Varför har genus blivit ett så laddat begrepp? Hur kommer det sig att ett globalt paraply av olika konservativa rörelser lyckas samlas bakom ett motstånd mot det de kallar en ”genusideologi”? Brand kontaktade professor Elzbieta Korolczuk, som forskar på reproduktiva kamper och antigenuskampanjer, för att ta reda på hur den senaste vågen av antifeminism ser ut och vad som skiljer den från tidigare bakslag.

Brand: Vad handlar din forskning om?

Elzbieta: Jag är professor i sociologi och arbetar på Södertörns högskola. Jag arbetar även vid universitetet i Warszawa och mitt huvudområde är sociala rörelser i det civila samhället. De senaste tio åren har jag fokuserat mest på att analysera motståndet mot jämställdhet, mot sexuella och reproduktiva rättigheter, det som numera kallas antigenuspolitik eller antigenuskampanjer. Men jag har också varit aktivist i många år, i olika informella feministiska organisationer. De senaste åren är jag mer aktiv som expert, jag arbetar med olika grupper som fokuserar på frågor som reproduktiva rättigheter, klimatförändringar eller frågor kopplade till social rättvisa.

Brand: Var är antigenuspolitik och vad skiljer den från tidigare former av antifeminism?

Elzbieta: Motståndet mot feminism och minoriteters rättigheter är uppenbarligen inte nytt, men under de senaste femton åren kan vi se en ny våg av högermobilisering. Denna mobilisering är mer fokuserad på frågor kopplade till jämställdhet, könsidentitet, sexualitet, reproduktion och familj och detta kopplas ihop med migration, etniska minoriteters rättigheter, asylsökande och så vidare.

Den här nya vågen kännetecknas av att demonisera genus som begrepp och föreställning. För 20 år sedan skulle dessa aktörer till höger vara mycket mer antifeministiska eller öppet homofobiska. Idag, särskilt i väst inklusive Sverige, skulle de snarare hävda att de faktiskt är förespråkare för jämställdhet och demokrati, men inte den radikala version som påstås komma från radikala feminister eller radikala vänsterpartister.

Genus är i detta högerperspektiv en symbol för allt som enligt dem är fel med den här världen, det vill säga hierarkiernas sammanbrott; hierarkierna mellan män och kvinnor, mellan hetero- och transpersoner eller homosexuella, mellan de som är vita och de som är icke-vita. Genus har blivit ett mycket användbart verktyg för att mobilisera människor kring rädsla. Det är på sätt och vis en moralpanik, som ofta använder begreppet för att skrämma människor. Att genus innebär till exempel sexualisering av barn, pedofili eller den traditionella familjens sammanbrott. På detta sätt används genus över hela världen i olika sammanhang, som något att vara rädd för.

Men ytterligare ett element bör läggas till denna bild. Det finns en sfär gamla aktörer som under många decennier eller år­hundraden har varit genus­kon­ser­va­ti­va eller socialt konservativa, som till exempel religiösa fundamentalister men även aktörer från det civila samhället. Det vill säga icke-statliga organisatio­n­er som ofta var kopplade till organiserade religioner, mestadels kristna, under denna tidsperiod, även om det också in­gått några muslimska organisationer och na­tur­ligt­vis även den ortodoxa kyrkan. Det nya är att dessa organisationer har börjat samarbeta väldigt nära med hö­ger­populister och högerextrema partier.

Det har skapat något som jag och Agnieszka Graf kallar en opportunistisk synergi, en ömsesidigt fördelaktig dynamik som vilar på en delvis delad ideologisk grundsyn. Men jag vill hävda att för högerpopulisterna är huvudmålet att öka polariseringen i samhället. De vill moraliskt ladda klyftan mellan folket och eliten, för att demonisera eliterna som omoraliska och dekadenta, som angriper barn och traditionella familjer. I den bemärkelsen passar hela den här sortens antigenusideologi mycket väl in i deras politiska mål att sprida rädsla, öka en moraliserande polarisering mellan oss och dem. Det handlar inte bara om en maktfråga eller vem som gör pengar på samhället, utan det är också en fråga om moral. Och i denna bemärkelse är det detta samarbete, denna nära koppling mellan högerpartier, socialkonservativa organisationer i civilsamhället och religiösa fundamentalister, som driver på högervridningen över hela jorden idag.

Brand: I er bok beskriver ni hur antigenusrörelserna mobiliserar mot nyliberalism och använder sig av ett antikolonialt språk. Skulle du kunna utveckla det?

Elzbieta: Det finns diskussioner om varför människor faller för antigenushögern. Varför tror de att deras barn, deras familjer och deras nation är i fara? Jag skulle säga att antigenusaktörer utnyttjar de faktiskt existerande missförhållanden och oro som nyliberalismen ger upphov till. Som ekonomiseringen av nästan alla områden i våra liv som leder till ned­skärningar och försämrad väl­färd. Vilket gör folks liv mer prekariserat och osäkert, vad gäller deras jobb, bostads­­förhållanden och ekonomiska villkor. Den här trenden inom nylibera­lis­men skapar en ökad ångest, ger en känsla av destabilisering och rädsla inför fram­­tiden. Antigenusaktörerna säger att det beror på att den globala eliten vill att du ska bli exploaterad. Och den här globala eliten är faktiskt liberal, vänster och feministisk.

Så de gör denna koppling mellan ekonomisk exploatering, ekonomiska pro­c­esser, och kulturell hegemoni och kul­t­u­r­ella processer. Naturligtvis kan delar av deras kritik om vad som är fel med världen likna en vänsterkritik. I dag talar inte bara vänstern, utan även en del av högern om ekonomisk prekari­se­ring. Men rötterna till problemet i detta antigenusperspektiv skiljer sig väldigt mycket från det vi ser som orsaker. Deras förklaringar övergår ju vid en punkt i konspirationsteorier, med perspektivet att dessa liberala eliter är ute efter vanliga människor. Och så klart är deras svar antitesen till vänsterns svar. När vi säger att man måste stärka staten syftar vi på välfärden eller för att in­skränka globala monopol, medan de på höger­kanten säger att vi måste stödja oss på den traditionella familjen som den sista frontlinjen och ett motstånd mot det globala kapitalet. 

Genus är i detta högerperspektiv en symbol för allt som enligt dem är fel med den här världen

Naturligtvis kommer detta narrativ och den förda politiken se olika ut beroende på sammanhanget. Medan ni har en sorts postsocialistisk välfärdsstat, så föreslår högerkoalitionen i Polen en utbetalning för varje barn man föder, ungefär samma belopp som barnbidraget i Sverige. Att folk ska få pengar för att ha barn hänger samman med ett synsätt att staten ska spela en underlättande roll i att lindra människors ekonomiska problem. I USA där du däremot har en nyliberalism på steroider, är den rådande konservativa föreställningen att staten ska skära ner på alla federala utgifter. Genom att sänka skatterna ska familjerna ges möjligheten att försörja sig själva. Så i de faktiska lösningarna skiljer sig den faktiska politiken åt. Men tanken för antigenusaktörerna är att genom starka familjer och en stark nation kan en viss nivå av ekonomisk och politisk suveränitet uppnås som bemöter de problem som skapas av nyliberalismen.

Brand: Sverige har nu en minskad nativitet, födelsetalen går ner här liksom i en stor del av övriga Europa. Hur spelar det in i antigenusideologin?

Elzbieta: Jag skulle säga att det är ett väldigt viktigt element, eftersom hela det socioekonomiska systemet globalt i utvecklade länder vilar på tanken att vi kommer att ha en viss nivå av befolkningstillväxt. Saken är den att med exempelvis Sverige och Frankrike, två välfärdsmodeller som är bland de mest generösa när det kommer till att underlätta för människor som vill skaffa barn, även där sjunker fertiliteten. Det skapar två typer av problem. Ett är kopplat till den ekonomiska stabiliteten, frågan om vem som kommer att betala för pensionerna i framtiden. Det liberala svaret är naturligtvis att vi måste ta emot fler migranter eftersom det kommer hjälpa oss att få fler barn och en befolkningstillväxt. Men det tar förstås högern fasta på och hävdar att detta kommer leda till att vår kultur bryter samman, i en svensk kontext att vår jämställda kultur kommer bryta samman, eftersom ”dessa barbarer kommer att våldta våra barn och kvinnor”. Så det är det ena narrativet. En variant på denna berättelse, som är mer populär i exempelvis USA, är att dra rasismen ännu längre. Där finns föreställningen om ett folkutbyte, the great replacement. Föreställningen om folkutbytet kommer från Frankrike och har en stor spridning även i Europa. Men jag vill hävda att det är i USA, på grund av deras historia av rasism, som en rasistisk rädsla för att bli ersatta av människor som inte är vita finns som starkast i politiken. Och den rädslan driver i hög grad på stödet till högerkonservativa grupper.

Brand: Vilka är de globala aktörerna i antigenusrörelsen? I er bok skriver ni om att de har fått starkt inflytande i partier som spanska Vox och italienska Fratelli d’Italia. Har situationen förändrats under de tre år som gått sedan er bok kom ut?

Elzbieta: Det har inte förändrats så mycket. Vi har fortsatt samma usual suspects, samma högerorienterade social­konservativa aktörer som i fallet med Frankrike eller Italien. Men jag tycker att USA är ett intressant exempel. När vi skrev boken kollade vi på de libertarianska nätmiljöer som manosfären och Men going their own way, antifeministiska kvinno­fientliga communities med ett alfa­manideal. Men de var inte riktigt intresserade av politik vid den tiden runt 2014 – 2015 och vi bedömde att de stod ideologiskt långt ifrån de djupt konservativa och evangeliskt religiösa organisationerna i USA. Manosfären gick inte riktigt att korsa med de som idealiserade den traditionella familjen, som var aktiva i religiösa församlingar och så vidare.

Vad vi nu kan se i USA är en konvergens av fyra olika grupper eller trender till höger. Å ena sidan har Trump stöd från traditionalister, evangelikala och andra frikyrkor. De är djupt kristna som tror att Trump är Guds redskap, även om han är omoralisk, och har en massa teologiska förklaringar till varför han hjälper folket. Trump ses som en ny kung Cyrus av Persien som hjälpte det utvalda folket att komma hem från sin fångenskap i Egypten. Sedan har vi manosfären. Det finns studier som visar att processen med en politisering av sådana online-gemenskaper började redan innan Trumps första mandatperiod. Det är människor som politiserats i forum och i Trump ser en återgång till en stark maskulinitet. Och sedan har vi den traditionella ytterhögerflygeln med nynazister och rasister. Flera av dessa har nu bytt skepnad och har tjusigare namn, som Proud Boys. Slutligen har du techbros, techmiljardärer som Elon Musk med flera som representerar en accelerationistisk Dark enlightment-tradition, som tror att världen går mot en kollaps och en pånyttfödelse genom teknologiska framsteg, som rymdresor, cyborger och sånt. 

På ett sätt kan man säga att Trump inte har någon ideologi eller tro utöver jakten på pengar. Men han har blivit en idealtyp som kopplar ihop dem alla. Hans plattform har blivit en bra plattform för att sam­man­föra de olika grupperna, som alla tror att han kommer att leverera just det de strävar efter. Oavsett om det handlar om till exempel konservativa kristna som vill ha abortförbud eller förbjuda homo­äktenskap, de som vill återupprätta en alfamaskulinitet och få bort alla anti­diskrimineringssatsningar (vilket ju nu sker) eller techmiljardärerna och libertarianerna som vill få bort statens alla reglerande institutioner och kunna tjäna maximalt med pengar på kollapsen, så handlar det om väldigt olika grupper med olika ideologier men som alla får igenom sina krav med Trumpadministrationen.

Brand: Hur har de feministiska rör­els­er­na svarat på dessa attacker mot de re­pro­duk­tiva rättigheterna i olika länder?

Elzbieta: Det aktuella projekt som jag är involverad i kallas CCINDLE (Co-creating inclusive intersectional democratic spaces across Europe). Det är ett projekt som stöddes av EU-kommissionen för ett par år sedan och som faktiskt tar reda på vad de feministiska svaren är på den här typen av trender. Inom det här projektet har jag kollat på svenska exempel. Vi har pratat med vänsterfeministiska politiker och även folk från sociala rörelser. Vi har sju länder vi undersöker, däribland Polen, Spanien, Sverige och så vidare, med väldigt olika strategier. Och jag måste säga att det i Sverige finns väldigt lite insikt på organisationsnivå om hur allvarlig situationen är.

Och jag måste säga att det i Sverige finns väldigt lite insikt på organisationsnivå om hur allvarlig situationen är.

Många svenska politiker och statligt anställda har en mycket stark tilltro till de politiska institutionernas stabilitet. Och så föreställer man sig politiken som en pendel, att svänger den åt höger kommer den sedan att svänga åt vänster. Sådana förhoppningar tror jag inte ger en bra strategi. Vi har enskilda politiker och personer i Sverige som försöker höja medvetenheten genom att till exempel skapa förbindelser till Europaparlamentariker eller sociala rörelser, men det sker ofta utan någon större rikstäckande samordning. Deras svar är inte samordnade mellan olika partier, skulle jag hävda, vilket är ett problem för sociala rörelser. Det finns en mycket stark känsla av att det saknas hopp, särskilt för människor som rasifieras, har invandrarbakgrund, eftersom det verkar som om de enorma förändringarna i politiken de senaste åren inte har mötts av någon utbredd medvetenhet eller protester i svenska samhället. Så dessa organisationer känner sig alienerade och vänder sig ofta inåt för att stödja enskilda aktivister och försöker skapa safe spaces som skydd mot dessa farliga förhållanden. Detta är givetvis väldigt viktigt, men återigen är det knappast en politisk strategi som skulle göra det möjligt att återta initiativet …

Som kontrast kan vi ta Polen som exempel. Där har vi fortfarande kvar abortförbudet, vilket i hög grad aktiverat den feministiska rörelsen. De feministiska initiativen verkar på två plan. Å ena sidan handlar det om att skapa koalitioner och breda kontaktnät med olika formella och informella grupperingar i och utanför Polen, för att påverka politikerna i rätt riktning. Samtidigt finns det grupper som Abortion Dream Team (Aborcyjny Dream Team) som skapar en hel uppsättning tjänster för kvinnor som behöver hjälp med aborter. De hjälper cirka 40 000 – 50 000 kvinnor årligen med abortpiller, rådgivning och information. Under de senaste åren har det varit en hel del feministiska protester kring de frågorna. Den senaste månaden har Abort dream team öppnat en abortklinik i Warszawa, vilket jag tycker är en mycket intressant strategi. Enligt polsk lag får man inte assistera en abort, men det är inte förbjudet att göra det själv. Det är brottsligt om du hjälper någon till exempel genom att ge abortpiller, så givetvis kan de inte ge dem på kliniken. Men tanken är att de kan bjuda in kvinnor som behöver göra abort, att själva ta pillret och att göra det i en säker och välinformerad miljö. Det är uppenbarligen också ett väldigt starkt statement, att socialt visa att dessa aborter äger rum och vi kommer inte att hålla käften om det. Men det är också att tänja på gränserna för vad som är lagligt.

Den senaste månaden har Abort dream team öppnat en abortklinik i Warszawa

Så jag menar att inom den polska kontexten händer mycket mer, och så klart påverkas det av att det finns ett lägre för­troende för staten, medan i Sverige har folk ett mycket större förtroende. Denna brist på förtroende för staten kan faktiskt vara en bra resurs för att skapa starka oppositionella rörelser och strategier.

Elzbieta Korolczuk är professor i sociologi på Södertörns högskola och universitetet i Warszawa. Tillsammans med Agnieszka Graff har hon gett ut Anti-Gender Politics in the populist moment (Routledge 2022). 

Mathias Wåg är ansvarig utgivare för Brand.

Genus: Socialt kön. En historisk och social process där människor socialt konstrueras i de två kategorierna kvinnor och män. Hur könsroller utvecklas och upprätthålls.
Nativitet: Födelsetal. Används tillsammans med åldersstruktur, mortalitet (dödstal) och migration för beräkning av framtida befolkningsutveckling.