Bröstcancer har en egen, hyperfeminin estetik. Rosa, rosa, rosa, ”FUCK CANCER” textat med pärlor på ett armband, inspirerande berättelser om cancerpatienten som klädde sig fint och sminkade sig inför varje cellgiftsbehandling – som ett tecken på sin inre styrka. Hon är en krigare mot sjukdomen. Hon är en överlevare i rosa glitterboa. Idealet är en slags girl-cancer-boss-feminism med kronisk survivor bias för positivt tänkande. När cancern sitter i brösten är det inte bara livet som är hotat, utan även kvinnligheten.

Det var smink- och hudvårdsföretaget Estée Lauder som lanserade Rosa bandet i samarbete med Self Magazine. Under oktober 1992 delades rosa band ut till de som handlade från varumärket. Idén om det rosa bandet var inspirerat av Röda bandet – symbolen för kampen mot HIV/AIDS för att avstigmatisera sjukdomen. Till skillnad från HIV/AIDS uppfattades dock inte bröstcancer som hotfullt och laddat, och Rosa bandet blev snabbt en symbol som företag gärna förknippades med. Oktober blev månaden då bröstcancer uppmärksammas internationellt och utöver de rosa sidenbanden började till exempel smycken och smink säljas där en del av vinsten skulle gå till forskning eller öka medvetenheten om sjukdomen.

I Sverige var det Bröstcancerförbundet som år 1994 började sälja rosa band till förmån för bröstcancerforskning. I början av 2000-talet populariserade medieentreprenören och profilen Amelia Adamo Rosa bandet-kampanjen ”Rosa oktober”, bland annat genom specialnummer om bröstcancer i tidningen Amelia. Sedan 2003 säljer även Cancerfonden rosa band, dock inte specifikt till förmån för bröstcancerforskning. Istället ska Cancerfondens rosa band-pengar gå till ”de bästa forskningsprojekten i nationell konkurrens, oavsett cancerform” som det står på deras hemsida. Varför Cancerfonden beslutat att appropriera den internationella symbolen för kampen mot bröstcancer framgår emellertid inte. Hur många som köpt deras rosa band gjorde det i tron om att de stöttat bröstcancerforskning? Ett sätt att skilja banden åt är att bröstcancerförbundets rosa band alltid är enfärgat ceriserosa medan cancerfondens band byter design varje år, oftast formgivet av en kändis (år 2025 designades bandet av trädgårdsmästaren Karl Fredrik Gustafsson som prydde bandet med… Blad. – Leafs? For fall? Groundbreaking.

Röster har höjts mot att Rosa bandet används som en slags bokstavlig ”pinkwashing” för företag som kan delta i kampanjen, samtidigt som de säljer produkter med cancerogena ämnen. Men det finns också kritik mot en bröstcancerkultur som tycks sitta fast i att reproducera stereotyper av kvinnor och kvinnlighet. Bland de varor som säljs till förmån för Rosa bandet är många tydligt feminint kodade. Rosa moppar, diskborstar och hygienprodukter, blöjor, strassinfattade broscher och läppstift. När journalisten Barbara Ehrenreich diagnosticerades med bröstcancer slogs hon av det ofta infantiliserade tilltalet i många av de produkter som riktar sig till kvinnor med bröstcancer: Nallebjörnar prydda med rosa band och dagböcker med tillhörande kritor. Fanns det en förväntan att cancerpatienten skulle regrediera under sin behandling? Det tycks snarare finnas en inneboende barnslighet i femininiteten som är oförenlig med att vara vuxen, skriver Ehrenreich i artikeln Welcome to cancerland – A mammogram leads to a cult of pink kitsch, publicerad i Harper’s Magazine år 2001. ”För säkerligen får inte män som drabbas av prostatacancer leksaksbilar?”

I The cancer journals (1980) skildrade den svarta, lesbiska feministen Audre Lorde sitt möte med en normativ, vit, sexistisk bröstcancervård. Med hjälp av proteser och implantat skulle kvinnor se ut som att de aldrig haft bröstcancer. Se normala ut i bikini, som en citerad plastikkirurg uttryckte det. Uppmaningen att försöka ”se normala ut” efter en bröstcanceroperation kopplade Lorde till ett slags inlärt främmandeskap som kvinnor förväntas ha till sina kroppar: ”Kvinnor har uppfostrats till att se på våra kroppar i termer av hur de uppfattas av andra, snarare än hur kroppen känns för oss själva och hur vi vill använda den”, skriver Lorde. Audre Lorde beskrev hur hennes eget vägrande att bära en protes möttes av avsmak från vårdpersonal som menade på att hennes enbröstade uppenbarelse riskerade att sprida dålig moral på mottagningen. ”Att bröstproteser framställs som ’anständiga’, snarare än funktionella, är ännu ett exempel på den sortens självutplåning som kvinnor uppmuntras att delta i”.

Normativa föreställningar om hur en kvinnokropp ska se ut formar fortfarande cancervården. Enligt det nationella vårdprogrammet för bröstcancer ska bröstbevarande operationer prioriteras och bröstrekonstruktioner uppmuntras. Sjukhus rankas efter hur många bröstbevarande operationer de utför, istället för mastektomier. För att åstadkomma symmetri kan även det friska bröstet lyftas, förstoras eller förminskas. Men långt ifrån alla patienter vill ha kvar sina bröst efter bröstcancer. Trots att patienten har rätt att välja att göra en mastektomi med så kallad ”platt stängning” vittnar kvinnor om hur de pressats av vårdpersonal att genomgå smärtsamma ingrepp för att återskapa en kropp med två bröst.

Några som tagit strid för rätten att själv bestämma vilken typ av bröstkirurgi de vill ha är föreningen Plattnorm. De beskriver sig som föreningen för dig ”som hellre vill operera bort hela bröstet, för dig som vill operera bort även det friska bröstet, för dig som inte vill genomgå rekonstruktion och för dig som känner dig hel, trygg och snygg med en platt bröstkorg.” Plattnorm bedriver också påverkansarbete för att ge patienter rätten att välja mastektomi framför bröstbevarande operation, rätten att välja platt stängning, samt rätten att välja platt symmetri – alltså att ta bort även det friska bröstet för att få en helt platt bröstkorg.

Få är beredda och pålästa om de kirurgiska alternativ som finns när de själva drabbas av bröstcancer. För Katarina Ek, medlem i Plattnorm, behövde beslutet om mastektomi fattas snabbt innan cancern hann sprida sig. ”Jag fick välja mellan att operera bort ett bröst och ha ett stort bröst kvar, eller att operera bort ett bröst och samtidigt sätta in ett silikonimplantat vid samma operationstillfälle och jag förväntades bestämma mig på stående fot”, säger hon till Brand. ”När jag själv föreslog dubbel mastektomi så fick jag blankt nej med hänvisning till ’vi skär inte i frisk vävnad’.”

Att bli mött med argumentet att kirurgerna inte vill skära i frisk vävnad återkommer i flera berättelser från bröstcancerpatienter som Plattnorm samlat. Katarina Ek menar att det är en ren lögn: ”Man skär gärna i friska bröst för att lyfta, förminska eller förstora dem så att de matchar en genomgången rekonstruktion. Man skär också gärna i friska magar och friska bröst- och ryggmuskler när det handlar om rekonstruktion. När någon vill bli platt pratas det ibland om farorna med att sövas, något som jag aldrig hört någon säga i samband med rekonstruktion. Man kan också bli varnad för att bli deprimerad, få problem med sexlivet eller att det kan bli svårt att träffa någon om man är singel och väljer att bli platt.”

Även Hanna Björknäs, en av grundarna till Plattnorm, beskriver på föreningens hemsida hur hennes kvinnlighet ifrågasattes när hon inte ville genomgå bröstbevarande kirurgi. Läkaren tyckte ”absolut” att hon skulle operera in en protes ”och dessutom ville han samtidigt förstora det andra bröstet, så att jag, som han sa, skulle se ut som en riktig kvinna. Jag blev oerhört provocerad och kränkt. Varför skulle jag vilja skära sönder mitt friska bröst också? Och jag ville absolut inte göra en rekonstruktion! Min kvinnlighet sitter inte i brösten”. För Maria Lundström, en annan av grundarna till Plattnorm, var det istället en befrielse att bli av med brösten. ”Jag har aldrig känt mig bekväm med mina bröst, och att ta bort dem vid minsta lilla cancer var för mig helt självklart. Det var inte alls lika självklart för kirurgen. Jag vill dock inte tvingas bära runt på ett par opererade cancerbröst för någon annans skull. Jag är själv väldigt nöjd att slippa dem. Känner mig friare, rörligare och vackrare efter min mastektomi.”

Samtidigt som kvinnor alltså uppmanas att bevara eller återskapa brösten efter bröstcancer finns det många som vittnar om att de lämnats utan stöd från vården när det kommer till den östrogenblockerande behandling som ungefär 80% av alla som drabbas av bröstcancer rekommenderas att genomgå i 5-10 år. Det kemiska klimakterie som kroppen försätts i kommer med biverkningar såsom torra slemhinnor i underlivet, minskad sexlust, viktuppgång, hjärntrötthet, sömnstörningar, värmevallningar och benskörhet. ”Det innebär att kvinnan tillfälligt kastreras” säger Anna von Wachenfeldt, överläkare vid onkologkliniken på Södersjukhuset, i en intervju på Bröstcancerförbundets hemsida. Behandlingen är särskilt påfrestande för unga kvinnor som inte genomgått klimakteriet. ”I ena vågskålen lägger man vad det kostar i form av påverkan på livskvalitet. I den andra vinsten i form av minskad risk för återfall och död i bröstcancer”, säger von Wachenfeldt. I praktiken innebär det att många kvinnor avslutar hormonbehandlingen i förtid.

I en undersökning bland medlemmar som Bröstcancerförbundet genomfört svarar fyra av tio att de hade önskar mer stöd från vården, exempelvis genom bättre information och tätare uppföljningar. På detta svarar von Wachenfeldt att ”man måste vara realist” och att vården inte kan erbjuda långa samtal till alla. Bland Bröstcancerförbundets medlemmar uppger en tredjedel att de fått stöd genom sina lokala bröstcancerföreningar. Att patienten har kunskap om hur hormonbehandlingen fungerar och på vilket sätt den minskar risken för återfall och sänker dödligheten tycks också ha positiv inverkan på hur troligt det är att hon fullföljer behandlingen. Med hjälp av samtalsstöd, mediciner för att lindra besvär och träning kan biverkningarna från hormonbehandlingen göras lättare att hantera. Kanske är det på så vis möjligt att skifta upplevelsen från att innebära en total underkastelse inför ”kastreringen” till en känsla av ökad kroppslig integritet och gemenskap. Historiskt har kvinnorättsorganisationer kämpat för en mer human bröstcancervård, utan mastektomier som också per automatik inkluderade bröstmuskel och lymfkörtlar, samt potentiellt dödliga cellgiftsbehandlingar, som dessutom visade sig var ineffektiva mot bröstcancer. Idag genomförs studier som tittar på om det går att individanpassa även hormonbehandlingen.

Den östrogenblockerande behandlingen är i regel mycket mindre välkänd än behandlingsformerna kirurgi och cellgifter bland gemene man. Kanske beror det på att den utdragna behandlingen och dess osexiga biverkningar inte passar in i bröstcancerkulturens hyperfeminina estetik. Krigsmetaforerna som omger bilden av den sköra, men vackra cancerpatienten som ”kämpat” sig igenom en tuff behandling, och som sedan kommer ut på andra sidan med kvinnligheten i behåll, tycks svåra att översätta till hormonbehandlingens verklighet. Att se ut som en ”riktig kvinna” med två symmetriska bröst är en prioriterad fråga, samtidigt som patienter förväntas härda ut och ”kastreras” under åren av hormonbehandling. Den betraktade kroppen överordnas den levda kroppen och dess funktioner, för att återknyta till Lorde.

Samtidigt ryms väldigt lite ilska i bröstcancerkulturen. Barbara Ehrenreich har i både tidigare nämnda Welcome to cancerland och Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande (2010) skildrat hur kvinnor som drabbas av bröstcancer möts av aggressiva uppmaningar att tänka positivt. Att se sin sjukdom som en möjlighet till självförverkligande och att betrakta sig själva som överlevare. Att känna sig arg över att ha drabbats, eller att söka efter orsaker till ökningen av bröstcancer och ställa ansvariga aktörer till svars, får inte plats i den kultliknande sfären av rosakitchiga bröstcancerforum, galor, kampanjer och memorabilia, skriver Ehrenreich.

Även Lorde tycks söka efter ilskan som enande kraft när hon skriver att hon skulle vilja se ”en armé av enbröstade kvinnor” som rasar mot parlamentet med krav om förbud av cancerogena ämnen. Till detta krav kan läggas rätten för kvinnor att bestämma över sina egna bröstkorgar.

Miranda Cox är medlem i redaktionskollektivet Brand