Kära Ylva,

Under hösten 2023 anordnade du ett samtal om utopier och det abolitionistiska perspektivet i relation till Palestina. Nu är vi inne i 2025, månaderna går och folkmordet på palestinier fort-sätter. Bombningar, svält, slakt. Ett pågående kollek-tivt trauma som det inte tycks finnas ett slut på. Samtidigt lever motståndet. En massiv solidari-tets-rörelse för Palestina har blossat upp som är större än någon annan social rörelse på många år. En rörelse för fred och rättvisa som förgrenar sig åt många håll, i olika riktningar
och på många platser.

Samtalet du anordnade har fastnat i mitt minne, som en punkt att vandra mot. Jag minns att du sa att det var livsviktigt för oss som rörelse att tänka bortom våldet nu, livsviktigt att våga tänka hur en radikalt annorlunda framtid kan se ut.

Under kvällen hamnade jag i en diskussionsgrupp med flera personer jag inte träffat förut. Vi pratade om Sannings- och försoningskommisionen i Sydafrika efter apartheid. Vi pratade om relationen mellan minnesarbete och social aktivism efter diktaturen i Chile. Vi pratade om de bosniska mammorna som varje år gick samman för att leta kvarlevor i jorden vid Srebrenica. Vi pratade om Black Lives Matter-rörelsens åberopande av historiska traumans kopplingar till det nutida våldet mot svarta i USA. Hur allt hänger ihop.

Sigmund Freud skrev om skillnaden mellan sorg och melankoli. I sorgen vet vi vad vi förlorat och öppnar oss för att möta förlusten. Sorgen leder oss till att söka tröst i andra, mot framtiden. Melankolin handlar istället om att inte veta; vi identifierar oss med endast en del i det förlorade objektet, vänder oss inåt och fastnar i oss själva. Det jag tycker mig ha sett i den här solidaritetsrörelsen är just hur sorgen har fått ta plats, en akut och traumatisk sorg men kollektivt delad. Vi sörjer de döda. Vi säger deras namn. Vi ser deras ansikten framför oss. Jag upplever att solidaritetsrörelsen i sitt motstånd utövar en slags sörjandets politik, som insisterar på att vi alla är sammanbundna med varandra.

I artikeln ” Can the palestinan mourn?” skriver författaren och läraren Abdaljawad Omar, bosatt i Ramallah, om hur sorgebearbetning förvägras det palestinska folket. Omar påpekar att livet under ockupation innebär att förluster avlöser varandra så snabbt att sorgens riter inte hinner påbörjas innan nästa omfattande tragedi tar plats. Han skriver att det palestinska folket lever i en tidslig avgrund, där durationen, den nödvändiga tidsmässiga distansen från förlusten, saknas. Omar skriver: ”Tills det blir en sann vapenvila, en som låter oss påbörja sorgearbetet, kommer vårt motstånd vara en kamp för rätten att sörja”. Han menar att en genuin sorgeprocess endast kan börja när den koloniala logiken överges. Detta kräver att vi erkänner hur den koloniala världsordningen skapar asymmetri i vilka liv som räknas som sörjbara.

Kärlek har en intim relation till sorg; kärlek meddelar sig som mest passionerat när den konfronteras med förlusten av det älskade, skriver filosofen Sara Ahmed. Kärlek och sorg är förbundet inte endast genom hur vi reagerar på förlusten när den sker, utan också genom identifikation och vad som erkänns som en förlust från första början. Dina barn är också mina. Solidaritetsrörelsen för Palestina tycks därmed utöva en antihegemonisk makt och antikolonial kamp, när den konstituerande makten ständigt dehumaniserar det palestinska folket på djupt rasistiska sätt. Den gemensamma sorgen banar väg till kollektiv handlingsgemenskap.

Jag har funderat mycket på vad som möjliggör solidaritet, hur solidariteten kan bli en kollektiv bearbetning av det traumatiska våldet och leda vägen mot ett nytt gemensamt liv. Vi vet mycket om våld, krig och trauma. Jag vill lära mig mer om det som möjliggör reparation och rättvisa. Kan du berätta mer om vad som fick dig att anordna det samtalet?

Din vän i kamp och kärlek,

Andrea

Kära Andrea,

Tack för ditt brev. Tack för att du kom på det där samtalet. Just då kände jag att det var det enda jag ville prata om med er alla, i det alarmistiska samhälls-klimatet där Sverige självklart skulle rusa in i NATO och DCA-avtalet och allt i media handlade om Israels rätt att försvara sig och att palestinskt motstånd mot ockupation omöjligt kunde förstås i sin kontext. Jag ville prata om abolitionism, transformativ rättvisa, om skillnaden mellan fred och frigörelse. Just då kändes det också närmast omöjligt.

Malmös vänster slets mellan å ena sidan soli-dar-itets-yttringar med Palestina och å andra sidan anklagelser om att kritiken mot Israel och sion-is-men var antisemitisk, vilket skapade en plötslig handlings-förlamning på flera platser. Jag upp-levde att många, framförallt vita svenskar, inte vågade säga eller ens tänka kritiskt kring Israels aggression mot Gaza som snabbt eskalerade till folk-mord. Att sörja var kanske det enda som gick då. Ilskan var omöjlig, genast misstänkliggjord

Sorgen behöver sin plats i vår rörelse, och jag såg den hos såväl grupper som amerikanska Jewish Voices for Peace och If Not Now, som konti-nuerligt suttit shiva för alla mördade och dödade, liksom de lokala samlingar för sorg och gemen-skap som arrangerats av Palestinarörelsen i Malmö, där vi tänt ljus, skapat minnesplatser, altare, haft gemen-samma tysta minuter eller
bett till-sammans, i judisk tradition, i muslimsk och också i våra vänsterrörelsers traditioner,
som bär sina egna riter. För att sörja kollektivt behöver vi ceremonier, för att se varandra och hålla om varandra.

Jag vill gärna vara med och skapa en plats att mötas på bortom den språkliga begrepps-erosionen. Jag tror att vi måste insistera på det som ” känns” omöjligt, i ett samhällssystem som faktiskt ÄR omöjligt, som normaliserat utsugning, extraktivism och ständig tillväxt. Där utplåning ses som överlevnad, där folkmord är självförsvar.

Abolitionism, restorativ och transformativ rättvisa är olika verktyg för frigörelse, och jag tror att de på olika sätt kan hjälpa oss att försöka manövrera i våra tankar, strategier och handlingar. Men de är väldigt olika strategier, som historiskt sett också fått vitt skiljda konsekvenser.

Restorativ rättvisa till exempel, fokuserar på att ” återställa” och läka de skador som orsakats av våld och orättvisor. Det handlar om att erkänna lidandet, ge plats för sörjandet och skapa möjligheter för försoning och återuppbyggnad. I en palestinsk kontext innebär detta att förstärka de drabbades röster, erkänna och ta deras smärta på allvar och aktivt arbeta för att reparera de skador som orsakats. Att sörja och minnas de döda, som du nämner, är en viktig del av denna process. Men, har jag undrat gång på gång: kan denna process egentligen vara restorativ så länge förtrycket pågår? När vi läser upp namn som protest och närmast som besvärjelse, sköld, för att få bomberna att sluta falla?

Som psykiatrikern Gabor Maté skriver: ” I Palestina är det inte ett post-traumatiskt tillstånd, för traumat är pågående.” Innan vapenvilan, innan ockupationens slut, innan apartheidens avskaffande, innan återvändande för alla fördrivna palestinier är en verklighet, vad kan det finnas för läkande? Hur ska vi kunna stanna med det akuta i det här läget och ändå samtidigt outtröttligt arbeta långsiktigt?

Jag tillhör dig, i kamp och solidaritet,

Ylva

Kära Ylva,

Tack för ditt vackra brinnande brev.
För påminnelsen om att trauman inte går
att läka så länge våldet, apartheiden och ockupationen fortsätter.

Du beskriver en rörelse som är bredare än tidigare. Jag har samtidigt slagits av hur intim och personlig rörelsen har känts. Jag har tänkt på poeternas och poesiläsningarnas betydelsefulla roll. Rörelsen tycks vilja skapa ett gemensamt språk för det som är svårast att sätta ord på. Pamela Bodulu Madikizeh, psykolog som var aktiv i Sydafrikas sanningskommission, pratade just om att ” göra offentliga utrymmen intima” som ett sätt att bearbeta kollektiva trauman.

När jag tänker på din fråga, hur vi stannar med det akuta och samtidigt outtröttligt arbetar långsiktigt, associerar jag till antologin Rebellious Mourning. Den palestinska författaren Budour Hassan har skrivit ett kapitel om nekropolitiken i Israels bosättarkolonialism. Hur den israeliska staten använt som krigsstrategi att undanhålla döda palestinska kroppar från familjerna som älskar dem. Hur kampen för att få rätt att begrava sina döda varit central i det palestinska motståndet. Hassan skriver om ett massivt deltagande på begravningarna. Att de sörjer tillsammans, samlar så många som möjligt.

Den anarkistiska aktivisten Cindy Milstein skriver i samma antologi om vittnandets funktion: ”När vi trängs av mordiska samhällsförhållanden, när förluster är närmast oundvikliga, blir vittnandet upproriskt. Det ger mening till det och vem som fås att framstå som meningslöst”. Vittnesmålet har en privat och andlig dimension, men också politisk och juridisk. Ett vittne måste vara fullt närvarande för att de dissocierade aspekterna av det traumatiserade ska kunna integreras, skriver psykoanalytikern Jessica Benjamin. Hon kopplar individuell traumaterapi till den sociala nivån. Att kollektivt ge den traumatiska erfarenheten en plats och ett narrativ; att visa omsorg och solidaritet både i ord, förhållningssätt och på ett ekonomiskt plan.

Jag har också tänkt på Naomi Kleins Doppelganger som jag läste i somras.
Där beskriver hon Israels bosättar-kolonalism som en förlängning av det europeiska koloniala projektet i stort. Hon redogör i boken för den antijudiska rasismens historia, hur den judiska befolkningen i den europeiska historien betraktades som ” den Andre” och blev en projektionsyta för det Europa inte ville kännas vid i sig självt; hur denna logik banade väg för Förintelsen. Klein skriver att den europeiska skulden efter andra världskriget väckte behov av att projicera våldet vidare och krokade arm med sionismen. Den judiska rädslan och sorgen ledde också till en rädslans affektsmitta, som projicerades mot palestinierna som Edward Said har beskrivit som ”the victims of the victims”. Det ockuperade folket, palestinierna, blev plötsligt hotet i denna upp och nedvända logik kring offer och förövare.

Klein menar vidare att nazismen inte var ett ”undantag” från en annars upplyftande historia om upplysning och modernitet. Hon skriver bland annat om hur Hitler tog inspiration ifrån tyska och holländska koncentrationsläger under koloniseringen av afrikanska länder. Därför
tror jag också att det är så viktigt att sätta Palestina och Israel i det större sammanhanget. Att adressera hela strukturen av kolonialism, rasism och förtryck. Att vägra använda Förintelsens trauma och antijudisk rasism för att legitimera utrotning av palestinier. Att vägra ställa judisk säkerhet och frihet för Palestina i opposition mot varandra.

Berätta gärna mer om abolitionistisk teori som utopisk framtidsvision. Hur föreställer du dig frigörelse och fred för Palestina?

Andrea

Kära Andrea,

Tack för att du förankrar oss genom känslornas och psykologins aspekter, bortom bara individen. Dina kunskaper öppnar världar för mig att tänka och andas.

Den kollektiva sorgen har varit formativ för allt fler rörelser för social rättvisa under 2010- och 20-talet. Sorgen kan få oss att stanna upp, skava mot samhällets ständiga tillväxtrörelse. Den kan mana oss till handling, kan vara transformerande, kan knyta band mellan oss.

Samtidigt tycker jag mig se etablissemanget härma och kapa sorgen. Svara på våra sorge-uttryck med att förment ” lyssna”. Ett allmänt beklagande av ”händelseutvecklingen”, utan agens och solidaritet. Kanske är detta någon slags spegel av nyhetsrapporteringen där det framstår som att palestinier bara ” dör”, där aktörerna blir ansiktslösa, som för att de ska glömmas bort eller täckas över. Vad är det för sorg? Eller är detta snarast det du nämnde i ditt första brev, melankoli? Inåtvänt och ovetande?

Jag tänker också på hur kollektiva trauman görs till vapen i fascismens tjänst. Hur den enorma sorg kring folkmordet på judar under Förintelsen som genererar viktigt minnesarbete, också i israeliska statens regi lyckas landa i att svaret på övergreppen måste bli militär kontroll, ockupation, etnisk rensning och folkmord.
Vad är detta för ytterligare kraft som finns
i sorgen?

Vittnandet som du skriver om tänker jag mycket på. Det kräver att vi inte är dissocierade, utan närvarande, i kroppen och världen. Vet du förresten att ordet martyr, liksom arabiskans shahid, kommer av roten för att just vittna?

Poesin har fått en central roll för vår rörelse. Poesin har kanske dessutom en stor roll för oss just nu eftersom till och med vänstermedia har varit så rotlös och bristande i analyser och rapportering. När inte ens de odiskutabla fakta som samlas i ICJ-processen mot Israel verkar ligga till grund för medias analyser blir det kanske så att det tar formen av dikt, som att Johannes Anyuru gett ut sin bok Faktan, som är baserad på tredje delen av Sydafrikas anmälan.

Och kanske behövs just dessa andra former, precis som abolitionismens praktiker, för ett nytt fält att tänka och agera, när liberala institutioner visar hur oförmögna de faktiskt är när det kommer till livets och dödens stora frågor.

Ett historiskt storskaligt exempel på restorativ rättvisa i praktiken är det du nämnde tidigare i ditt brev: Sydafrikas Sannings- och försoningskommission (TRC). Kommissionen gav en plattform för människor att vittna om människorättsbrott och orättvisor under apartheidregimen. Syftet var att skapa en fullständig bild av förtrycket och att möjliggöra offentlig erkännande av dessa brott. En av TRC:s centrala mekanismer var att erbjuda amnesti till dem som erkände sina brott och samarbetade med kommissionen. Detta bidrog till att få fram sanningen om många tidigare dolda brott och förhoppningen var att detta skulle underlätta försoningsprocessen.

Dock förändrades inte de materiella förutsättningarna för majoriteten av Sydafrikas befolkning, då de ekonomiska systemförändringar som ANC föreslog drog mot en nyliberal politik baserad på privatiseringar och entreprenörskap, efter stora internationella påtryckningar. De ekonomiska klassklyftor som fortfarande definierar landet är djupt rotade i vit överhöghet och Sydafrika klassas av Världsbanken som det mest ojämlika landet i världen.

Att ha parallella rättssystem är också en komplikation i sig, att ge amnesti för grova brott (mot framförallt en förtryckt befolkning) samtidigt som andra brott (framförallt mot egendomen hos den privilegierade befolkningen) bestraffas som vanligt. Varför praktiseras inte försoning även då?

Transformativ rättvisa handlar just om att omvandla de strukturer och förhållanden som möjliggör våld och orättvisor, snarare än att endast hantera deras konsekvenser. I den sydafrikanska kontexten hade detta krävt en ekonomisk omdaning av ägandet i landet, av mark, av produktionsmedel etcetera. I den palestinska kontexten innebär det att vi måste adressera de grundläggande orsakerna; kolonialism, ockupation och systematiska kränkningar av människor, mark, natur, kunskapssystem.

Dessutom behövs en försoningsinriktad process som syftar till att lära oss att leva med varandra, och oss själva, efter all denna moraliska skada vi begått mot oss själva genom att delta, passivt eller aktivt, i detta samhällssystem. Genom att föreställa oss och förankra oss en framtid där dessa orättvisor har avskaffats, kan vi manövrera nuet med detta mål i sikte, och aldrig nöja oss med något annat.

Det är avgörande att förstå kopplingen mellan abolitionismen, det vill säga avskaffandet av fängelsesystem, och avskaffandet av militära ockupationer. Abolitionismen, som är ett hemskt dåligt begrepp på svenska tycker jag, kopplar ju på engelska an till den historiska abolitionismen; avskaffandet av slaveriet. Den drar också en direkt parallell från dåtidens slaveri till samtida fängelsesystem, och pekar på banden till vapenindustrin och den samtida imperialismen. Den kopplingen fattas på svenska, även om den svenska kriminal- och försvarspolitiken med stormsteg närmar sig den amerikanska. Angela Davis skriver att abolitionism i grunden handlar om att avskaffa system och institutioner som upprätthåller kontroll, förtryck och våld, inklusive polisstaten och fängelsesystemet, och ersätta dem med system som främjar verklig säkerhet och rättvisa. I relation till Palestina innebär detta att vi måste arbeta för att avskaffa de strukturer av ockupation och förtryck som palestinier lever under, och avskaffandet av det sionistiska projektet.

Att bo i ett land som är djupt rasistiskt är också på ett sätt traumatiserande för den privilegierade befolkningen som förlorar kontakt med sin egen empati. Idag såg jag ett klipp från filmen Where the Olive Trees Weep, där den palestinska aktivisten Ahed Tamimi säger: ” The person brainwshed into hating and killing, that is the victim everyone should feel sad about, that 16-year old settler with a gun, trained from birth to kill me [ … ] I think the victim is the jew who allowed the occupation to exploit his religion and to accept his role as an occupier.” I den breda nya solidaritetsrörelsen med palestinier är det judiska antisionistiska motståndet samtidigt ett av de mest stridbara globalt, med paroller som ” Inte i vårt namn”. Den antisionistiska judiska organiseringen i Sverige har också vuxit, med nya initiativ som Judiskt upprop och äldre med ny energi som Judar för israelisk-palestinsk fred.

När det gäller fred och försoning för Palestina har många, både palestiner och israeler, ställt sig bakom en enstatslösning med lika rättigheter för alla medborgare. Bland annat drivs den av BDS-rörelsen (Boycott, Divestment, Sanctions). Det är inte en utopisk, obeprövad politisk tanke utan högst möjlig, om den politiska viljan och mobiliseringen finns.

Det är lätt att känna sig överväldigad av den enorma smärta och orättvisa som palestinier möter. Varje dag nya siffror, nya våldsdåd, varje debattartikel, dikt eller politiskt påstående måste ständigt uppdateras då folkmordet och krigsmaskineriet ständigt skördar nya offer. Vi hinner inte med, inte heller i dessa brev, att omfatta allt som behöver sörjas, räknas upp, rätas ut. Men vi står kvar vid samma slutsats.

Abolitionism och transformativ rättvisa innebär att föreställa oss och arbeta för alternativa system som är rotade någonstans mellan marxismens kritik av kapitalet och imperialismen och ursprungsfolks kunskaper om våra relationer till jorden vi alla delar. Där någonstans finns nog min föreställning om ett levbart liv, med frihet, läkning, rättvisa eller vad vi nu kan kalla det, som du frågade om.

I kamp och solidaritet,

Ylva

Ylva Karlsson är poet, översättare och medlem i
Försoning och Konflikt samt Bortom Straff och övervakning, två initiativ som sysslar med aktivistbaserad konfliktlösning och att folkbilda kring abolitionism

Andrea Malešević är psykolog och psykoterapeut med inriktning på trauma, medlem i Socialistiska Psykologer
och en av initiativtagarna till Psykologer för Palestina.

Dissociation: Samlingsbegrepp för psykologiska fenomen där medvetandet i något avseende kopplas bort från den omgivande verkligheten.

ICJ: Internationella domstolen i Haag (International Court of Justice) är Förenta Nationernas huvudorgan för juridiska bedömningar och domslut. Sydafrika ledde en grupp länder som i december 2023 anmälde Israel till ICJ för brott mot Folkmordskonventionen.