Stadsdelen Järva i nordvästra Stockholm är numera ett så kallat särområde, reglerat i en särskild särområdeslag. Inne i särområdet gäller andra lagar än de som råder utanför trevnads­delaren, den skyddsmur som resten av Stockholm barrikaderat sig bakom. För att ta sig in i Järva Särområde måste du passera hårt bevakade checkpoints. Många väljer att avstå. Inne i särområdet råder kaos. Muslimska Brödraskapet och den oklara Rörelsen styr. Så kallade SGI:er – särskilt gängrelaterade individer – har från­tagits sin status som fullvärdiga medborgare och måste, i avsaknad av tillgång till socialförsäkrings­systemen, försörja sig bäst de kan. 

Vad är det Lapidus skildrar om inte Palestinas situation, och hur det israeliska tillståndet sakta sänker sig över Tidösverige?

Sådana är förutsättningarna i den före detta försvarsadvokaten Jens Lapidus bok Paradis City, som släpptes 2021. Även om boken lämnar en del i övrigt att önska i fråga om såväl karaktärs­utveckling som sexskildringar så fångar den något som många av oss börjat lägga märke till: hur Sverige blir mer likt Israel, i allt ifrån vilket språk makthavare använder till de nya lagstiftningar som införs. För vad är det Lapidus skildrar om inte, tunt kamouflerat, Palestinas situation, och hur det israeliska tillståndet sakta sänker sig över Tidösverige?

Som före detta brottmålsadvokat är Lapidus väl lämpad att göra en sådan jämförelse. Vi som arbetar som advokater med brottmål och migrations­rätt kan inte undgå att se hur Sverige, en lagstiftning i taget, sakta närmar sig ett samhälle som på många sätt liknar det israeliska. Med det menar jag inte att relativisera det som palestinier just nu går igenom, såväl i Gaza som på andra platser. Det handlar snarare om att visa att det pågående folkmordet är den yttersta konsekvensen av en politik som i Israel pågått i decennier, och i Sverige och andra delar av västvärlden bara påbörjats men som snabbt eskalerar. 

Många, framför allt svenska muslimer, kurder, palestinier, nyanlända och transpersoner är väl medvetna om att Sverige blir alltmer auktoritärt.

Som jag ser det är det, grovt tillyxat, på tre olika områden som Sverige steg för steg närmar sig ett samhälle som liknar det israeliska.

Israel som apartheidstat
Internationella domstolen, ICJ, ett FN-organ som bland annat har i uppdrag att tolka inter­nationella konventioner och avgöra tvister mellan stater, slog nyligen fast att Israels behandling av palestinier utgör apartheid.

Begreppet apartheid, som myntades i Syd­afrika, betyder direkt översatt åtskillnad. Det som vanligtvis brukar åsyftas är ett system där människor som befinner sig inom samma territorium och som har rätt att vistas där behandlas olika inför lagen, baserad på godtyckliga karaktäristika som hudfärg eller religion. Israels apartheid består i såväl fysisk som juridisk åtskillnad mellan palestinier och israeler, och domstolen lyfter bland annat den fysiska isoleringen av palestinska byar genom bosättningar och de omfattande lagstiftningar som behandlar pale­stinier sämre än israeler som exempel. 

Sverige går ännu inte att beskriva som en apartheid­stat, även om Sverige, precis som andra nationalstater, bygger på en åtskillnad mellan de som har rätt att vistas inom territoriet och de som vistas här utan en formell rätt till det. Filosofen Hannah Arendt diskuterar i Totalitarianismens ursprung hur begreppet mänskliga rättigheter i själva verket snarare bör förstås som medborgerliga rättigheter, där den som förnekats den lagliga rätten att vistas inom ett territorium på många sätt också nekas en fullständig mänsklighet och utesluts från den politiska gemenskapen. Men Tidölaget genomför nu i hög hastighet förändringar som gör skillnad på människor som faktiskt har rätt att bo i Sverige med olika former av uppehållstillstånd, men som saknar medborgarskap, och de som är svenska medborgare. 

Det finns naturligtvis redan regler som gör skillnad på medborgare och icke-medborgare. En sådan åtskillnad är skyldigheten att göra värnplikt, som enbart kan åläggas svenska medborgare. Men Tidöregeringen har aviserat, och i vissa fall redan infört, ett flertal regler som kommer att innebära formell eller informell olikhet inför lagen. Ett uppmärksammat förslag rör den utredning som tillsattes i oktober 2023 om ”kvalificering till välfärden för nyanlända och icke-medborgare”. Utredningen ska titta på förutsättningarna för att införa en graderad socialförsäkring, där personer som är nya i Sverige inte, som i dagsläget, får samma status som andra så fort de beviljas uppehållstillstånd. I stället ska varje individ, för att få rätt till sådant som barnbidrag, föräldrapenning och tandvårdsstöd, ”gradvis och genom egen ansträngning” kvalificera sig till grundläggande rättigheter. Kvalifikationen ska kunna ske genom exempelvis arbete eller dokumenterade kunskaper i svenska språket. I Tidösverige finns det alltså inte något krav på att man klassas som en särskilt gängrelaterad individ för att hållas utanför socialförsäkringssystemen, som i Jens Lapidus framtidsvision. Det räcker med att vara nyanländ. 

Andra förslag, exempelvis det om så kallad ”vandels­utvisning”, riskerar att i praktiken inskränka yttrandefriheten för människor som lever i Sverige utan medborgarskap. Redan i dag har vi lagar där personer med uppehållstillstånd och en stark anknytning till Sverige kan utvisas om de döms för brott, något som aldrig kan drabba en svensk medborgare.

Israel som övervaknings- och kontrollstat
I boken The Palestine Laboratory. How Israel Exports the Technology of Occupation Around the World (2023) skildrar den tysk-­australiske journalisten Antony Loewenstein hur Israel använder sig av ockuperade palestinska territorier som testområden för ny teknologi. Loewenstein skriver att det är genom att ha tillgång till en instängd, ockuperad befolkning i decennier som Israel kunnat bli ledande inom vad han kallar ”kontrollens arkitektur”. Han syftar då på den teknologiska utvecklingen, där Israel är världsledande på att utveckla drönare och så kallade smarta stängsel, men också övervakningsteknologi som exempelvis spion­programmet Pegasus som kan tömma telefoner på information utan att man någonsin behöver ha den fysiska telefonen i sin hand.

I Sverige blir den statliga övervakningen, och rätten att kontrollera de som befinner sig inom landets gränser, snabbt mer omfattande. Under de senaste åren har så kallade preventiva tvångsmedel införts i Sverige i hög hastighet. Bakom begreppet döljer sig numera en rätt för staten att avlyssna icke brottsmisstänkta personer och placera statliga trojaner av Pegasus-typ i icke brottsmisstänkta personers mobiltelefoner. Den senaste utvidgningen av lagstiftningen, som trädde i kraft den 1 september 2024, ger staten rätt att genomföra preventiv husrannsakan. Det vill säga, staten får gå in i icke brottsmisstänkta personers hem för att söka igenom dem. Att Sverige möjligen köpt in de spionprogram som krävs för övervakningen från israeliska företag behöver knappt påpekas.

Ett annat exempel på hur det israeliska tillståndet breder ut sig i Sverige återfinns i de nu extremt omfattande möjligheterna till kameraövervakning av offentliga miljöer. Inför Euro­vision Song Contest i Malmö under för­sommaren 2024 gick polisen på sin hemsida ut med att man skulle kameraövervaka ”stora delar av Malmö mellan den 4 och den 13 maj”. Av den bifogade kartan framgick att i stort sett hela Malmö stad skulle stå under konstant drönar­övervakning mellan 06.00 och 24.00 i tio dagars tid. Nuförtiden behöver inte polisen söka tillstånd för kameraövervakning, och även om lagstiftningen säger att verktyget ska användas restriktivt har det i praktiken blivit fritt fram för polisen att övervaka stora områden hur ofta och hur länge de vill. 

Israel – en stat där civilsamhället är förbjudet
Doktoranden i internationella fredsstudier Caroline Lund har ägnat flera år åt att analysera hur Israel aktivt försöker destabilisera det palestinska civilsamhället. I artikeln Settler-colonial Theory and the Erasure of the Other: Constructing Hegemonic Narratives (2023) illustrerar hon hur terrorlagstiftningar och attacker mot organisationers finansiering effektivt omöjliggör civilsamhällets arbete. Det rör sig dels om rent fysiska trakasserier, som att militären tar sig in i organisationers lokaler och förstör dokumentation, och dels om israeliska myndig­heters försök att svartmåla organisationernas arbete, oftast utan belägg eller bevisning. Kanske än mer svårhanterligt är den israeliska statens terror­klassning av civil­samhällesorganisationer och attacker på organi­sationers ekonomiska stöd. 

I Sverige syns liknande tendenser. År 2016 drog Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor (MUCF) plötsligt in stödet till Sveriges Unga Muslimer (SUM). SUM var vid tid­punkten en paraplyorganisation för ett antal mindre föreningar som organiserade muslimska barn och ungdomar som ville stärkas i sin identitet och tro. Föreningar som var medlemmar i SUM organiserade läger, studiecirklar och före­läsningar över hela landet, något som lockade många ungdomar som inte annars hade kontakt med det svenska föreningslivet. Med stöd av framför allt opinionsartiklar i pressen, påstod plötsligt MUCF att SUM var ”antidemokratiska”. En flera år lång rättsprocess där jag före­trädde föreningen följde. I MUCF:s dokumentation förekom ett stort antal svepande påståenden, som var svåra att bemöta. Mest anmärkningsvärt var kanske att myndigheten under processen påstod att SUM hade en fasad utåt som en organisation som främjade mänskliga rättigheter, men att man inte kunde vara säker på vad som pågick bakom kulisserna – en klassisk antimuslimsk trop. Sedan 2016 har ett stort antal andra muslimska föreningar och skolor tvingats stänga ner, med samma vaga argu­mentation och svepande anklagelser om terrorkopplingar. Senast i september 2024 nekades det muslimska studie­förbundet Ibn Rushd anslag från Folkbildningsrådet, trots att rådet i sitt beslut själva konstaterar att de uppfyllde alla krav. Tillvägagångssättet bär tydliga likheter med det israeliska arbetssättet mot ”den inre fienden”. 

Ytterligare ett exempel rör den nyligen tillkomna lag som kriminaliserar ”deltagande i terrorist­organisation”. Lagen, som är en komplicerad konstruktion, innebär i korthet att i stort sett vilken organisation som helst kan komma att betraktas som en terroristorganisation, samt att det inte krävs att man själv begår brott för att kunna dömas för sitt deltagande. 

Återigen, Sverige är inte Israel. Men det finns all anledning att fortsätta hålla koll på hur det israeliska tillståndet sprider sig i den svenska statsförvaltningen. Andra västerländska länder följer samma trend. Många, framför allt svenska muslimer, kurder, palestinier, nyanlända och transpersoner är väl medvetna om att Sverige blir alltmer auktoritärt i en skrämmande hastig takt, något som borde oroa och mobilisera alla. De encampments som organiserats på svenska universitet under våren 2024 har för många inte bara givit en större medvetenhet om hur den globala kapitalismen är sammanlänkad, och de röda trådar som går mellan den israeliska ocku­pationen och svenska forskningsmiljöer. För en del har organiseringen också inneburit det första mötet med polisbrutalitet och rättsosäker hantering av brottsmisstankar, med övervaknings­teknik och med den bristande hygienen i svenska arrester. På så sätt har insikten att Palestinas sak är vår en möjlighet att öppna upp för en verkligt solidarisk organisering, där arbetet för att avbryta det pågående folkmordet kan länkas samman med arbetet att se till att de svenska särområdena aldrig blir verklighet.

Texten är baserad på teach-ins och efterföljande samtal med studentaktivister som jag genomfört på encampments runt om i Sverige under våren 2024.

Silas Aliki är advokat på Folkets advokatbyrå i Stockholm och har en examen i krigsvetenskap från Försvarshögskolan.