Sedan 17 april 2024 har rörelsen av Gaza Solidarity Encampements på ameri­kanska campus avslöjat en sanning för världen som vi redan visste om: universitetet och polisen skyddar och tjänar de intressen som verkar för att folkmordskriget mot Gaza ska kunna fortsätta. Eftersom det inte finns några universitet kvar på Gazaremsan har Gazas studenter kallat dessa läger för ”student­intifadan”. De som verkligen tar den palestinska frigörelsen på allvar följer intresserat de mest uppfinningsrika och stridbara av dessa läger. Framför allt för att få en uppfattning om vad som är möjligt för dessa lägers kamper och hur man kan överskrida deras begränsningar. Universitetsrektorer, kändisaktivister och rörelseledare kan däremot rikta sin uppmärksamhet till North­western University i Chicago. Där kommer de att finna ett unikt framgångsrikt exempel på upprorsbekämpning, där lägrets självutnämnda ledning inledde ett samarbete med universitetsadministrationen för att neutralisera rörelsen och odemokratiskt tvinga igenom en försåtlig ”överenskommelse” i utbyte mot att lägret avvecklades efter bara fyra dagar.

Klockan sju på morgonen torsdagen den 25 april upprättade studenterna på Northwestern tillsammans med allierade icke-studenter ett läger på Deering Meadow och försvarade det framgångsrikt i en sammandrabbning med polisen knappt två timmar senare. På eftermiddagen hade, utan att de flesta i lägret kände till det, förhandlingar inletts mellan administrationen och ett team bestående av sex studentrepresentanter som valts ut av en liten, hastigt och temporärt tillsatt grupp studenter. Klockan 23.00 söndagen den 28 april lyckades denna förhandlingsgrupp, påhejad av en odemo­kratiskt vald ledningsgrupp, sälja in ett avtal med universitetet till en föreläsningssal fylld med student­aktivister. Denna okända överenskommelse, som först tillkännagavs av rektor Schill via e-post måndagen den 29 april och som väckte stor lokal och nationell upprördhet, innehöll inga löften om tillbakadragande av investeringar – divestering – i den sionistiska krigs­maskinen. I utbyte mot små eftergifter – ickebindande löften om öppenhet, en egen lokal för muslimer och andra från Mellanöstern på campus samt små­skaliga stödprogram för studenter och forskare på flykt från Palestina – skulle över hundra tält monteras ned och lägret omvandlas till en tillståndsgiven och lugn manifestation enbart dagtid i ett litet hörn av ängen med slutdatum den 1 juni.

Lägrets ledningsgrupp utestängde icke-­studenter från söndagskvällens möte, som hölls på lägrets fjärde dag, och alla studentorganisatörer gavs inte samma möjlighet att delta. Ett fåtal personer dominerade scenen och utnyttjade sin personliga prestige för att aktivt kampanja för avtalet, hävdandes att det var det bästa resultatet lägret kunde uppnå. Avvikande röster fick bara komma till tals i en kort frågestund i slutet av mötet. Dessa avvikande röster patologiserades i förväg som opportunistiska och rasistiska och tystades under förevändningen att rörelsens mål var att ”lyfta fram palestinska röster”.

Vi måste utveckla nya former av kollektiv intelligens, som kan svara mot repressionens nya, intensifierade former

Efteråt beskrev många studenter kvällen som en kupp, gällande hur ”valet” av tolv internt nominerade kandidater som skulle fatta beslut för hela lägret hade gått till. De som inte var i rummet för att rösta blev passiva åhörare till ändlösa tal. En föreställd hotbild användes för att förstärka en hierarkisk uppdelning mellan organisatörer och del­tagare, studenter och icke-studenter, goda samhällsmedborgare och onda ”utomstående provokatörer” – uppdelningar som andra campus vägrat göra.

På en enda helg nådde det läger som var det första som etablerats i Chicago, som hade lockat många tusen del­tagare och tiotusentals dollar i donationer, sitt skändliga slut. Vilket gjorde det möjligt för universitetet att fortsätta samarbeta med sionistiska intressen utan att behöva sätta in våldsamma polis­attacker. Northwesterns öppet sionistiska och liberala strategi för att döda rörelsen – som snart kopierades på platser som Brown och Johns Hopkins University – visade på en upprors­bekämpning i form av en till synes ickevåldsam modell av ”mjuk makt”, som stödjer sig på självutnämnda student­organisatörer och funktionärer i varsel­västar. Med stöd av dessa kan de förvandla campus ”befriade zoner” till övervakade och mikrostyrda experiment i konfliktbegränsning.

Vi har frågat oss själva upprepade gånger var saker och ting gick snett, vad vi kunde ha gjort annorlunda. Kunde vi ha mildrat den skrämselpropaganda som startade långt innan lägret ens hade börjat, den paranoia som tog sig uttryck i profilering och kroppsvisitering av våra studiekamrater och kamrater för att ha ”misstänkt utseende”? Kunde vi ha stoppat dem som övertalade andra studenter om att deras enda två alternativ var att ”gå med på avtalet” eller ”bli gripna”?

Som vi ser det är våra medstudenters agerande delvis ett resultat av den försiktighetskultur, ”safetyism”, som råder inom delar av den pro-palestinska rörelsen. Den präglar ofta rörelser som springer ur privilegierade grupper. På det privata elituniversitet Northwestern – som ligger i den välbärgade förorten Evanston, skyddad från de sociala motsättningar och den polisbrutalitet som den rasifierade arbetarklassen i Chicago upplever dagligen – blev termer som ”risk” och ”eskalation” tomma begrepp vars blotta framsägande sågs som ett hot mot ett intersektionellt sårbart student­kollektiv. ”Safetyism” är en liberal ideologi som ofta draperar sig i en identitetspolitisk retorik genom att föra fram behovet av att skydda palestinska eller ickevita aktivister – från fysiskt våld eller från den offentliga svart­målning som mer militanta aktioner kan generera. Vi kan självklart inte blunda för de former av våld och repression som palestinska och ickevita aktivister i högre grad utsätts för, och som kollektiv måste vi vidta åtgärder för att skydda de mer sårbara bland oss. Däremot måste vi också förstå hur denna ideologi ofta skapar en konserverande motvilja mot de former av eskalering och militans som krävs av oss när vi försöker stoppa ett folkmord – nu när vi efter snart ett år sett hur impotenta symboliska protester är. Den tar också formen av en strävan att framstå respektabla, en ”respektabilitetspolitik” som är mer ängslig för fascisters fördömanden än ägnade åt att organisera en antirasistisk rörelse som kan bygga en motmakt för den utan tvekan långa kampen mot fascismen vi har framför oss.

Folkmordet i Gaza med västvärldens öppna stöd markerar utan tvekan en avsevärd eskalering av den globala fascism som redan är här mitt ibland oss, oavsett om den är i dess liberala mer fördolda eller dess öppet fascist­iska form. Denna historiska kamp – som sträcker sig långt bortom Palestina, men för vilken Palestina blivit ett globalt stridsrop – kräver nya nivåer av kreativitet, militans, motstånd och mod. Den kräver att vi utvecklar nya former av kollektiv intelligens, som kan svara mot repressionens nya intensifierade former. Om studentintifadan i det globala nord på allvar ser sig som stridande sida vid sida med det palestinska motståndet, kan vi inte värdera vår egen ”säkerhet” högre än den som tilldelas palestinierna.

”Om studentintifadan i det globala nord på allvar ser sig som stridande sida vid sida med det palestinska motståndet, kan vi inte värdera vår egen ’säkerhet’ framför den som utdelas till palestinierna.

Vi skriver denna text som en varning, stärkta av den snabba globala spridningen av studentintifadan, genom läger, ockupationer och blockader som har tagit gator och campus över hela världen med storm. I takt med att rörelsen växer stöter den också på inre och yttre begränsningar – yttre i form av polisrepression och inre i form av rörelsens egna konservatism. Vi vill därför lyfta fram några teser om risktagande som vi hämtat från Escalate Network.

1. Det finns inga säkra protester
Vi har ingen kontroll över vad polisen väljer att göra, eftersom vi om och om igen har sett att polisens respons inte har någon korrelation med aktionens omfattning eller laglighet. Det går därigenom inte att göra aktioner utan att räkna med och accepterar att de innebär risker.

2. Sårbarheten för risker är alltid ojämnt fördelad
Denna ojämlika fördelning är ofta organiserad efter ras, kön, erfarenhet av att tidigare ha varit utsatt för kriminalisering, samt andra faktorer. Detta har gällt för varje rörelse i den moderna historien. Denna kunskap bör inte leda till att man uteslutande genomför aktioner som man tror är helt säkra eller tillgäng­liga för alla, eller att man väljer att avstå från att agera utifrån någon påstådd solidaritet med de mest utsatta. Snarare handlar det om att fatta välgrundade beslut om hur det ojämna risktagandet ska fördelas. Människor som inte kan gripas eller delta i specifika aktioner kan bidra med andra insatser som är lika viktiga för rörelsen.

 3. Människor som är rädda kommer att maskera sin rädsla bakom ett politiskt språk – vi måste möta dem med medkänsla men vägra att backa
Upptrappning kan vara skrämmande. Samtidigt måste vi avvisa användningen av ett politiserat språk som syftar till att trappa ner protesterna. Ingen behöver göra någonting de inte vill, och vi behöver ha de modigaste och mest villiga människorna i fronten. När människor är rädda och använder ett politiserat språk för att få andra att backa, är det bäst att möta dessa människor med medkänsla, erkänna deras rädsla som legitim och sedan gå vidare med de uppgifter som står för dörren. Det vi bekämpar är ett folkmord och vi hedrar det palestinska motståndet – som dör i kampen mot folkmordet – genom att till varje pris behålla initiativet.

4. Det bästa sättet att vara säkra är att eskalera
När polisen mobiliserar för att attackera eller vräka oss kan det vara frestande att svara med att skingra oss och upplösas. Samtidigt blir våra rörelser säkrare genom att de trappas upp. Om studenterna efter att ett läger stormats och aktivister gripits svarar med att gå hem kommer universitetsledningen att se att deras repressiva strategi fungerar och de kommer att fördubbla den. Om rörelsen däremot fortsätter att anpassa sig och hittar nya sätt att eskalera kommer samma deltagare att skyddas av rörelsens växande styrka.