Det är på liv och död nu. Högerregimer från Rosenbad till Vita huset är besatta av våra liv. Den globala högervågen samlar motstånd mot den så kallade “genusideologi” som de menar undergräver familjen, nationen och profiten. En strid som börjar i livmodern. Reaktionärer mobiliserar mot människors självständiga och fria sexualitet och relationer. Kärnfamiljen ska återupprättas som enhet för att alstra barn till arméer och arbetsmarknader, såväl som för varukonsumtion och skuldsättning. De sjunkande födelsetalen används som ett vapen mot kvinnor och queers. Plattformsekonomins tradwife-influencers fyller våra flöden med en påbjuden livsstil som bygger murar runt hemmet och isolerar oss från varandra.
Staten övervakar och avgränsar våra liv alltmer strikt. Det handlar om massövervakning av offentliga platser, ungdomsfängelser, folkräkning och deportationer. På arbetsplatsen och i hemmet flyter kapitalets kontroll samman med vår egen kontroll över våra kroppar och vår tid, genom smarta klockor, effektivitetsappar, mindfulnessprogram och självförbättringsideologi.
Andra sidan av högerns janusansikte är död i form av krig, folkmord, extremvärme och ensamvargsdåd. Dödandet sker i allt större utsträckning genom automatiserade processer, allt från algoritmer som föreslår vilket torg eller sjukhus som ska bombas, till autonoma mördarrobotar.
Politiker och kapitalister har kommit överens om att de tafatta försöken att nå de redan urvattnade klimatmålen ska avbrytas, just när uppvärmningens effekter blir allt svårare att hantera. I en lek med döden är de fast beslutna att fortsätta profitera på fossilbrännandet, samtidigt som de försöker klara sig undan klimatkatastrofens konsekvenser.
I krigsregimens konsolidering väver den postfascistiska högern samman frågorna om liv och död. Kriget kräver kanonmat som kräver ökade födelsetal, men också att barn överges, görs osörjbara och möjliga att döda. Klimatkatastrofen, gränsregimen och etnostaten kräver att klasser och befolkningsgrupper separeras socialt såväl som fysiskt. Fler av vissa, bort med andra. De formerar ett dödens parti, som livet ska underordnas. Välfärden hoppas överleva som en integrerad del i krigsapparaten.
Uppgiften som antifascister står inför är att hitta andra former för liv, som kan enas mot dödens parti. De kamper och rörelser vi ägnat det senaste årtiondet åt har handlat om just detta, från Black Lives Matter till ¡Ni una menos! till klimat- och Palestinarörelserna.
Hoppet står till att bygga livsformer med andra institutioner, allmänningar och ceremonier, som kan stå emot patriarkat, rasism och kapital. Göra livet till en gemensam angelägenhet, till kämpande gemenskap. Vi möts i vår förtvivlan över de liv som krigsregimen tar, kollektiviserar sorgen för att kunna politisera den, vända den mot dödsmaskineriet.