Nummer 3, 2005 – Vägarna till kunskap

I detta numret dyker vi ner i kunskapens värld, och funderar på hur vi lär oss vad vi vet idag. Socialdemokraternas budskap om kunskapssamhället rimmar illa med ett CSN som jagar studenter med blåslampa efter återbetalningar.

De som i realiteten får råd att utbilda sig är de som redan har pengar och allt fler slutar högskolan utan en chans till jobb på arbetsmarknaden, en arbetsmarknad som verkar vilja stabilisera
sig på en konstant hög arbetslöshet.

Skolan betraktas av samhället som en kunskapsportal,
en väg till utbildning vi passerar genom innan vuxenlivet. Ord som samhällskunskap, demokratifrämjande och pedagogik låter antyda att skolan finns för att uppfostra medborgarna till aktiva, intresserade varelser, beredda att fatta egna beslut, ta initiativ och dra egna slutsatser. Om vi sedan ifrågasätter
samhället, observerar och studerar och kommer fram till att något är fel, att vi behöver alternativ och skapar dem, betraktas de flesta som bråkstakar, missnöjda, eller till och med terrorister.
Många med vänsterpolitisk bakgrund väljer att utbilda sig till lärare med viljan att få barn och vuxna att ifrågasätta och förändra, att ta makten över sitt eget lärande. De sätter sig i en knepig sits, hur kan någon genom att agera ledare samtidigt
uppmana till eget initiativtagande?

DIY-kulturen har alltid funnits, men gått under olika namn. Idag sker demokratiarbete och kunskapsutjämning bland annat i djurrättsrörelsen, antifascistiska grupper, feministrörelsen, arbetsplatskampsorganiseringen och andra utomparlamentariska grupper. Genom att dela med oss av våra kunskaper motarbetar vi hierarkier och stärker vårt motstånd.

Vägarna till kunskap är många, och vi kan själva bestämma om vi vill ledas eller leda.

Revolutionära hälsningar

Brandkollektivet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *