Det första jag tänker på när jag läser orden “dödsolycka på byggarbetsplats” är en historia som min pappa berättade för mig när jag skulle börja mitt första jobb inom byggbranschen, på bygget av Mall of Scandinavia. På ett bygge precis bredvid hade det nyss varit en far och en son som arbetat tillsammans, längst ner i ett trapphus under en spiraltrappa. Sonen var under trapporna och pappan precis bredvid. Plötsligt händer något och alla trappor faller rakt ner och mosar sonen framför ögonen på pappan. Jag antar att min pappa berättade om detta för att jag skulle vara försiktig, och det funkade. Jag tänker på den historien rätt ofta när jag är på jobbet.

Alla de fyra största byggbolagen (PEAB, Skanska, NCC och JM) beskriver på sina officiella hemsidor att arbetsmiljö och säkerhet är bland deras mest prioriterade områden. Jag tror att den ambitionen är genuin och att de verkligen vill undvika olyckor. Problemet är att alla fina arbetsmiljöplaner och regler väldigt snabbt ignoreras av platsansvariga tjänstemän på byggena när stressen ökar. Om ett bygge är försenat så pressas och stressas det uppifrån och ned i organisationen. Med de korta byggtider som drivs fram av beställarna blir i princip alla byggen försenade, och när man väl är försenad blir ingenting viktigare än att arbeta snabbt. Det blir en indirekt press att bryta mot arbetsmiljöregler. Underentreprenörerna tar på sig arbeten som inte går att utföra på ett säkert sätt på den tid och för de pengar som huvudentreprenören kräver. Sedan utförs arbetet osäkert ute på bygget medan tjänstemännen sitter på sina kontor och intalar sig själva – antar jag – att de håller hårt på säkerhetsrutinerna. 

“Samtidigt motarbetar byggjättarna arbetsmiljöverkets planer på att sänka gränsvärdet för damm på arbetsplatserna genom sin branschorganisation Sveriges Byggindustrier. Dammet är, vad jag vet, fortfarande den största anledningen till att byggnadsarbetare dör av sitt jobb.”

Samtidigt motarbetar byggjättarna arbetsmiljöverkets planer på att sänka gränsvärdet för damm på arbetsplatserna genom sin branschorganisation Sveriges Byggindustrier. Dammet är, vad jag vet, fortfarande den största anledningen till att byggnadsarbetare dör av sitt jobb.

En av byggjättarna skriver på sin hemsida att ”Trygga arbetsplatser handlar även om trygga och säkra anställningsförhållanden”. Om det ser ut hos dem som på alla andra byggen så kommer man runt det genom att anlita underentreprenörer med billig och osäker arbetskraft. Huvudentreprenören har haft kollektivavtal på alla byggen jag har arbetat på. Jag, och många andra, har dock arbetat utan – eller under ett felaktigt, billigare – kollektivavtal. Huvudentreprenören har ofta ett fåtal snickare eller inga arbetare alls på sina byggen. Många byggherrar har bara tjänstemän anställda och tar in alla arbetare genom underentreprenörer. Och hos underentreprenörerna finns mer sällan kollektivavtal. De är ofta inhyrda från till exempel Baltikum, Polen eller Irland, och har löner därefter.

De flesta anmälda arbetsolyckorna med sjukfrånvaro i byggbranschen utgörs av fall av person, olyckor med handverktyg och belastningsolyckor. Utöver de mer spektakulära olyckorna är nog förslitningsskador det vanligaste. Det finns inte en byggnadsarbetare över 50 som inte lider av trasiga knän, trasig rygg eller dammlunga. Men sjukdomar, skador och till och med dödsfall till följd av lång tid av dålig arbetsmiljö uppmärksammas inte lika mycket.

De flesta anmälda arbetssjukdomarna härrör från vibrationsskador från handverktyg, buller och tunga lyft, men det förekommer även förslitningsskador på grund av repetitiva arbetsuppgifter och psykosociala faktorer som ligger bakom arbetssjukdomarna. Det är väldigt olika mellan olika yrkesgrupper. Vissa står på knä ett helt yrkesliv, andra lyfter tungt och fel hela livet och några står i gips- eller stendamm med undermåliga skyddsmasker. De flesta har trasiga kroppar när pensionen närmar sig. Eftersom till exempel dödsfall till följd av långvarig exponering för kvartsdamm inte räknas med i statistiken över dödsfall i arbetet så uppmärksammas det inte heller lika mycket.

En annan dold hälsorisk är den ofta extremt ohälsosamma livsstil som följer av veckopendling eller andra upplägg där man arbetar långt från hemmet. Många kommer från landsbygden eller småstäder, bor flera stycken inackorderade i rivningslägenheter i storstäder, sover på en tältsäng och jobbar 12-timmarsdagar under arbetsperioden, för att sedan åka hem en period. Konsekvenserna blir allt för ofta: ensamhet, alkoholism, stress, snabbmat. Det finns varken tid, ork eller möjlighet att laga riktig mat. 

Jag tror att vi inom den svenska byggbranschen skulle behöva lära av Norge. För ca 10 år sedan genomfördes en ganska stor och framgångsrik organiseringskampanj i Oslo, som samlade utländsk arbetskraft från bland annat Sverige, Polen och Baltikum. Man tryckte stenhårt på att alla ska ha samma ingångslöner och lyckades engagera de norska arbetarna i blockader av byggen med underbetald arbetskraft. Till skillnad från i Sverige var hela approachen att både norska och utländska arbetare hade intresse av att få upp lägstalönerna. Fienden var inte de utländska arbetarna utan arbetsköparna som gav dem för låga löner och usla villkor. På så sätt lyckades man ena de utländska och inhemska arbetarna. Där tror jag att mycket finns att vinna. Språkbarriären är enorm på byggen där arbetarna inte förstår varandra, det blir en barriär både för offensiv organisering och för det vardagliga säkerhetsarbetet när man inte kan prata, varna eller förklara risker för varandra.

Patrik Carlsson är byggnadsarbetare