Situationen i Iran innebär en politisk utmaning för alla och envar som längtar efter människornas befrielse. Alla vet att det enskilt största hindret för befrielse på global nivå är Förenta Staterna och deras imperialistiska allierade. Och alla vet också att det finns andra stater, som Islamiska republiken Iran, som råkar stå i motsättning till den USA-amerikanska imperialismen men själva är repressiva, kapitalistiska, patriarkala och ojämlika.

Under de senaste två månaderna har vi sett massiva demonstrationer mot Islamiska republiken, den iranska regeringens grymma repression av dem, ett fullskaligt amerikansk-israeliskt krig mot Iran, och mordet på Irans högsta ledare Ali Khamenei.

För de av oss som lever i Nordamerika och Europa, vad bör göras?

1

Den frågan har utlöst en intensiv debatt. Låt oss vara överseende och utgå från att alla i vänstern som gett sig in i diskussionerna är motståndare till såväl imperialism som repressiva stater. Men ingen kan göra allt och vi befinner oss mitt i ett krig, så vad bör prioriteras?

På ena sidan står de så kallade ”campisterna”. De argumenterar för att politiska och sociala frågor inte kan kopplas isär från frågan om imperialismen, och menar att den strategiska prioriteringen borde vara att bekämpa USA-imperialismen. Och eftersom vänstern är så svag nuförtiden innebär det att ge stöd åt Islamiska republiken, eftersom den har desto större kapacitet att stå emot USA. De flesta campister erkänner att den iranska staten är repressiv, och de vet att kritiskt stöd till den innebär att tolerera eller till och med ursäkta en djupt ojämlik stat som mördat tiotusentals dissidenter. Men de insisterar på att kampen mot den USA-ledda imperialistiska alliansens öppna dominans är en överordnad uppgift.

På den andra sidan står de så kallade ”anticampisterna”. De argumenterar för att befrielsekampen kräver ett åtagande att bekämpa alla repressiva stater, och menar att den strategiska prioriteringen borde vara att stödja de som kämpar mot Islamiska republiken Iran inifrån – även om många av de som protesterar är rojalister och vissa får sina vapen från Mossad. Även om de är motståndare till det pågående kriget mot Iran så erkänner de flesta anticampister att försöken att störta den repressiva regimen i praktiken ställer dem på samma sida som USA-imperialismen såväl som dess rojalistiska och sionistiska allierade. Och att om regimen skulle falla så kommer USA och dess allierade – såsom Israel – helt säkert försöka sitt yttersta för att påföra landet en ny USA-vänlig klientregim, eller splittra upp landet helt och hållet. Men anticampisterna insisterar på att kampen mot den iranska statens förtryck är en överordnad uppgift.

Det finns också de som vill peka på en medelväg genom att föreslå att vi ska försöka ”göra båda”, det vill säga att stödja upproren mot den iranska staten samtidigt som vi förblir ståndaktigt antiimperialistiska. Det är här som ”campister” och ”anticampister” som vanligtvis är i luven på varandra hittar ett samförstånd: de menar att det är oklart vad en sådan tänkt tredje

position innebär i praktiken. Det finns förstås grupper, kollektiv, organisationer, feministiska nätverk och fackföreningar inne i Iran som gör viktigt arbete, ställda inför svårigheter som de flesta i Nordamerika eller Europa inte kan föreställa sig. Men av många anledningar – varav den viktigaste är ihållande repression – finns det ingen storskalig, organiserad, antiimperialistisk vänster där ännu, och bara en väldigt svag internationalistisk vänster i utlandet som kan hjälpa till. Medelvägen finns inte riktigt.

2

Som någon som har gillat att föreställa sig ett sådant alternativ måste jag erkänna att campisternas och anticampisternas kritik är korrekt. Men det bör också påpekas att samma kritik kan appliceras på deras egna ståndpunkter. Vare sig du säger att vi borde stödja de interna försöken att störta den Islamiska republiken, ge kritiskt stöd till dess motstånd mot den amerikansk-israeliska imperialismen, eller hoppas på något tredje alternativ – inget av det spelar någon konkret roll.

Det finns förstås vissa inom vänstern i Nordamerika och Europa – varav nästan samtliga är födda i Iran eller har bott där – som har meningsfulla kopplingar till individer, institutioner och organisationer inne i landet och på så sätt kan ha någon sorts direkt påverkan. Deras erfarenheter, kunskap, språkliga kompetens och i synnerhet personliga kontakter öppnar upp andra vägar för internationell solidaritet.

Men den obekväma sanningen är att det finns väldigt lite som resten av oss kan göra för att ha en materiell påverkan på händelseutvecklingen i Iran. Vi tillhör inte någon omfattande revolutionär international med en sektion i landet, vi har inga starka politiska kopplingar till organiserade demonstranter inne i det, och vi har definitivt inte något direktnummer till regimen. Vi har ingen riktig del i det som händer där.

Vi tillhör inte någon omfattande revolutionär international med en sektion i landet, vi har inga starka politiska kopplingar till organiserade demonstranter inne i det, och vi har definitivt inte något direktnummer till regimen.

Man kan argumentera för att det vi har är våra ord, och att ord spelar roll. Politiska uttalanden påverkar händelserna. Men det är inte särskilt övertygande. Våra ord spelar ingen roll för vilka beslut Islamiska republikens ledarskikt fattar. Människorna som styr landet vet inte vem du är och bryr sig inte om din åsikt. Och dina ord har inte heller mycket till inverkan på kampen på gatorna.

Uppgiften blir då att avgöra vad de av oss som bor i länder som ingår i den USA-ledda alliansen –  som nu befinner sig i öppet krig med Iran – kan göra just nu. Vad kan vi styra?

3

Man kan argumentera för att det viktigaste som människor i Nordamerika och Europa kan göra är att sätta press på sina respektive stater att lyfta sanktioner, minska försöken att sabotera Iran, begränsa Israels oupphörliga aggressioner, stoppa det pågående amerikansk-israeliska kriget, och förhindra framtida imperialistiska interventioner. Visserligen är utrikespolitiken en av de dimensioner av staten som det är svårast att ställa regeringar till svars för, men den påverkas ändå av tryck underifrån. Storskaligt folkligt motstånd har fungerat förr och skulle kunna vara ännu mer effektivt idag, givet att de flesta som bor i dessa länder har lessnat på misslyckade USA-ledda interventioner.

Att organisera motstånd mot imperialistiska interventioner är inte bara görbart, det har också den potentiella fördelen att det kan göra alla sidor i Irandebatten nöjda. Campisterna tjänar på det. USA måste hantera oppositionen mot kriget, vilket gör det svårare att genomföra den långvariga operation som skulle krävas för att störta Islamiska republiken. För att gå rakt på sak så innebär det precis det som campister insisterar på att prioritera: konfrontera den USA-ledda imperialismen.

Anticampisterna tjänar också på det. Som många forskare har påpekat innebär angreppen på Iran att utrymmet för meningsfull förändring minskar. Omfattande ekonomisk press har bara inneburit en mer omfattande statsapparat. Sanktionerna har krympt ”medelklasserna” som historiskt haft ledande roller i rörelser för reform. De har också gjort att många fattigare iranier blivit beroende av statliga subventioner för sin överlevnad, och därmed mindre benägna att göra motstånd. Ständiga imperialistiska försök att omstörta landets styre legitimerar regimens påståenden om att den försvarar Irans folk från utplåning, och hjälper dem bibehålla en viss nivå av inhemskt stöd för staten. Och även om det är omöjligt att förutspå vad som händer framöver, behöver inte direkta imperialistiska anfall som det vi bevittnar inspirera iranierna att resa sig mot regimen. Att försöka hålla tillbaka den USA-ledda imperialismen kan därför öka chanserna till verklig förändring i Iran.

De som hoppas på någon slags tredje alternativ tjänar också på det. Det största problemet med ”göra båda”-argumentationen är att det inte finns någon storskalig, organiserad, antiimperialistisk rörelse i Iran just nu. Islamiska republikens brutala repression av vänstern under årtionden å ena sidan, och USA:s och Israels ständiga försök att kidnappa genuint folkligt missnöje å andra sidan, stänger öppningarna för att en sådan rörelse ska kunna växa fram. Det är svårt att prata om en ”tredje väg” med Islamiska republiken, USA och Israel hängande över dig. Även om det inte finns mycket som vänstern i Nordamerika och Europa kan göra angående Iran, så skulle tryck mot den USA-ledda imperialismen kunna bidra till någon slags öppning för sådana möjligheter. Och det finns också en liten chans att minskade amerikanska interventioner skulle kunna få Islamiska republiken att lätta lite på repressionen eller rentav genomföra reformer som skulle ge bättre förutsättningar för ett verkligt alternativ att växa fram. Det är förstås ett osannolikt resultat, men sannolikhet har aldrig hindrat den ”tredje vägens” partisaner.

4

Man skulle kunna invända att det inte är möjligt att organisera på ett meningsfullt sätt när det finns så många olösta meningsskiljaktigheter om grundläggande frågor. Men de senaste årens internationalistiska mobiliseringar till stöd för Palestinas befrielse verkar tala för att det ändå kan gå. Låt oss inte glömma att även Palestinarörelsen har präglats av starka meningsskiljaktigheter, varav vissa påminner en hel del om det som nu sägs om Iran.

Situationen i Palestina är inte heller enkel, och komplexiteten där har kunnat utlösa enerverande inre strider. Medan vänstern i stort är överens om Israel finns det oenighet om hur man ska se på den palestinska sidan. De viktigaste organisationerna i den antikoloniala rörelsen är kapitalistiska, nationalistiska, islamistiska, patriarkala och socialt konservativa. De kämpar inte för allas befrielse. Vad innebär det för internationalismen?

Även om den frågan lett till många diskussioner och vissa sekteristiska splittringar så har de inte paralyserat rörelsen, och de har inte kommit i vägen för organisering i Nordamerika och Europa. De flesta har fortsatt att försöka bygga en internationalistisk rörelse att räkna med – demonstrerat, folkbildat, organiserat kampanjer, byggt organisationer, skapat alternativa nyhetskällor, planerat strejker, ockuperat universitet, drivit på fackliga ställningstaganden, och så vidare. Oförmågan att ”lösa” dessa ibland bittra debatter har inte hindrat dessa kollektiva ansträngningar från att flytta fram den övergripande internationalistiska infrastrukturen i denna del av världen med sjumilakliv.

Palestina är naturligtvis inte Iran. I Palestina stödjer USA och dess allierade ett europeiskt bosättarkolonialt projekt som försöker utplåna en koloniserad befolkning som gjort motstånd i över ett århundrade. I Iran försöker USA och dess allierade störta regeringen för en suverän stat som lyckats stå emot imperialistisk aggression i nästan ett halvsekel, men som också regelbundet krossat folkliga demokratiska rörelser för förändring. Skillnaderna mellan de båda kontexterna är helt klart en viktig anledning till varför dessa debatter gjort rörelserna så oförmögna att hantera det iranska fallet.

Men för den antiimperialistiska organiseringen i Nordamerika och Europa borde dessa skillnader egentligen inte vara så viktiga. Och även om situationen i Iran skulle förändras radikalt är det inte helt tydligt varför det borde förändra saker för vänstern i Nordamerika och Europa. Skulle de inte göra samma sak: organisera för att försöka blockera den USA-ledda imperialistiska alliansen?

Poängen är inte att debatter inte spelar någon roll, utan att de borde föras kring meningsfulla mål, förankrade i specifika konjunkturer, baserade på terränger för faktiska kamper, kopplade till konkreta försök att organisera ute i verkligheten, och inriktade på att öka vår makt. Palestinarörelsen har visat att det är möjligt att ha stora interna motsättningar samtidigt som man prioriterar organisering, skapar bestående nätverk som det är möjligt att bygga vidare på i framtiden, och lansera varaktiga kampanjer som inte bara är relevanta för solidaritetsarbetet för Palestina utan även bortom det.

Faktum är att en del av arbetet som gjorts för Palestina kan utökas till Iran. Att vända på orientalistiska narrativ om Mellanöstern hjälper väl inte bara Palestinas befrielse utan också Irans? Eller att sprida antiimperialistiska uppfattningar? Eller att visa på kopplingarna mellan inhemska institutioner och imperialism i andra länder? Eller att pressa europeiska stater att sluta sälja vapen till den israeliska staten? Eller att hålla tillbaka amerikansk imperialism?

5

Att fokusera på organisering mot imperialism inifrån den USA-ledda alliansens centrum adresserar det grundläggande problemet bakom denna återkommande debatt – den samtida internationella vänsterns relativa maktlöshet. Den avgörande frågan är därför: Hur kan vi organisera en koordinerad internationalistisk vänster med kapacitet att göra verklig skillnad?

Det framstår som en utmanande uppgift och kan inte vara upp till någon enskild skribent att föreslå ett heltäckande svar. Det måste vara ett kollektivt åtagande och kräver att vi lär oss att strategiskt anpassa gemensamma mål till väldigt olika kontexter. Men det är värt att komma ihåg att det är något som vänstern har gjort förut.

Under Vietnamkriget, för att bara ta ett exempel, organiserade antiimperialister inte bara de spektakulära massdemonstrationer som vi känner igen från fotografier. Många av dem försökte rikta sina aktioner mot att bygga upp robust internationalistisk infrastruktur – juridiska arbetsgrupper, GI coffeehouses, forskarkollektiv, studentorganisationer, oberoende media, sociala center, arbetsplatsorganiseringskommittéer, religiösa sammanslutningar mot krig, nationella antikrigskongresser, underjordiska järnvägar för vapenvägrare, och så vidare – som kunde upprätthålla en långdragen kamp.

Många aktivister i Nordamerika och Västeuropa koordinerade sig dessutom över nationsgränserna för att förstärka sina resultat. Som jag skrivit om i boken Red Internationalism (2023) så delade de material med varandra, besökte varandras möten, harmoniserade sina budskap, samarbetade i gemensamma kampanjer, synkroniserade sina aktioner och eftersträvade gemensamma mål – samtidigt som de anpassade sitt arbete till de specifika nationella kontexterna. I Västtyskland försökte aktivister till exempel övertyga amerikanska soldater som var stationerade där att desertera; i Storbritannien försökte de få slut på den egna regeringens stöd för Washingtons imperialistiska krig; i Förenta Staterna försökte de att underminera regeringens förmåga att föra krig inifrån landet.

Vietnamesiska revolutionärer stöttade det tillvägagångssättet. De menade att det bästa sättet som antiimperialister från det Nordatlantiska området kunde bistå dem var genom att öppna ”nya fronter” inne i sina egna länder. Vietnamesiska revolutionärer visste att de inte skulle kunna besegra den amerikanska militären på slagfältet, så de försökte skapa en situation där den amerikanska regeringen kände sig tvungen att minska sina förluster.

Antiimperialistisk organisering i dessa länder bidrog till att öka imperialismens pris: aktivister övertygade sina grannar om att göra motstånd mot kriget, kopplade ihop Vietnam med andra frågor, uppmuntrade religiösa samfund att uttala sig, gjorde kriget till en oundviklig valfråga, strejkade, bojkottade företag, pressade institutioner att avinvestera, vapenvägrade, blockerade motorvägar, gjorde universiteten omöjliga att styra, blockerade trupptransporter, sökte upp folkvalda, störde militär rekrytering, läckte hemliga dokument, skapade störningar i vardagslivet i åratal och katalyserade flera inhemska kriser.

Under det tidiga 1970-talet ställdes allt på sin spets: den internationella opinionen svängde mot kriget, USA blev isolerat, dess närmaste allierade bröt leden och det inhemska trycket blev alltför starkt. Imperialismens sociala, kulturella, ekonomiska, militära, politiska och ideologiska kostnader blev alltför höga och USA drog sig tillbaka från Vietnam utan att uppnå någon av sina huvudsakliga målsättningar.

Det är också värt att notera att vänstern i Nordamerika och Europa bidrog till det resultatet trots väldigt tydliga – och ibland försvagande – politiska meningsskiljaktigheter. Många i vänstern var till exempel kritiska till det vietnamesiska kommunistpartiets våldsamma repression. Kommunisterna hade slaktat sina rivaler inom vänstern i maktkampen, dödat tusentals genom misslyckade landreformer, förtryckt dissidenter för att konsolidera sin makt i nord och dödat civila som del i motståndet mot imperialismen i syd.

Vi lever förstås i en helt annorlunda historisk tidpunkt och det som fungerat förut kanske inte fungerar nu. Men samma politiska problem som vänstern mötte i det förflutna kvarstår idag. Även om deras lösningar inte blev bestående kan några av deras taktiska innovationer fortfarande göras användbara. Om inte annat kan det underlätta att hitta nya lösningar på problemen med antiimperialistisk solidaritet om vi gemensamt inventerar hur vänstern försökt att lösa samma problem tidigare – och avgör vad som kan återanvändas, vad som inte passar längre, och vad som behöver skapas från grunden för att lyckas med det de inte förmådde.

6

Att gemensamt försöka pressa den USA-ledda imperialistiska alliansen att inte förvärra situationen kan framstå som futtigt. Men det kan öka vår enhet, stärka vänsterns kapacitet, bygga vidare på det svåra arbetet med att bygga upp internationalistisk infrastruktur i Nordamerika och Europa, och till och med ha en viktig påverkan på den rådande situationen: det amerikansk-israeliska kriget mot Iran är oerhört impopulärt runtom i världen, och till och med de flesta amerikaner – liberala såväl som konservativa – vill att landet inte ska fastna i ännu ett utdraget krig.

Och det är mycket bättre än att slösa tid på att duellera varandra på Elon Musks eller Mark Zuckerbergs plattformar.

Salar Mohandesi är medgrundare till Viewpoint Magazine, historiker och författare till Red Internationalism (2023) och To Begin Again (kommande).