Bantningskost är inte längre ett extremt undantag under en period, det har blivit ett påbud att underkasta sig, och njuta av, hela tiden. Miranda Cox undersöker hälsokapitalismens anorektiska tänkande.

Ägg och vitt vin-dieten, flygvärdinnedieten (ägg, grapefrukt och kött) eller den förvånansvärt effektiva ostbågedieten (tricket är att om man bara får äta ostbågar blir det efter ett tag mer lockande att helt enkelt inte äta någonting alls) – dessa övningar i självplågeri rimmar dåligt med 2010-talets hälsoideal. Att banta kan nog inte anses vara riktigt modernt längre. Nu ska vi istället ägna oss åt rå mat, vitaminer och mineraler, nyttiga fetter och stabilt blodsocker. Att tacka nej till fikat för att vi har blivit tjocka och måste strypa kaloriintaget för att gå ner i vikt är att medge förlust. Den personen har inte klarat av en healthy lifestyle. Istället blir vi inkonsekvent glutenintoleranta veganer. På så sätt får man banta ifred, utan omgivningens dömande blickar eller truganden vid fikabordet.

Men att kalla det bantning blir nästan vilse­ledande. Att banta för tankarna till att tillfälligt leva efter en mer eller mindre extrem diet. Bantningsmetoderna som räknades upp inledningsvis gör inga anspråk på att vara ”naturliga”. Tvärtom signalerar deras utpräglat konstiga karaktär att de syftar till ett hårt ingripande i kroppen, ett tuktande som tvingar in figuren i rätt form.

Den samtida hälsodoktrinen förordar istället att vi ska njuta av den rena maten, få energi från råkostbowls och stilla våra begär med dadelbollar. Inte bara under en dag, inte under en vecka, utan varje dag, varje vecka. Kroppen fortsätter på så sätt att fungera som en arena för att utöva kontroll och självdisciplin, precis som förut, men nu ska vi också tycka om det.

Om den dagliga kampen för att älska växtbaserad mjölk på grund av dess hälsofrämjande effekter känns svår att upprätthålla erbjuder hälsodoktrinen en tillfällig befrielse: fastan. Genom att tillfälligt byta ut all fast föda mot olika former av frukt- och grönsaksjuicer kan kroppen rensas från ”gifter”. Gifterna som ska fördrivas genom juice detox-programmen vittnar om ett mycket mer sofistikerat förhållningssätt till sin kropp än de gamla bantningsmetoderna: det är inte fettet som jag så pinsamt försöker banta bort från min kropp, utan gift som jag tvingar ut ur ”systemet”.

Att ett uppehåll från mat som behöver tuggas skulle kunna driva ut gifter, eller ”slaggprodukter” som de också kallas, från kroppen har inte kunnat beläggas med någon vetenskaplig metod. Inte heller tycks det vara möjligt att specificera vad det är för ämnen som antas förgifta oss. Man kan fråga sig om det ens tjänar något till att försöka identifiera vad det är för toxiner vi detoxar oss från. Det mystiska ”giftet” fungerar snarare som en metafor som berättar för oss att maten är oren och måste behandlas med misstänksamhet.

Fastan innebär en underkastelse – att helt enkelt ge upp mat, erkänna sig besegrad inför tanken på att kunna kontrollera sina begär. Samtidigt är fastan en övning i kontroll. Att känna hungern, huvudvärken, frossan – helt enkelt att känna kroppen som skriker efter mat, och med ett djupt andetag, en grönkålsjuice och ett leende säga ”nej”. För barnet kan matvägran fungera som en möjlighet till motstånd i en tillvaro som den annars inte kan kontrollera. Förtvivlat försöker de annars enväldiga föräldrarna att mota och muta in mat i barnets mun, och genom den simpla strategin att helt enkelt knipa ihop läpparna och spotta ut kan det lilla lilla barnet utöva en egen vilja.

Likt barnet som matvägrar kan den fastande utveckla ett vuxet ätstört beteende att ta till när tillvaron känns flyktig, overklig och okontrollerbar. I en tid av osäkerhet, när bostaden, jobbet, relation­erna är tillfälliga är det lätt att känna sig maktlös. Inte nog med att smalhet och hälsa är kulturella signaler på välstånd, att kontrollera matintaget kan också fungera som en strategi för att ta makten över något i livet.

Matentreprenören Renée Voltaire är en av dem som förespråkar juicefasta och säger till tidningen MåBra att ”[det] är ett enkelt och väldigt effektivt sätt att bryta dåliga vanor, komma i form och hitta tillbaka till sig själv. Det är en riktig nystart!”

Vad är det för själv som Voltaire hittar tillbaka till? Kanske är det ett renare själv som träder fram genom svälten. Ett själv som har kontroll, och faktiskt förmår bryta de dåliga vanorna i jakten på att ”komma i form”. I boken Unbearable Weight från 1993 skriver den feministiska teoretikern Susan Bordo om dualismen i anorektiskt tänkande, om hur ätstörda kvinnor skiljer på självet – själen, psyket, intellektet – från kroppen. De distanserar sig från sina kroppar, talar om dem i objektifierande termer och i strävan efter att kontrollera kroppen blir självsvälten ett förintande av kroppen och det kroppsliga. På så sätt finns bara det rena självet kvar. Så beskriver Bordo den anorektiska fantasin.

Läkare varnar för att fasta riskerar att utlösa ätstörningar. Det hindrar inte detoxjuiceföretag från att anlita unga kvinnliga mediaprofiler, som själva gått ut och berättat om sina ätstörningar, till sina kampanjer. Smala ”detoxade” kroppar fortsätter att reproduceras i bild efter bild i flödet. Men det är inte anorektikerns kroppshat som visas upp. Inom viss träningspropaganda kan man förvisso ta del av den sortens retorik: ”det ska göra ont”, ”svetten är fettet som gråter”, ”no pain no gain” och så vidare. Men få detoxjuiceföretag skulle nog gå ut med en sociala medier-reklam där deras talespersoner berättade om hur hungern gör så ont att det inte går att sova. Istället får vi höra om hur juicefastan ger dem så mycket energi. Hur bra det känns att rena kroppen och stressa ner. Vi får höra hur mycket de njuter av att inte äta.

”Känns hungern outhärdlig i slutet av dagen kan du göra den sista juicen lite mer matig”, skriver tidningen MåBra. ”Det är viktigt att komma ihåg att fastan ska vara kul – inte någon slags plåga”, säger Renée Voltaire. Det räcker inte med att underkasta sig hälsodoktrinens påbud om en hälsosam livsstil. Vi måste inta en masochistisk position och njuta av självplågeriet. Kanske för att vi inte står ut med våra egentliga begär, de som påminner oss om hur lite plats senkapitalismen ger för att att leva, älska och äta.

Miranda Cox är medlem i redaktionskollektivet Brand

Illustration: Vendela Wetterström