Våldet är ett av många verktyg i vår verktygslåda. Det är en taktik som ibland är nödvändig för vår övergripande strategi. En strategi är den långsiktiga planen för att uppnå ett mål, i vårt fall att förhindra fascistisk organisering. En taktik är en kortsiktig plan, ett moment i strategin, för att uppnå delmål och röra planen framåt. Konfrontationer och motdemonstrationer är taktiker för att förhindra fascistisk närvaro och uppmuntra medlemmar att hoppa av. Men de våldsamma taktikerna skulle vara verkningslösa utan allt det arbete som sällan syns utåt. Till exempel allt researcharbete, stöd till avhoppade nazister eller praktisk stöttning av andra grupper som arbetar socialistiskt och antifascistiskt. Våld har aldrig varit och kommer aldrig vara hela vår strategi för att motarbeta fascismen. Det är en av taktikerna som är nödvändiga i vissa sammanhang.

Perspektiv på våld
Det finns många sätt att se på, utöva och förhålla sig till våld. Vi är öppna med att vi ser våld som ett legitimt verktyg i kampen mot fascismen, oavsett om det är organiserat eller spontant. Med organiserat våld menar vi att både genomförandet och syftet med våldet är genomtänkt och planerat. Det organiserade våldet kan ske på en skala som spontant våld aldrig kommer i närheten av. Spontant våld sker ofta i affekt, som en reaktion på en situation. Organiserat våld kan istället beskrivas som ett planerat verktyg för att förändra en situation. Som militanta antifascister är det organiserade våldet en del av vår strategi i kampen mot fascismen.

Hur våld definieras och värderas skiftar beroende på vem som står för narrativet. Att låta definitionen av våld stanna vid sparkar och slag missar att uppmärksamma mer subtila former av våld. Det går att tala om våld som att orsaka skada, oavsett om det gäller nedprioriterad och undermålig sjukvård eller jämnviktsarbetslöshet. Det är systematiskt våld, någonting som stater i olika grad utövar mot sina befolkningar över hela världen. Fascisterna vill i slutändan utöva systematiskt våld på en mycket större skala än vad den svenska staten gör idag. All makt behöver inte vara förtryck, men förtryck är alltid utövande av makt. Förtryck bottnar i och innehåller alltid element av våld och hot om våld. Det går att förstå systematiskt våld som den mest avancerade formen av organiserat våld.

Att kämpa mot förtryck kommer aldrig att vara samma sak som att kämpa för att behålla eller utöka en grupps privilegier. Kampen mot förtryck är alltid självförsvar och vi kan inte lita på att de som förtrycker oss eller vill förtrycka oss förändrar sig utan kraftiga externa påtryckningar.

Att leva med våld
Vi är människor, tänkande och kännande varelser och vi vet att de val vi gör påverkar oss men vi ser våld som en nödvändig del i den kamp vi bedriver.

Att utöva våld och att leva med risken att själva utsättas för det tär på oss även om vi ofta är väl förberedda och tar hand om varandra efteråt. Våldsromantik ger en felaktig bild av vad våld är och det förbereder våra kamrater dåligt på hur verkligheten faktiskt ser ut och vilka konsekvenser det kan medföra.

Detta tillsammans med medvetenheten om att övriga verktyg vi använder oss av också kan användas mot oss är en ständig källa till stress i våra liv. Trots att vi är noggranna med att skydda våra identiteter och våra kamrater lever vi med medvetenheten om att aktivismen alltid medför risker. Många kamrater kan uppleva det som slarvigt uttryckt kallas för paranoia. Skillnaden är att stressen vi upplever i allra högsta grad är förankrad i verkligheten och i tidigare upplevelser och erfarenheter vi varit med om. Vi tar ställning till hotbilden som finns mot oss genom att tänka efter extra noggrant och förbli anonyma.

En alltför vanlig uppfattning om våld är att det har en inneboende manlig karaktär och att det enbart är män som står för utövandet. Det är en uppfattning som suddar ut och förminskar våra kvinnliga kamrater, våra bidrag och uppoffringar. Att leva i ett liberalt patriarkalt samhälle där stereotyper som dessa reproduceras i media påverkar oss vare sig vi är medvetna om det eller inte. Det är beklagligt men inte förvånande att sådana föreställningar även letar sig in i kretsar som kallar sig revolutionära. 

Många av våra manliga kamrater i rörelsen är formade sedan barnsben av den machokultur de växt upp i. Vi har fått lära oss själva och varandra att vara omhändertagande. Vi har behövt arbeta med att inte vara känslomässigt avstängda och att inte smitta ner våra grupper med en grabbighet som avskräcker dem som inte växt upp med det, eller de som växt upp med det men tröttnat. Vi har lärt oss av erfarenhet att vi behöver ta hand om varandra, både i våra grupper och i samhället i stort. Det är den framtid vi vill se och det enda långsiktiga sättet att bedriva kampen på.

Våldsromantik
Ibland är det hårfin gräns mellan att skylta med vårt våldskapital som något vi behöver göra, och att okritiskt hylla det antifascistiska våldet. När vi framhäver vårt våldskapital har vi också sett att det kan leda till att vissa drar sig för att organisera sig med oss, då de tror att alla i AFA måste vara superbekväma med våld och alltid redo att agera fysiskt.

Även om våld i sig inte har en inneboende manlig karaktär går grabbighet och våldsromantik gärna hand i hand. Att media framhäver våld som manligt leder även det till att kapaciteten för våld ses som ett manligt ideal samtidigt som kvinnors våldskapacitet osynliggörs. Fascinationen för våld är också en bidragande orsak till att mycket omhändertagande och solidariskt arbete ses som mindre viktigt  medan våldsverkan ofta ses som den största insatsen för kampen. Vi ser grabbighet och våldsromantik som en oerhört skadlig kombination. Vad vi behöver är ett medvetet och genomtänkt synsätt på våld som är konstruktivt för vår rörelses mål.

Övervakning och repression
När vi förbereder oss för en aktion är det inte det moraliska dilemmat att bryta mot lagen vi ställer oss inför, utan hur vi ska komma undan med det. Vi tror på vår rätt att försvara oss mot fascismen med alla medel vi kan. När vi agerar mot fascistisk organisering eller exponerar fascisters kriminalitet så är det inte polisens ärenden vi springer. Vi arbetar för oss själva, för varandra och för en framtid som är värd att tro på.

Vi undviker så gott vi kan att sitta i fängelse, få böter eller på andra sätt bestraffas av samhället. Vi vet aldrig när eller var vi är övervakade men risken är alltid närvarande. Men som med allting i livet är det en balansgång. Om vi aldrig tar risker för att vi prioriterar vår säkerhet kommer det i längden gynna fascisterna mer än vad det gynnar oss. Det vi behöver göra är att nyktert analysera vilka risker som finns och skydda oss så bra vi kan i vårt arbete. Vi väljer att inte vara öppna med vilka illegala aktioner vi ligger bakom, vi ser en större vinst i att få arbeta ostört än att utnyttja aktioner för propagandasyften.

Vi tror inte på den borgerliga staten, som under lång tid lagt på sig fler och fler fascistiska tendenser. Samma stat som övervakar oss och i ökande takt inför allt fler lagar som inskränker vår integritet. Lagar eller förbud som kan användas mot fascisterna kan och kommer troligen att användas för att förhindra antifascistisk och socialistisk organisering. Med ökad polismakt kommer mer polisbrutalitet, diskriminering och övervakning. Det våld som utförs av rättsstaten ses aldrig heller av makthavare som våldsamt på samma sätt som det som utförs av organiserade civila.

Att polisen är kapitalets knähundar har upprepats i en evighet, men faktum kvarstår, polisen arbetar aktivt för att skydda den världsordning vi har. Polisen och sympatisörer till polismakten brukar vinkla polisens arbete som vägen till trygghet. Vi måste genomskåda vilken typ av trygghet de vill ha och vem den är till för. Den tryggheten som Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson förespråkar är helt annorlunda än den vi vill ha.

Vid förhör där du eller en kamrat är misstänkt är det aldrig till din fördel att prata med polisen, den information du ger dem kommer med största sannolikhet att användas mot dig. Staten med polisen som verktyg har aldrig stått på vår sida.