I den imperialistiska kärnan har rörelsen för ett fritt Palestina nått ett vägskäl, efter över 40 000 martyrer, sju månader och 75 år. Under årtionden har vi marscherat, skanderat, deltagit i massprotester och direktaktioner där vi försökt visa för världen att vårt folk i Gaza – som nu bevittnat 75 år av folkmord – har rätt att leva. Det var likväl det palestinska folkets orubblighet – och deras motståndsrörelse – som vann den globala majoritetens stöd. 

Över 40 000 martyrer och sju månader har visat att rörelsens taktiker och strategier i imperiets kärna har nått vägs ände. Stora demonstrationer, kändisars trötta anföranden, och halvhjärtad solidaritet från organisationer som inte är investerade i vår befrielse har tagit oss så långt som vi kan komma på denna väg. Inget har varit tillräckligt. Inget har stoppat bomberna från att falla eller fyllt magarna på de palestinier som nu svälts ut av den sionistiska entiteten. Snarare har bosättare blivit alltmer skamlösa i sitt våld – från Västbanken där de regelbundet bränner ner palestinska hem till Gaza där de utför ohyggliga brott mot män, kvinnor och barn. Vår sak har alltid varit rättfärdig, men nu är det tydligt för var och en som ser på att vi står inför en monstruös bosättarkoloni fast besluten att utplåna oss som ett folk. 

En enda gnista kan starta en präriebrand 
Ändå finns det hopp också i imperiets kärna. Vår första glimt av detta hopp var 15 april, då en uppmaning till koordinerade men decentraliserade aktioner drev folk i hela världen till ekonomiska blockader riktade mot fabriker och logistiska nätverk, såsom hamnar, broar, vapentillverkare, finansiella institutioner, m.m. En aktionsdag som beskrevs som ett skifte från symboliska till materiellt effektiva aktioner. 

Under de senaste sju månaderna har repressionen vi kollektivt fått utstå från poliser, administratörer och politiker utvidgats och intensifierats. Sedan 7 oktober har dödshot och uthängningar blivit normen för de med ett samvete. Fackföreningar har attackerats när de har uttryckt rent symbolisk (om än inte materiell) solidaritet med Palestina. Mobiliseringar är ofta omöjliga att särskilja från poliskravaller – där drönarövervakning, arrestering av ungdomar och återkommande incidenter med snutar som sliter av kvinnor deras slöjor blivit rutin. Studenter har hängts ut, trakasserats, stängts av från sina studier, vräkts och utsatts för fysiskt våld när de stått upp för ett exilfolks rätt att återvända till sitt hemland. 

Vi kan välja att prioritera de-eskalerings-träningar, eller att prioritera eskalerings-träningar. Vi kan välja att lära oss hur man bygger effektiva barrikader, hur man mest effektivt krokar arm för att stå emot polisattacker.

Universiteten, polismakten och politikerna har velat tvinga folket till underkastelse genom våg efter våg av repression – tvinga oss att acceptera att folkmordet är oundvikligt och att vi bör låta det ske, såtillvida vi inte vill drabbas hårt av konsekvenserna. Men effekten har varit den motsatta. Sju månaders brutal repression har klargjort uppgiften vi har framför oss och tvingat oss att släppa rädslan. De demonstrerande är inte lika rädda för att bli arresterade som de brukade vara, studenter har blivit uthängda och har ingen orsak att bita sig i tungan. När vi konfronterar sionism och imperialism tvingas vi också konfrontera det faktum att vi inte är fria och att vår rörlighet inom ett döende imperium kan tas ifrån oss när som helst. Vad finns det kvar att göra?

Studenterna i Columbia University Apartheid Deinvest-koalitionen (CUAD) besvarade frågan kl. 4 på onsdags­morgonen den 17 april när de upprättade ett solidaritetsläger för Gaza på campus och proklamerade att de inte tänkte gå därifrån förrän deras krav uppfyllts. Ledningen på Columbia hade förbjudit studentorganisationerna Students for Justice in Palestine (SJP) och Jewish Voice for Peace (JVP); vräkt och stängt av studenter; ringt NYPD [New York Police Department], FBI, Homeland Security och även privatdetektiver för att övervaka organisatörer samt låtit en våldsam kemisk attack utförd av en före detta medlem av IOF [Israeli Occupation Forces] ske obestraffad. Columbias ledning klargjorde tydligt att dess lojalitet inte ligger hos studenterna utan enbart hos det våldsamma sionistiska projektet. 

Kampen vid Columbias solidaritetsläger har varit historisk, mäktig och imponerande att bevittna både för landets studenter och 68-generationen, som inspirerade till idén om en ”befriad zon” på campus. CUAD har släppt in studenter från andra universitet, ett dussin organisationer och vanligt folk som vill stödja inte bara det som ses som en avsevärd eskalering av rörelsens strategiska orientering, utan också en modell för hur studentrörelsen kan tvinga makten att faktiskt ge efter för dess krav. Det tog bara några få dagar för ytterligare solidaritetsläger att dyka upp över hela landet, från Cal Polytech till City University of New York (CUNY), från privata elitinstitutioner till publika universitet. Within Our Lifetime hyllar varje student i varje solidaritetsläger för Gaza och i varje befriad zon och uppmanar envar att ta kontakt med deras lokala projekt och stötta dem med vadhelst som är möjligt. 

Att konfrontera fienden 
Det finns inga mer symboliska segrar att vinna, inget mer behov av att ”bevisa” att den palestinska befrielsekampen är rättfärdig. Det finns inga av maktens institutioner att vädja till eftersom de alla – från FN till Internationella Domstolen till våra kommuner och universitetsledningar – är korrumperade och ruttna. Årtionden av organisering inom det parlamentariska systemet har inte åstadkommit mer än svekfulla politiker som demoniserar vår motståndsrörelse och våra studentaktivister närhelst de får tillfälle. Åratal av vädjanden till FN har enbart resulterat i internationella domslut oförmögna att stoppa de bomber som ännu regnar på vårt folk.

Vi hyllar de modig CUNY-studenter, alumni, lärare och stadsbor som tagit kampen till CUNY.

Vad dessa modiga studenter har visat världen är att det inte finns några allierade inom fiendens institutioner, ingen att vädja till och i synnerhet ingen att förhandla med om vår existens och vårt motstånd. Vi har bara en fiende att bekämpa och en kamp som kräver seger. Att tydliggöra vilka som är våra vänner och fiender är det viktigaste för att behålla momentum i denna stund. 

På Columbias solidaritetslägers andra morgon uppmanade universitetets rektor – Minouche Shafik – New York-polisen att tömma platsen och arrestera demonstranterna. Samma svar upprepades vid NYU, UT Austin, USC, Emerson och så vidare. När vi skriver detta uttalande konfronterar CUNY-studenter NYPD och universitetets väktare. Under solidaritetslägrets första dag vid CUNY tvingande studenter och allmänhet universitetets säkerhetspersonal att lämna lägret, efter att de utan motivering hade attackerat de som upprätthöll sig där. En tonårig lägerdeltagare kidnappades av väktare samma dag, överlämnades till snuten och åtalades för att hen påstods ha sprejmålat på marken. 

Vi måste klargöra hur vi förhåller oss till dessa fiender nu när rörelsen går in i en ny fas. Vi kan inte förhålla oss till dem som något annat än fiender gentemot vårt mål att stoppa folkmordet på det palestinska folket. Detta är anledningen till att vi har kartlagt och rapporterat om New York-polisens aktiviteter och kapacitet. Om de är villiga att varje natt häkta oss eller skicka oss till akutmottagningen för det oerhörda brottet att använda en megafon utan tillåtelse, vad skulle de då får för sig att göra om vi verkligen hade förmågan att förhindra det pågående folkmordet? Det finns ingen poäng med att skandera ”NYPD KKK IDF You’re All the Same” om vi samtidigt ignorerar den amerikanska polismaktens roll i upprätthållandet av status quo. Ett status quo som under 75 års tid betytt folkmord på oss palestinier. Vi förstår polisen som en funktionär för den amerikanska imperialismen, och vi vet att den sionistiska staten inte skulle klara sig en enda palestinsk sommar utan det amerikanska imperiets aldrig sinande militära och diplomatiska bistånd. Om polisen kan krossa den palestinska solidaritetsrörelsen på USA:s gator och utradera det inhemska motståndet försäkrar de att biståndskranen kan fortsätta stå öppen. 

Samtidigt som vi försöker greppa vilka repressionens krafter är måste vi på samma gång också vara på vår vakt mot opportunister som vill appropriera dessa rum och dess revolutionära potentialer till förmån för photo-ops. Redan nu har vi sett hur ett antal individer – flera som uttryckligen fördömt det palestinska motståndet och stöttat den sionistiska entitetens existens – kommit till lägren för att ta foton av sig själva eller till och med tala. I New York har vi bevittnat sell-outs som Alexa Avelies leka revolutionär och ta foton vid Columbias solidaritetsläger, ett år efter att själv ha hjälpt till att vräka mexikanska och latinamerikanska arbetare från Plaza Proletarian i Sunset Park. Vi har bevittnat Alexandria Ocasio Cortez twittra i solidaritet med lägren samtidigt som hon demoniserar ”utomstående uppviglare” och fördömer våra motståndkämpar i Palestina. Välkända intellektuella greppar tag om mikrofonen och tillrättavisar oss för att vi vågar skandera From the River to the Sea och uppmanar oss att ta hänsyn till den bosättarkoloniala statens legitimitet. 

De är inte våra allierade och de står inte i solidaritet med oss. Politikers, kändisars och NGO:s försök att tämja rörelsen är en strategi för upprorsbekämpning ämnad till att de-eskalera lägren, avväpna rörelsen och stoppa det momentum vi byggt upp under så lång tid. 

Nog med de-eskaleringsträning; var är eskaleringsträningen! 
Rörelsen drunknar i ändlösa teach-ins, online-seminarier och infografiker om de-eskaleringstaktiker ämnade att undvika dålig publicitet eller att provocera poliser, sionistiska agitatorer och universitetsledningar. Detta är inte i sig något dåligt – vi är väl medvetna om vikten av att undvika poänglösa konfrontationer för att kunna bygga upp och samla våra krafter. Vi har själva hållit i Know Your Rights-övningar, och har använt denna metod vid specifika protester och förutsättningar. Men som med allt har vi ett val när det kommer till våra prioriteringar, och en skyldighet att möta detta historiska ögonblick. Vi behöver Know Your Rights-övningar, men vi behöver också Know Your Enemy-övningar. Vi kan välja att prioritera de-eskaleringsträningar, eller att prioritera eskaleringsträningar. Vi kan välja att lära oss hur man bygger effektiva barrikader, hur man mest effektivt krokar arm för att stå emot polisattacker eller vilket expanderande skum som passar bäst för dörrhandtagen i våra universitet. Detta är inte retorik – det är en nödvändighet. Vi delar alla de inspirerande bilderna från Cal Polytech, men vem är redo att studera och anpassa dess lärdomar för att passa våra egna förutsättningar? Dessa frågor är av högsta prioritet om vi på allvar vill förvandla den här rörelsen från en som retoriskt försöker övertyga makthavare om det rätta i vår sak till en rörelse som själv blir en maktfaktor. 

Vi inspireras av studenterna vid Cal Polytech – en grupp studenter där en fjärdedel inte har tillräckligt med mat och har upplevt hemlöshet – som var de första som under denna protestvåg ockuperande en byggnad och jagade iväg polisen. Vi inspireras av Columbia-studenterna som modellerat hur man återupprättar ett läger efter att polisen har tömt det och hur man klarar sig i flera dagar åt gången. Vi inspireras av studenterna vid Emerson och Emory som lär oss hur man krokar arm i kedjor och bygger barrikader för att stå emot polisens anfall. Vi inspireras av University of Southern California-studenterna som lär oss att om man i hundratal omringar en ensam polisbil kan man frige de gripna. De här studenterna är kreativa och anpassar sig till nya omständigheter och de representerar ett skifte inom solidaritetsrörelsen från symbolisk till handgriplig makt. Vi uppmanar alla i New York att dra lärdom och förbereda sig inför kampens nästa fas.

Nej till studentmakt
– ja till folkmakt!
Som vi skrev för nästan åtta år sedan, ”studentrörelsen kan endast erbjuda ett revolutionärt ledarskap för en större rörelse om den är integrerad med bredare progressiva kamper för att erövra makt åt förtryckta folk. Men om studentrörelsen istället antingen begränsas till studenters särskilda kamper (terminsavgifter, resurser för studenter, osv.) eller isolerar studenter från deras större sammanhang, då blir studentrörelsen icke-revolutionär och till och med kontra-revolutionär.” Detta budskap framstår som mer relevant än någonsin nu när nya solidaritetsläger etableras varje dag. 

Det finns många viktiga lärdomar att dra från avvisandet av studentmakt – lärdomar som samlades för årtionden sedan i USA och på andra platser, framförallt inom den filippinska revolutionära studentrörelsen. 

För det första är det viktigt att upprätthålla vårt fokus och våra krav på Gaza och det pågående folkmordet på palestinier. Vi kan inte låta protesten själv dominera tidningsrubrikerna. Eftersom vår analys av den palestinska kampen är internationalistisk, krävs det samtidigt att vi även gör våra läger och vår organisering relevant för New Yorks majoritet, som inte är palestinier, araber, eller muslimer. Våra läger existerar i en stad plågad av vräkningar, hunger och statligt våld. Vi är dömda att misslyckas om vi begränsar dem till bara studenter och till snäva krav som ignorerar den materiella kontexten vi lever i – där våra grannar kämpar och dör. Men om vi öppnar upp universitets portar, delar varandras kamper, förstår att vi har gemensamma fiender, och bygger upp vår kollektiva förmåga att bekämpa dem både på och utanför campus – då är universiteten våra att erövra. 

För det andra är det viktigare än någonsin att vi avvisar tropen om ”utomstående uppviglare” som slungas i vårt ansikte av högermedia, snutar, universitetsledningen och så kallade progressiva krafter. Som kamraterna vid Cal Polytech lär oss, ”distinktionen mellan student och icke-student förstärker endast barriärerna mellan universitetet och det omliggande samhället. Genom att avvisa distinktionen kan vi öppna upp portarna”. Studenterna vid Emory i Atlanta har förkunnat: ”låt oss vara tydliga, vi välkomnar ’utomstående uppviglare’ till vår kamp mot det brutala folkmordet på palestinier”. Vi är dömda att misslyckas om vi begränsar politiskt deltagande till studenter, och endast dem, och avvisar de som står vid portarna. Studenterna vann inte ’68 genom att avvisa folket i Harlem som hotade att storma Columbias grindar, och det kommer vi inte heller att göra. I våra fienders ögon är vi alla utomstående uppviglare. 

CUNY är till för folket 
Detta för oss till i dag – den 27 april, år 2024. CUNYs solidaritetsläger har inlett sin tredje dag. City University of New York är nyckeln till New York City. Det som sker här avgör studentrörelsens öde i hela staden. Det finns närmare 250 000 CUNY-studenter i New York. Runt 50 000 New York-bor arbetar vid universitet. CUNY har 24 campus i fem stadsdelar. Majoriteten av de universitetsstudenter som protesterar för Palestinas befrielse (och deras syskon, kusiner, grannar, kollegor…) studerar inte vid Ivy League-universiteten. De studerar vid CUNY. De gymnasieelever som marscherade ut ur sina skolor i solidaritet med Gaza ansluter sig år efter år till CUNYs studentled. Under större delen av sin historia var CUNY gratis – våra föregångare kämpade för och vann fri antagning – så att varje New York-bo kunde studera vid CUNY. Det förändrades i och med den första förstaårs-kullen av CUNY-studenter där majoriteten inte var vita. Snart introducerades terminsavgifter och en selektiv antagningsprocess, och nu befinner vi oss vid ett universitet som desperat försöker bli östkustens UCLA [University of California, Los Angeles] – endast offentligt på pappret – som främst gynnar medel- och överklass-studenter som inte kommer från delstaten eller har någon relation till New York och dess befolkning. Nu ser du säkerhetsspärrar, väktare, Starbucks, avgiftshöjningar och selektiv antagning var helst du vänder dig på ett CUNY-campus. Within our Lifetime (tidigare känt som NYC Students for Justice in Palestine) grundades specifikt ur denna verklighet av palestinska och arabiska New York-bor inom CUNY-systemet som bevittnade studentrörelsens isolering och verkade för att ta kampen ut ur föreläsningssalen och in i stadsdelarna. 

Vi uppmanar CUNY-studenter att inventera sina campus. Vilka är de progressiva krafterna, vilka kan övertygas och vilka måste isoleras politiskt? Vilka byggnader på campus har de bästa förutsättningarna för att blockera dörrar och smuggla in förnödenheter? Kommer studentkåren och universitetslärarna tvinga ledningen att dra tillbaka snutarna? Kommer stadsdelen där campus ligger att stödja vår kamp? Har vi ens gett dem anledning att göra det? 

Vi hyllar de modiga CUNY-studenter, alumni, lärare och stadsbor som tagit kampen till CUNY. Vi står till er tjänst.

Mikael Omstedt är doktorand i kulturgeografi vid University of British Columbia och bosatt i Stockholm. 

Within Our Lifetime (WOL) är en pro-palestinsk och anti-sionistisk politisk organisation som grundades 2015 och är baserad i New York City.

Här kan du läsa originalartikeln på engelska.