och folkmordskritiska judar. Tyskland är det enda land jag känner till där nynazister stolt kan misshandla judar på öppen gata för att de är ”antisemiter”.

Hur ser du att judisk identitet utnyttjas politiskt i Tyskland i dag?

Det moderna Tyskland har approprierat den judiska identiteten för egna politiska syften. Till att börja med måste vi samtidigt konstatera att i Tyskland kan en ”jude” aldrig ses som tysk. Vi är den tyska nationalstatens antites. Ofta kallas vi helt enkelt för israeler. Trots att det inte sitter en enda jude i förbundsdagen (tyska parlamentet) har Tyskland utfärdat en stadig ström av lagstiftning, uttalanden och åtgärder i det judiska folkets namn, i det så kallade ”kriget mot antisemitismen”. Judarna används för att rättfärdiga nynazistisk (eller rentav nypreussisk) politik som slår mot minoritetsgrupper genom begränsningar i grundläggande demokratiska, medborgerliga och mänskliga rättigheter. Sedan andra världskrigets slut så har ”beskyddandet” av judar också utgjort själva kärnan i iscensättningen av ett avnazifierat, demokratiskt Tyskland. Ironiskt nog är det genom ”kriget mot antisemitismen” som Tyskland helt offentligt kan sjunka tillbaka ner i fascismen.

Vilka övergripande lärdomar om den internationella solidaritetsrörelsen kan vi få genom att titta på Tyskland?

För det första tror jag att det är viktigt att det finns en internationell rörelse som problematiserar och försöker ingripa i den våldsamma, nyfascistiska stat som Tyskland åter har blivit. Det kan inte nog understrykas. Folks liv och försörjning är i fara, särskilt vad gäller palestinier, de som rasifieras som araber eller muslimer, och judar som kämpar mot folkmordet.

Vad gäller mer övergripande lärdomar så tror jag att det tyska exemplet lär oss vikten av att också ställa de länder som behärskar (eller åtminstone behärskade) det demokratiska snacket till svars. Jag måste också tillägga att jag har vita kristna tyska vänner som arbetat hårt med att bilda sig själva och som kämpar för rättvisa. De som verkligen lärt sig av tidigare generationers brott och bestämt sig för att leva på ett annat sätt. Jag tror att de kan lära oss mycket om att försöka läka världen på riktigt, att inte nöja sig med tomma ord.

Vi måste också hedra alla de sårbara, rasifierade människor som dagligen genomför små och stora revolutionära handlingar runtom i Tyskland. De som står upp emot orättvisor, mot en brutal nyfascistisk polisstat, med full vetskap om vad detta land har gjort och är kapabelt att göra igen. De som lyssnar på ropen från snubbelstenarna och alla minnesplatser för offer för tidigare folkmord, som slår fast att ”aldrig mer” betyder aldrig mer för någon. De queera judar som återvänt till Tyskland efter att deras far- och morföräldrar flytt lägren, som blir nedslagna på gator, avskedade från sina arbeten, hotade och förtalade i stora tidningar, men fortfarande står upp för kärlek och rättvisa. Palestinier som flyr från ett pågående folkmord och/eller ser sina anhöriga slaktas, som möter rasism, härskartekniker och våld dagligen, men som trots det står upp för kärlek och rättvisa. 

Om världen har något att lära från Tyskland så är det från dessa människor och deras kraft. Det är deras röster vi måste lyssna på, deras själar vi ska be för, deras hjärtan vi bär i våra.

Jason Oberman är aktivist, skribent och medlem i den tyska antisionistiska judiska organisationen Jüdische Stimme och har fram tills nyligen varit baserad i Berlin. 

Olof Bortz är historiker och forskare vid Hugo Valentin Centrum vid Uppsala universitet, samt medlem i nätverket Judiskt upprop. 

Ordförklaringar
Defensiv demokrati: En uppsättning lagar som begränsar vissa rättigheter och friheter i ett demokratiskt samhälle för att skydda det från antidemokratiska krafter.
Snubbelsten: Minnesmärken i form av upphöjda gatstenar som sedan 1995 placerats runtom i Tyskland till minne av nazismens offer 1933–45.

“Germany has appropriated Jewish identity for its own political purposes”

Since October 7, 2023, the German state repression and violence directed toward pro-Palestinian activists have reached new, unprecedented, heights. Jason Oberman from Jüdische Stimme (“Jewish Voice”) talks with Olof Bortz about the return of fascism in Germany and the conditions for anti-Zionist organizing today.

Jewish protests against Israel have been prominent in the USA but Jewish groups have been active across the world. Can you describe Jüdische Stimme and its role within the broader pro-Palestinian movement in Germany? How do you the see the relevance of protesting as Jews?

JO: Jüdische Stimme is one of the most prominent anti-Zionist Jewish organizations in Germany. We organize a wide range of events and actions ranging from demos to sit ins, presentations, and educational events. The anti-genocide and anti-apartheid movement in Germany has been criminalized by the state since at least 2018, often under the guise of the so called war against antisemitism. Since this war is largely fought by white Christian Germans, it’s been important for us to stand up as Jews. Many of our events have been canceled by police, and many of our members brutally attacked and arrested, but our Jewish identities grant us some degree of access to power and privilege and we try to use this to elevate other activists’ voices. It’s been a bit harder to cancel a Jewish demo or event on the grounds of antisemitism. Unfortunately, the German state has become increasingly comfortable targeting our organization and attacking our members. Our bank account was even illegally frozen earlier this year and the state owned Berlin Sparkasse, even demanded the names and home addresses of all of our Jewish members.

As Israel claims to speak in the name of Jews, we, as Jews, are then obligated to remind the world that this is in fact not in our names. Furthermore, and quite disturbingly, the German government has also decided to speak in the name of Jews, attaching us perpetually to the state of Israel, coming out with neo-fascist legislation in order to “protect” us, and creating entire new branches of government to fight the war on antisemitism. Besides the fact that the German state disproportionately targets anti-Zionist Jews, they largely use this war against antisemitism to persecute Palestinians and those racialized as Arab and Muslim. It is for these reasons that we have even more of an obligation to declare that this fascist violence is not in our Jewish names. When German police brutalize Palestinian communities and create arbitrary laws in order to “protect Jews” we have to step up and remind the world of the truth that as vulnerable minority groups, our safety is greatly intertwined – Jews cannot be safe when our Muslim, Arab, and/or Palestinian siblings are not, and vice versa.

The German clampdown on protests has been extraordinarily repressive when compared to other countries. What is your understanding of this specificity and how did you and your fellow activists experience it?

JO: I’ll start with a story. I attended a small public event organized by fellow Jews and Jewish allies, where we gathered to publicly grieve, reflect on, and learn about the ways we have been harmed by Zionism. A speech was given, names of Palestinians murdered in the ongoing genocide were read as people lay on the ground holding flowers. 

Suddenly, the police swarmed in on a person holding a sign that said “From the river we do see nothing but equality.” The police wanted to detain them to “check over” the sign. They refused, stating that it did not violate any laws, including the (arguably unconstitutional) ban on the statement “From the River to the Sea.” A number of armed officers grabbed them and violently arrested them, as they stood there peacefully with a sign advocating for justice. They were charged with Volksverhetzung, inciting hatred.

Since then, many of my friends have been beaten and arrested. Two Jewish friends were detained and interrogated at the Berlin airport, one simply for wearing a watermelon kippah (the police said it “looked weird”). Germany has an interesting ideology called Staatsräson which claims that Israel is the reason for the German state. If one actually examines the history of support for Israel dating back to 1949, the Israeli state has served to create the myth of a de-Nazified and democratic German state. When Angela Merkel popularized the term Staatsräson, it was in the midst of a neo-Nazi killing spree which was made possible by an underground network of Nazis in high level government agencies and police forces.

This means that even vague criticism of the Israeli state leads to extraordinary violence and exclusion from democratic and civil rights. It means the revitalization of Nazi and 19th century Prussian laws to enforce an authoritarian regime. Germany defines itself proudly as a defensive democracy, hoping that the world has forgotten about the “defensive” practices of earlier German regimes, while still using these said practices. Many of these practices have been used at protests. Countless demonstrations in solidarity with Palestine have been canceled. The German police are granted absolute and complete power to create and enforce whatever rules they see fit at the site of demonstrations. Berlin Police have been able to ban the speaking of Arabic, Hebrew, and Gaelic at a public protest camp, banned the upside down red triangle, upside down watermelons, kufiyahs, flags, t-shirts, as mentioned earlier “from the river to the sea” and much more. These bans are enforced with beatings and attacks perpetrated by large numbers of highly armored and well equipped police officers being trained at police institutions which were largely responsible for the vast majority of killing during the Holocaust, institutions which were the least de-Nazified out of any other part of the German state. All the while, mainstream media and politicians openly justify this violent and arbitrary rule by police while calling for even more violence and deportations of these “antisemitic Islamist terrorists”. I recall watching a German talk show host declaring that Germany does not have any problem with police brutality, especially against Jews, with a video showing a large group of police officers brutally beating a Jewish activist held helplessly on the ground in the background. The activist could easily have been killed.

Another unique facet of the German neo-fascist state is the amount of organizations and institutions which fight the war against antisemitism. The anti-antisemitism industry is enormous, employing pseudo-science and revisionist history, creating countless books, studies, education materials, and policing tools which help the descendants of Nazis create a paradigm in which antisemites consist of people of color and anti-genocidal Jews. Germany is the only country I know of where Jews can be proudly beaten in the streets by neo-Nazis for being “antisemites”.

How do you see Jewish identity being used for political purposes in Germany today?

JO: Modern Germany has hijacked Jewish identity for political means. It must be first established, however, that in Germany, a “Jew” will never be seen as a German. We are antithetical to the notion of the German nation state. We are often all labeled simply as Israelis. Although there is not a single Jew in parliament, Germany has put out a stream of legislation, statements, and actions all in the name of the Jewish people in the so-called war against antisemitism. The Jew is used in Germany to justify neo-Nazi (and dare I say, neo-Prussian) state policies which violently abusing minorities, restricting basic democratic, civil, and human rights. The Jew is also used to perform democracy – since the end of WWII, “protection” of Jews and the war on antisemitism have been at the core of the German performance of a de-Nazified democratic state. Ironically, it is through this war on antisemitism that Germany is able to publicly descend back into fascism.

What broader lessons can be drawn regarding the international solidarity movement by looking at Germany?

JO: I think, for one, it is important that we have an international movement that problematizes and aims to intervene on the violent neo-fascist state that Germany has again become. That should not be understated. People’s lives and livelihoods are in danger, especially Palestinians, those racialized as Arab and Muslim, and anti-genocidal Jews.

In terms of broader lessons, I think Germany teaches us that we need to hold more accountability for countries that talk a good talk (or at least used to) and perform well at being democratic, open, and post-fascist states.

I also must add that I do have white Christian German friends who have done the hard labor of educating themselves and the even harder, yet critical task of fighting for justice. Those who have truly learned from the evils of their not so distant relatives and decide to live and act differently. I believe these people can teach us how to really work to mend the world, rather than just employ empty words. 

We must also honor all of those vulnerable racialized people who everyday engage in small and large acts of revolution in Germany. Those who stand up to injustice, to a brutal neo-fascist police state, knowing full well what this country has done and is capable of doing again. Those who listen to the calls of the stumbling stones, the countless memorials of the victims of that earlier genocide, who declare that never again means never again for anyone. The queer Jews returning to Germany after their grandparents barely escaped the camps only to be beaten down in the streets, fired from their jobs, threatened and slandered by major newspapers, yet stand up for love and justice. The Palestinian people fleeing an actual genocide and/or witnessing their family and friends being slaughtered who face the daily racism, gaslighting, and violence in the streets of Germany, and choose to stand for love and justice. If the world can learn anything from Germany, it should learn from these powerful people. These are the voices that we should listen to, the souls we should pray for, and the hearts we should carry.

Jason Oberman is an activist, writer, and member of the German anti-Zionist Jewish organization Jüdische Stimme and has up until recently been based in Berlin.

Olof Bortz is a historian and researcher at the Hugo Valentin Center at Uppsala University, and a member of the Swedish-Jewish network Judiskt upprop.

List of terms:

Defensive democracy: A collection of laws that regulate and limit certain freedoms and rights in a democratic society to protect it from “anti-democratic” forces. In Germany,

Stumbling stones: In Germany called “Stolperstein,” these are slightly elevated, concrete cubes which since 1955 have been placed into pavements across Germany. They bear a brass plate that commemorate the victims of Nazi extermination and persecution between 1933–45.