Kajsa Ekis Ekman talar med David Quintanilla från Megafonen.

En söndag i maj hörs femton skott från en lägenhet på Oslogatan i Husby. Utanför huset står en polisbil. Det dröjer inte länge förrän människor börjar samlas utanför. Vad är det som hänt? Har polisen skjutit någon? Flera? Det börjar spekuleras om vilken lägenhet skotten kom ifrån och vem som bor där. Media har redan spritt uppgifter om att en man viftat med machete och hotat folk. Snart kommer en ambulans. Men ingen bärs ut. Ambulansförarna åker därifrån tomhänta. Istället kommer fler poliser, som spärrar av loftgångarna – ingen får passera – och säger åt alla närvarande att gå därifrån. Det är uppenbart, säger de församlade, att polisen vill dölja något. Tiden går. Fler och fler samlas, oron stiger, man messar sina vänner. Klockan två på natten, sju timmar efter skotten, är det fortfarande fullt med folk. Då kommer en svart likbil. En kropp bärs ut, täckt från topp till tå.

En 69-årig man har skjutits till döds av polisen.

Dagen därpå skickar polisen ut ett pressmeddelande. Det trycks i alla de stora tidningarna. Där står: ”Mannen fördes till sjukhus, men hans liv gick inte att rädda. Han avled senare av sina skador.”
Först ett mord. Sedan en lögn. Alla som befunnit sig på plats vet att mannen var död när han bars ut. Dessutom säger vissa sig ha sett att det inte var en machete han viftade med i centrum tidigare på dan, utan en kniv. Det som såg ut som en Rambo-liknande terrorist visar sig vara en förvirrad pensionär.

Några dagar senare manar Megafonen till demonstration. De har två krav: en oberoende undersökning av vad som skett och en ursäkt till familjen. Demonstrationen går till polisstationen i Kista. Stämningen är upprörd.

David Quintanilla från Megafonen berättar: ”Några av oss från Megafonen var där och pratade med folk. Det fanns en del som ville göra kaos. ’Vi ska busta dem!’ Jag menar, varför kommer polisen till förorten och agerar ut sina aggressioner? De hade aldrig skjutit en pensionär inne i stan! Det här var en förolämpning mot hela orten. Vi från Megafonen sa: ’lugn, vi ska spela på deras planhalva. Vi ska kräva utredning, rättvisa kommer skipas, polisen kommer att framstå som åsnor ändå.’ Men folk sa: det är inte sant. Och i efterhand kan vi se att de fick rätt.”

En vecka efter mordet bränns den första bilen. Några säger att det var fyra bilar som brändes i Husby den kvällen. Andra menar att det var 100 bilar. Något sådant har inte hänt i Husby så länge folk kan minnas, säger David. Han berättar om kvällen:

”Jag hänger i Kista när en kompis ringer: ’Ey David det är knas! Polisen är här! De misshandlar folk!’ Jag sticker dit och bron vid Tempo är avspärrad. Vi från Megafonen kom dit som observatörer, och bestämde oss senare för att vår roll skulle vara att dokumentera allt som hände. Vi går runt och kommer in bakvägen. Polisen har ställt sig från vägg till vägg och omringat en folkmassa. Någon har kastat smällare. Polisen ropar: ’ett – två – tre – kör!’ och ger sig på alla. De ropar: ’Apor, negrer!’ Jag ser när de slår en äldre kvinna med lång slöja. De slår henne i ryggen med batongen och hon ramlar på knä.
Folk skriker: ’Vad gör ni?’
Polisen bara garvar. De slår alla de kan få tag i. Schäfrarna är helt vilda och hoppar på folk.
’Gå hem!’ säger polisen.
’Det här är vårt hem’, säger folk.
Polisen plockar en ung kille från gatan där han stod, för bort honom mot några träd där det är mörkare, fäller honom med händerna på ryggen, slår och skriker på honom. När han vänder sig om ser jag att det är en kille jag känner. Han är tårögd, han är bara 16 bast. Jag får flipp då. Jag hade hållt mig lugn men nu skriker jag ’era horungar!’

Då börjar polisen följa efter oss. Jag stannar och vänder mig om.
’Det här är vad ni föder’, säger jag till en av poliserna. ’Ni föder hat.’
Jag tittar i hans ögon men det känns som att det är ingen där. Vi stirrar på varandra tyst i någon minut. Det är som ’vem blinkar först’ yani.
’Vad sa du?’ säger han till sist.
’Ni föder upp en till generation som hatar polisen. Ni är så fega, ni gömmer er bakom era hjälmar…’
’Skäms du inte?’ säger polisen. ’Du företräder ungdomar. Vad är du för exempel?’
Jag börjar trigga upp mig själv men bestämmer mig för att hålla mig lugn, mindfucka honom.
’Du låter aggressiv’, säger jag.
’Du kan inte tro att alla poliser är dåliga’, säger han. ’Vi är individer…’
’Ni är en institution med våldsmonopol’, säger jag. ’Ni agerar inte som individer.’
’Men då kan jag lika gärna säga att alla ungdomar bränner bilar,’ svarar han.
Folk som var mest peace and love blev radikala den här kvällen.”

Efter några dagar har upproret spritt sig till andra förorter och med ens tar det fart i media. Upploppen blir en nyhet över hela världen, USA:s och Storbritanniens ambassader råder sina medborgare att inte åka till Husby. Reinfeldt fördömer de ”grupper av unga män som tror att man med våld kan förändra samhället” men säger samtidigt att detta bevisar att större insatser för Husby behövs. Den enda minister som åker dit är integrationsministern. Som om det vore ett integrationsproblem. Och på Twitter skriver den övre medelklassen och nazister att nu gäller det att ta i med hårdhandskarna, vattenkanoner, skjuta skarpt, utvisa pöbeln och slöddret. En moderat riksdagsledamot säger att föräldrarna till alla som deltagit i upploppen borde vräkas, eftersom de inte kan leva civiliserat. Sällan har klassföraktet uttryckts så oförblommerat i svensk offentlighet.

Megafonen insåg att de som skulle få företräde att berätta om händelsen var polisen och media. Det var viktigt att få ut människor i Husbys version. Natten efter polisvåldet sov de nästan ingenting. De satt hela natten och skrev ett pressmeddelande. Nästa dag var deras lokal fylld av journalister.

”Det som retade upp media var att vi inte ville fördöma händelserna. Vi tror visserligen inte att upplopp är en långsiktig lösning. Organisering är den rätta lösningen. Men vi förstår att det här är en reaktion. Och om vi fördömer upproret fördömer vi vårt eget folk. Det som hände var inte kravaller, det var en förortsrevolt. Ingen från Husby kan minnas när det här hände sist. Det är uppenbart att många har fått nog.”

David och jag sitter på ett fik på Malmvägen i Sollentuna, där David bor. För er som inte bor i Stockholm så ligger det några kilometer från Husby, Malmvägen är ett höghusområde mitt i villaområdet Sollentuna. Vi ser ut över en lekpark, en fotbollsplan och ett häkte som brukade vara en skola. Sedan 2008 organiserar Megafonen främst unga människor i förorterna. Gruppen startades i protest mot mediebevakningen efter mordet på den unge fotbollsspelaren ”Romario.”

”Det var en tändande gnista. De beskrev mordet som en ’uppgörelse i undre världen’. Romario var inget knasbarn. Om till och med han, vars hela liv bevisar motsatsen, beskrivs som en gängmedlem och kriminell, då är det droppen. Det var en total avhumanisering.”
Megafonen började som en tidning vid namn Nuförtiden. Den täckte allt från fotbollsmatcher till historier och berättelser som inte kom fram någon annanstans. Sedan kom gruppen att engagera sig allt mer i politiken, i samband med Järvalyftet och nedläggningen av vårdcentralen.

David hade inte varit politiskt aktiv innan han gick med i Megafonen, ”men jag kommer från en politisk familj, mina föräldrar var politiska flyktingar från Chile, medlemmar i MIR. Så är det med många av oss, Sverige är unikt på det sättet, här har många invandrare en politisk bakgrund. I Megafonen har vi kurder vars föräldrar krigat i bergen, turkar, iranier, eritreaner, vi har växt upp med kampen som godnattsagor. Vi för det vidare. Jag har alltid känt att den här typen av grupp behövs. Den traditionella vänstern har dålig förankring i förorterna. Delvis kommer de utifrån och känner inte till omständigheterna. De ska ha panelsamtal om något och hyr träffen eller folkets hus. De går av t-banan och så tar de en omväg runt killarna som hänger i centrum! De snackar inte med dem! De ringer oss och vill att vi ska ställa upp på olika panelsamtal, men de frågar inte ’hur mår ni? Har ni sovit?’ Och så har vi de som vill ta över, som Rättvisepartiet Socialisterna. Vissa av dem bor ju i orten, men de är så dogmatiska, de ska lära upp en som om man inte visste något. Det är bra att vi får hjälp utifrån, men var ödmjuk! Kom inte från stan och ta på dig en hoodie och lek förort! Delvis är vänstern fortfarande kopplad till att det har funnits en stark arbetarrörelse inom industrin. Det finns en annan typ av arbetarklass idag, som tar de skitjobb som finns inom t.ex bemanningsindustrin. Var bor de? Förorten!”

Nu har David just kommit tillbaka från Almedalen, dit Megafonen hade blivit inbjudna av vänsterpartiet för att prata om segregering.
”Det var helt sjukt, Almedalen. Det gick ett rykte om att vi var där för att bränna bilar. Folk från olika partier frågade oss: ’vi tror inte på ryktet egentligen, men vi ville bara kolla… Är det sant?’ Nassarna anklagade oss för att ha gruppvåldtagit någon. Det hela visar vilket hot förorten ses som idag.”

Megafonen har också, precis som sin systerorganisation Pantrarna i Göteborg, fått mycket positiv uppmärksamhet efter det som hänt.
”Vi har fått införa medlemsstopp nu. Vi måste kunna hantera situationen innan vi tar in för många nya medlemmar… Jag får erbjudanden om att skriva i tidningar, men jag har tackat nej. SSU:s tidning Frihet ville ha en artikel om upploppen. Jag gick dit, Sveavägen, lyxig lokal i sossarnas högkvarter… De ville att jag skulle klaga på alliansen. Men jag sa, det jag kommer att skriva om er är inte direkt blommor och bin heller. För ni har styrt Göteborg hur länge som helst och läget i deras förorter är värre än här! Ni styr i Botkyrka och säljer ut lägenheterna, ni skiter i folk. Efter det sa de att min stil nog inte passade i deras tidning.”

Istället ska Megafonen starta en egen tidning. De håller på att dokumentera det som hänt, samla in vittnesmål från hela Stockholm. Bland annat från Storvreten där nazister attackerat en ungdomsgård. På sina hemsidor skryter nazisterna om att de ”slog ner invandrarpöbeln” och ”terroristerna” vilket i själva verket var biljardspelande ungdomar i 15-årsåldern.
Det har nu gått en och en halv månad sen händelserna. Mina vänner i Grekland och Spanien, som nyss trodde att Sverige var lugnet och rättvisans hemstad på jorden, har alla hört om det som hänt. Vissa har fått för sig att hela Stockholm brändes ner. Det talas i medier om att ”våldet tog över.” Några har råkat titta på nazisternas youtube-klipp där det hela förklaras som en fråga om muslimer som inte kan anpassa sig, och där upploppsmakare påstås säga Allahu Akbar.

Så hur var det nu med våldet?

När man summerar händelserna kan man konstatera att det som kallats våld var egentligen inget annat än skadegörelse. Den enda som dog är fortfarande den man som polisen sköt. Till detta kan läggas ett femtiotal – ingen vet säkert – som blivit misshandlade av polisen, och de som misshandlats av nazister.

”Ska vi tala om något våld” säger David, ”är det våldet som utövades av polisen. Jag såg en enorm radikalisering hos folk som aldrig sett polisvåld tidigare. Har du hört om Slavoj Zizek? Han talar om subjektivt och objektivt våld. Är det inte då objektivt våld att två av tre ungdomar här inte har jobb? Att politikerna totalt skiter i förorterna? Och det subjektiva våldet, är det inte att de kan gå in och döda pensionärer helt nonchalant och ljuga om det?”

/ Kajsa Ekis Ekman