1

Al-Sha’b Yurid Isqat al-Nizam. Folket kräver att regimen ska falla. Ett tag hördes slagordet överallt. I perioder ekade det svagare, man fick spetsa öronen för att höra det som ett mummel på marknadsplatserna över de stigande livsmedelspriserna. Och ibland dundrade det som åska på torgen när det skanderades av hundratusentals demonstranter. Det varierade i styrka, men försvann aldrig. Slagordet från Tahrirtorget i Kairo kom att bli gemensamt för den protestvåg 2011 som kallades Arabiska våren. Parollen tog över stafettpinnen från de argentinska protesterna i december 2001 som krävde ”¡Que se vayan todos!”, alla ska bort.

2

Den iransk-amerikanska professorn Hamid Dabashi hade just avslutat sin bok om de omfattande protesterna i Iran 2009, när arabiska våren bröt ut. Det var bara att fortsätta skriva på nästa kapitel. I The Arab Spring beskriver han hur den ”gröna rörelsen” i Iran var en gnista som tände den präriebrand som spred sig i Nordafrika och Mellanöstern. Det fanns ett nytt drag i torgprotesterna, menade Dabashi. De signalerade slutet på en postkolonial epok. När Dabashi talade om det ”postkoloniala”, syftade han på en periodisering; de regimer som bildats ur och efter kolonialismen, när de antikoloniala kamperna hade vunnits – ej att förväxla med den akademiska disciplinen ”postkolonialism”. De tre regimideologier som kommit att ersätta kolonialismen – den antikoloniala nationalismen, tredje världensocialismen och politiska islamismen – hade alla tre förlorat sin kraft och höll på att falla sönder. ”Framtiden är här”, konstaterade Dabashi triumferande. ”Det vi ser utvecklas framför våra ögon – man kan betrakta det som en palestinsk intifada som blir global – är en försenad vägran, ett ögonblick av uppror mot både inhemska tyranner och en globaliserad maktlösthet, som nu utmanar dem båda, frikopplade från de postkoloniala ideologiernas bojor”.

3

Så fel han hade. Men också så rätt. Hamid Dabashi var tidig att identifiera den transnationella protestvåg som växte fram ur en krisande världsmarknad. Den globala nyliberalismen började spricka sönder och en global klassrörelse höll på att födas på torgen. En upprorsvåg som varje år sedan dess ökat i styrka, samlar allt fler människor och vars vågor kommer allt oftare. Dabashi såg det som öppna förutsättningslösa revolutioner (”open-ended revolutions”) som utmanade makten utan ett klart mål, till skillnad från tidigare sekels ”totala revolutioner”, regimskiften genom revolutioner. Centret för internationella och strategiska studier i USA uppskattade att protesterna ökade i antal med elva procent mellan arabiska våren och coronapandemin. Statsvetaren Mark Beissinger bedömde att under samma decennium, 2010-talet, skedde dubbelt så många protester som hela perioden 1900 till 1990. Franska antropologen Alain Bertho menade att vi gått in i upploppens tidsålder.

De “postkoloniala” ideologierna dog däremot inte ut. De försvagades, men fortsatte spela en roll när den globaliserade unipolära världen bröts upp i en multipolär värld.

4

Tidningen Brand nystartade 2010, återvitaliserad av den nya vågen av revolter. Vi följde proteströrelserna världen över. Vi skrev, undersökte, reste, intervjuade, organiserade och kravallade. Och vi försökte återkoppla och sprida kamperna hem hit, till i ett sömnigt land i det globala nord. Vi befann oss i en gemensam diskussion med likasinnade kamrater internationellt som alla – genom att delta i kamperna och organiseringen men också teoretisera dem i stundens hetta – försökte förstå styrkan och svagheten i de sociala proteströrelserna underifrån. Danska aktivisten och professorn Mikkel Bolt Rasmussen beskrev dem som en ”vägrans international”, som höll på att forma sig. Den iransk-amerikanske sociologen Asef Bayat skildrade de nya aktörerna som ”icke-rörelser”, en form av ”kollektivt handlande av utspridda och oorganiserade aktörer”. Icke-rörelserna samlade sig i förorter, bland unga prekära och arbetslösa proletärer, i informell kvinnoorganisering, bland studenter och flyende papperslösa migranter. Klasskampen i en döende nyliberalism hade förändrat form.

5

Problemet var, varnade journalisten Vincent Bevins, att revolterna aldrig övergick i revolutioner, eller knappt ens uppnådde några reformer. Massprotesterna samlade stora mängder folk under korta perioder, men nådde aldrig någon politisk makt och ebbade ut eller krossades brutalt. Även där presidenterna jagades på flykt omkullkastades inte regimerna. Rörelserna saknade en plan för vad de skulle göra när de bränt ner presidentpalatset. I det politiska vakuum som uppstod klev reaktionära rörelser fram och fyllde tomrummet. Revolterna och de högertotalitära partiernas frammarsch följdes åt, som två olika symptom på samma nyliberala sammanbrott.

6

Tidskriften Endnotes kritiserade sådana perspektiv som ett felaktigt sätt att se på revoltvågorna. Resultaten är inte omedelbara. Det sker en global ackumulation av icke-rörelser, som snabbt smittar av sig till andra städer, länder och kontinenter. Varje ny proteströrelse bär med sig erfarenheterna från de föregående. Adrian Wohlleben lyfter i texten Revolts without revolutions att revolterna fortfarande befinner sig i en utvecklingsfas. Från att ta torgen och blockera de centrala flödena i städerna (fylla Tahrirtorget, blockera motorvägar, omringa maktens byggnader, ockupera finanskvarteret Wall Street, utmana sanktioner och ta sig över gränser), till att ta med erfarenheterna av vägran och militans tillbaka in i vardagslivet. Wohlleben lyfter utvecklingen från Black Lives Matter och George Floyd-upproret i USA där demonstranterna belägrade innerstaden och brände polisstationen i Minneapolis, över till ICE-protesterna idag i samma stad som är baserade på radikal lokalorganisering och tar kontroll över sitt territorium. ”Gravitationscentret har flyttat från det malande belägringskriget runt fiendens fort till vardagslivets utrymmen, vilket är välkommet. Lokalbefolkningen flödar ut i sina egna kvarter så fort de hör visselpipor och biltutor, de tar sina egna bilar i karavaner och förföljer ICE-agenterna upp och ner för gatorna, medan grannar samlas runt skolor, arbetsplatser och butiker i försvarskommittéer”, skriver Wohlleben. Revolterna håller på att slå rot, en olydig underjord i lokalsamhället baserad på solidarisk ömsesidig hjälp.

7

Palestinasolidariteten har förändrats sedan 70-talet. Hamid Dabashi skulle beskriva det som en övergång från stöd till postkoloniala ideologiska organisationer (en ”politisk modernitet” ovanifrån) över till solidaritet mellan transnationella sociala rörelser (en ”social modernitet” underifrån). Intifadorna 1987 och 2000 markerar ett viktigt steg i denna övergång. Kulturutbyten, kyrkors följeslagarprogram, solidarisk handel och Amnestykampanjer för fängslade palestinier baseras på sådan transnationell solidaritet och direkta band rakt in i palestinska civilsamhället snarare än att gå genom postkoloniala organisationer och partier. Organiseringen i sociala rörelser bröt aktivt mot Israels isoleringspolitik, blockader och apartheidregim genom att ta sig över gränserna, ställa sig i vägen och dokumentera övergrepp. Internationell solidarity movement (ISM) 2001, Bojkott, desinvesteringar och sanktioner-rörelsen (BDS) 2005, Free Gaza Movement 2006 med svenska utlöparen Ship to Gaza 2010, Den stora marschen för återvändande 2018-2019 och Globala Sumudflottiljen 2025 hör alla till denna sociala rörelsetradition snarare än till det postkolonialt ideologiska lägret.

8

Ackumulationen av sociala revolter märks tydligt i hur proteströrelser tagit med sina erfarenheter in i den nya Palestinasolidariteten. I USA byggdes den nya solidaritetsvågen upp av Black Lives Matter, urbefolkningsgrupper som Land Back, Jewish Voice for Peace och vänsteraktivistgrupper. Klimatrörelsens erfarenheter med massolydnad fördes över till kampanjer mot vapenexporten, som i brittiska Palestine Action eller nordiska kampanjerna mot Elbit och Maersk. Sociala center och basfack för hamnarbetare har kunnat hjälpa till med frihetsflottiljerna för att utmana Israels blockad av Gaza. Queera aktivister har lyft frågan med block i Prideparader, mot Israels pinkwashing.

Men erfarenheterna och inspirationen har även gått åt motsatt håll. Palestinaflaggorna har synts på inhemska sociala regimprotester världen över, precis som intifadorna fick internationellt genomslag och spridning. Det har kunnat märkas tydligt under höstens stora ”ungdomsrevolt”, Gen Z-protestvågen 2025 som spridit sig från Bangladesh, Nepal och Indonesien över till Madagaskar, Moçambique, Östtimor, Marocko och Peru. USA:s studentrörelse och universitets-tältläger har samtidigt vitaliserat de lokala protesterna mot Trump, ICE och krigsmotståndet.

9

Även i stora delar av Mellanöstern har det folkliga Palestinastödet, som överbryggt den religiösa sunni- och shiauppdelningen, fått ett drag av regimprotest och riktats mot USA:s och Israels inflytande och alliansbyggen i regionen. 

Men den samlade militära attacken den 7 oktober 2023 innebar en återkomst för de postkoloniala ideologierna, där alla tre strömningar (nationalism, socialism, islamism) deltog i Al-Aqsa-flodvågen. Israels motattack och etniska rensning av Gaza drog snabbt in hela den Hamasallierade motståndsaxeln. Israel expanderade kriget med attacker mot Hizbollah i Libanon, Huthirebellerna i Jemen, Revolutionsgardet och senare hela Islamiska republiken Iran. Därtill kom Assadregimens fall i Syrien i december 2024.

Utrymmet för folkliga regimprotester har därmed begränsats. USA:s och Israels underrättelsetjänster har försökt påverka – och i vissa fall beväpna – inhemska proteströrelser i länderna där motståndsaxeln varit verksam. Det har lett till ett misstänkliggörande inom delar av de internationella antiimperialistiska rörelserna mot alla former av regimprotester, som beskrivits som USA- och Israelkontrollerade. I värsta fall har det tippat över i konspirationsteorier där arbetarklassen, kvinnor och minoriteter fråntagits sitt aktörskap och bara ses som en manipulerbar skock nyttiga idioter.

Det här ställer frågan om vilka det är som är antiimperialismens subjekt på sin spets. Är det folk eller nationer? Vad händer med en antiimperialism som inte inrymmer den globalt ökande vågen av sociala regimprotester mot nyliberalismens kris? 

I en rapport i juni 2025 från Lancet Global Health konstaterades det att unilaterala sanktioner påförda av USA och EU varit ett dödligt vapen, som sedan 1971 lett till 38 miljoner döda. En halv miljon människor om året dör på grund av sanktioner. Ett av syftena med dem är att slå hårt mot folket för att skapa regimprotester, att få folk att gå ut på gatorna mot höjda levnadsomkostnader, brist och svält, för fred och normalisering. Men sanktionerna stärker regimerna, får dem att slå ner hårdare på inhemska proteströrelser, införa undantagstillstånd och fängsla oppositionella för att behålla makten.

10

Hamid Dabashi har en försiktigare syn idag, 15 år efter arabiska våren. Han gav sitt stöd till Kvinna liv frihet-protesterna i Iran efter mordet på 22-åriga Mahsa Jina Amini 2022. I hans intervjuer om protestvågen i Iran vintern 2025, som slutade i massakrer på demonstranter 8-9 januari 2026, har han betonat att sociala protester kan koopteras och användas av imperialistiska makter. Mossad fanns närvarande i protesterna, menade Dabashi. Men samtidigt lyfter han faran i att reducera dem till imperialistiska lakejer och legitimera repression och massavrättningar på radikala krafter. Imperialistisk kooptering och regimens repression är klasskampens och de sociala protesternas Skylla och Karybdis, som de farofyllt måste orientera sig emellan. Folket kräver fortfarande att regimerna ska falla, men det är deras regimer att fälla. Imperialistiska bombregn och sanktioner skapar inte de öppningar de behöver. Däremot öppnar kravet på fred, bröd och rättvisa möjligheten för solidariska allianser som håller på att vända opinionen mot USA:s och Israels krig mitt i bestens hjärta.

Mathias Wåg är ansvarig utgivare för Brand.

Skylla och Karybdis: Två havsmonster i den grekiska mytologin som hotade fartyg på varsin sida om Messinasundet. Det var nödvändigt för seglande att navigera försiktigt för att inte råka hamna för nära något av dem.