Att befinna sig i akademin under de pågående ofattbara grymheterna mot det palestinska folket och den nästintill totala förstörelsen av Gaza är surreal­istiskt. En aspekt är hur värdegrunder, etiska riktlinjer, formuleringar om aka­demins ansvar i upprätthållandet av mänskliga rättigheter omtolkas och omförhandlas. Efter det som benämns som ”kriget” är över lovar även universitets­världen att göra ”någonting” för att återuppbygga Palestinas utbildningsväsen. Vi känner till de israeliska universitetens inblandning i ockupationen, i förnekandet av palestiniernas historiska arv, i utvecklandet av militärteknik, i upprätthållande av ett apartheidsystem, mördandet av lärare och studenter, samt den pågående förstörelsen av utbildningsväsendet i Gaza. Trots denna vetskap så verkar det otänkbart för svenska lärosäten att avbryta några samarbeten med israel­iska universitet.

Men utöver frågor om värdegrund är det något mer som utspelar sig just nu, något som inte är isolerat till just svenska universitet. Att befinna sig i akademin är också att stå mitt i en ideologisk strid om kunskap. Stridsropen förtäcks i hårklyverier om universitetens politiska neutralitet. Regeringen gjorde till exempel ett ställningstagande för Ukraina, men förbjuder lärosätena att agera för Palestina. Argumenten bubblar under skendebatter om akademisk bojkott vs. akademisk frihet trots att bojkottsrörelsen genom BDS-kampanjen, är tydlig med att inga individuella forskare är måltavlor, trots israeliska universitets inskränkningar av just akademisk frihet. I bästa fall är universitetsledningarna medvetet okunniga, i värsta fall agerar de ideologiskt.

Varför är universiteten så handfallna eller rent ovilliga att agera för Palestina? Det går att analysera det som en fråga om konformism, eller att även hög­utbildade drivs av rädsla för att störa ordningen, och att de också är rädda för att möjligen ha fel, för att inte vinna debatter.

Det finns skäl att känna rädsla. Det senaste decenniet har västliga stater genomgått en auktoritär vändning som också bär på en omförhandling av kunskap. Allt ifrån de mest fascistiska politiker till liberaler attackerar forskning och undervisning för sin egen politiska vinning. Men vi upplever också aggressiva attacker mot akademin och enskilda forskare komma inifrån universiteten, i form av en kamp om kunskapsproduktionen i sig.

Allt ifrån de mest fascistiska politiker till förment liberaler attackerar forskning och undervisning för sin egen politiska vinning.

Palestinafrågan blir ett skrämmande tydligt exempel på den här ideologiska striden om vilken kunskap som räknas och om makten som kommer med att äga definitionen av kunskap: de giltiga metoderna för kunskapsskapande, hur man skiljer belagda antaganden från åsikter, vad som räknas och inte räknas som kunskap i ett givet ögonblick i historien. I det ingår också att äga eller ha tillgång till verktygen och redskapen för kunskapsskapande, såsom labora­torium, data, arkiv, dokument, antika och förhistoriska föremål.

De post- och dekoloniala studierna har visat hur nära förbundet akademiska discipliner varit de imperialistiska och koloniala projekten och därigenom framfört grundläggande kritik av makten över kunskapsskapande. I slutet av 1900-talet började också urfolksforskare att artikulera en kritik mot den eurocentriska dominansen inom forskning och akademi och istället återta sina folks kunskapsskapande metoder. Historia, arkeologi, antropologi, med flera veten­skapliga fält har varit tvungna att om­pröva sina metoder för att skapa akademisk kunskap. Institutioner som museer och arkiv har omskapat sina praktiker och blivit instrumentella i historiska rätt­viseprocesser: allt från vardags­föremål och värdefullt konsthantverk, till mänsk­liga kvarlevor har antingen återförts till ursprungsplatser eller fått nya beskrivningar i utställningar för att bättre representera dess ursprung.

De israeliska lärosätena har producerat expertkunskap på samma sätt som kolonialmakter har använt akademin för att både effektivisera och legitimera det koloniala styret. Antika artefakter och bibliotek har plundrats och arkeolog­iska utgrävningar har flyttat fram de fysiska gränserna för bosättningar. Israelisk rättsvetenskap och kriminologi har bidragit till palestiniers icke-medborgerliga status i Israel och jurister tolkar internationell rätt på innovativa sätt som upprätthåller ojämlikhet och förtryck men också straffrihet för militär och polis [1]. Etiker och filosofer i och utanför Israel har argumenterat för den moraliska legitimiteten i det undantag från internationell rätt som ockupationen utgör [2]. Går man till de historiska källorna så ser man hur arkivens kategorisering och beskrivning av dokument, men även bildmaterial och fotografier, påverkar tolkningen av händelser och skeenden [3]. När tidigare hemligstämplade dokument om kriget 1948 tillgängliggjordes trettio år senare gav det upphov till en ny våg av kritisk historieskrivning som ifrågasatte officiell historia om staten Israels tillblivande och bekräftade därmed den existerande palestinska forskningen om Nakban (katastrofen), den etniska rensning av palestinier som var del av den israeliska statens tillblivande. Men uppmärksamheten ledde också till misskredi­tering av historiker och i arkiv­en har dessa dokument åter hemlig­stämplats och gjorts otillgängliga för ny forskning [4].

De senaste två decennierna har den akademiska friheten krympt samtidigt som listan över ämnen som inte får beröras på israeliska universitet expanderat. Slaget om kunskapen utspelar sig där liksom här, i Sverige, i USA, i Europa. I det så kallade kulturkriget anklagar den ideologiska högern just post- och dekoloniala studier som hotet mot akademin. När de pratar om ett postmodern­istiskt kunskapsförakt är det just kritiken mot hur kunskapsmakt skapas som de vill komma åt. De klumpar samman en kunskapsbaserad avtäckning av den makt som kan rymmas i de akademiska institutionerna med relativisering av akademisk kunskap. Attackerna är dels riktade mot den inomvetenskapliga kritiken, dels mot hela kunskapsfält, särskilt de human- och samhällsvetenskapliga, men inte minst visar klimatpolitiken att även naturvetenskapliga och tekniska ämnen inte nödvändigtvis respekteras.

Det senaste året har det blivit vanligare att uppmärksamma vad som kallas för det palestinska undantaget till yttrande­frihet. Uttrycket fångar alla de tillfällen då försök att prata om Palestina och kritik av Israels krigsföring och politik, har tystats eller avfärdats. Erfarenheterna från lärosäten i väst är att det även råder ett palestinskt kunskapsundantag. Under de här månaderna har den västerländska akademiska gemenskapen fått uppleva att all kunskap inte räknas. Att kunskap om just Palestina är särskilt undantagen den fria akademiska diskussionen. Undantaget permanentas i Gaza där universitet och skolor bombas, där arkiv, museer och bibliotek plundras och sätts i brand. Palestinafrågan, med allt sitt våld, förtryck och förstörelse, framträder som det stora slaget i en ideologisk strid om akademin.

Karin Zackari är doktor i mänskliga rättigheter och forskare i historia. Hon är aktiv i Lund Academics for Palestine.

Fotnoter:

[1] Noura Erakat, Lisa Hajjar och Nadera Shaloub-Kevorkian är några rättsvetenskapliga forskare som skrivit om detta. Maya Wind, Towers of Ivory and Steel: How Israeli Universities Deny Palestin­ian Freedom, Verso, 2024.

[2] Filosofen Per Bauhn vid Linné­universitetet skrev nyligen i tidskriften Israel Affairs om att Hamas ska anses bära allt moraliskt ansvar för de civila döda i Gaza.

[3] Ariella Azoulay, Civil Imagination: A Political Ontology of Photography, Verso 2011; Potential History: Unlearn­ing Imperialism, Verso, 2019.

[4] Ilan Pappé. ”An Indicative Archive : Salvaging Nakba Documents.” Journal of Palestine Studies 49, no. 3(195) (April 1, 2020): 22–40. Maya Wind, Towers of Ivory and Steel: How Israeli Universities Deny Palestinian Freedom, Verso, 2024.