Jag vet att jag inte är ensam om att leva i en konstant förnimmelse av att ha glömt bort något. Ett ständigt splittrat fokus där uppmärksamheten bara kan fästas i några minuter. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger jag tog upp min mobil av ingen anledning alls medan jag skrev det här. I texten Alla har vi ångest av brittiska Institute for Precarious Consciousness (översatt till svenska i Astra #1 2016 och i Brand #3 2019) beskrivs hur varje fas av kapitalismen framkallar en dominant affekt. Tillvaron under industrialiseringen och världskrigen beskriver de som präglad av elände, medan efterkrigstiden karak­täriserades av långtråkighet. Den för tiden dominanta affekten beskrivs som en ”öppen hemlighet” som alla egentligen vet om men som få vill erkänna. Istället reduceras den dominanta affekten, som mer eller mindre präglar allas tillvaro, till att förstås som individuella symtom. 1950-talets deprimerade hemmafru är ett talande exempel för hur långtråkigheten drev män­niskor till vansinne under den specifika formen av kapitalism, samtidigt som den också lade skulden på individen – kvinnan som inte fann hemarbete och moderskap tillräckligt stimu­lerande blev patologiserad. Den dominanta affekten är på så sätt både en konsekvens av produktions­formen och fungerar kontrollerande.

Alla har vi ångest pekar också på hur motstånds­rörelser och revolutionära reaktioner i kapitalismens olika faser är kopplade till respektive dominerande affekt. Mot eländet organiserades strejker, kooperativ, studieförbund och politiska partier för demokratiskt inflytande, höjda löner och alkoholförbud, för att bara nämna några exempel. 1960- och 70-talets motkultur kan på ett liknande sätt förstås som en protest mot den dominanta affekten långtråkighet. 

När texten först publicerades 2014 pekades, som titeln antyder, ångesten ut som den dominanta affekten för den samtida kapitalismen. En källa till ångest som pekas ut är den konstanta över­vak­ningen, där både regimer och privata företag läser vad vi skriver till varandra, lyssnar av våra samtal och bevakar hur vi rör oss i stadsrummet. Men också övervakningen vi internaliserar och ut­för mot varandra, genom sociala medier och i jak­ten på nästa jobb. Offent­lighet och privat­liv sam­man­smäl­ter till ett och samma fält, där vi ständigt blir synliggjorda och sam­tidigt ”befallna att kommunicera”, medan ”det icke-­kommunicer­bara utesluts.” Långvarig tid i isolerings­cell och time out-­metoder inom barn­upp­fostran nämns som exempel på disci­pli­nära åtgärder som syftar till att skära av människor från kommu­nika­tion. Gigekonomin fungerar enligt samma logik: leve­rera hämt­maten snabbt och osynligt och för­tjäna en extra stjärna. Kör Uber­chaffören fel sjunker hens rating. Genom över­vakning och pre­kar­i­sering försätts vi alla i en konstant oro för att kopplas bort, stängas ner. Att före­taget Meta nu gått ut med att de ska slå ner ännu hårdare på ”politiskt material” är ett annat ex­empel på disci­plinering genom ångest. Att yttra politiska åsikter utgör en risk där man sätter möj­lig­heten att kommunicera med vänner, familj, lokalsamhälle och potentiella arbetstillfällen på spel. 

Vad som utgör den dominanta affekten är som sagt inte ett permanent stadie, utan förändras, i sam­klang med kapitalet. Och även om mycket tycks tala för att vi alla fortfarande har väldigt mycket ångest, kan vi nu lägga till senilitet som en ge­men­sam erfarenhet i den samtida kapital­ismen. Vuxna människor med (mer eller mindre) funger­ande arbetsliv söker sig till psykiatrin för att utredas för ”uppmärksamhetssvårigheter” i hopp om att få central­stimu­lerande läkemedel utskrivna. Elever i skolan blir sämre på att ta till sig inne­hållet i texter de läser, och längden på video­klipp som trendar på diverse plattformar blir allt kortare. I plattformskapitalismen slåss alla om din och min uppmärksamhet, till den grad att de har slagit den i spillror. Sakta vaggas vi in i ett tillstånd av konstant glömska – vad vi läste, vad vi sa, vad vi gjorde. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger jag tog upp min mobil av ingen anledning alls medan jag skrev det här.

I plattforms-kapitalismen slåss alla om din och min uppmärksamhet, till den grad att de har slagit den i spillror.

Seniliteten finns också närvarande i världs­politiken – bokstavligt talat. Trump är kanske den som står för den ultimata seniliteten, som helt tappat greppet om det representabla. Han är som snusk­gubben som tar sig på kuken i tid och otid och tror att det är gångbart att prata om Putin som en potentiellt allierad. Trump verkar inte plågas av sin senilitet då hans delirium gifter sig med narcissismen och vaggar honom djupare in i en redan etablerad fantasi­värld. Putin har å sin sida intagit rollen som den gaggiga farbrorn, som fastnat i en loop av att återberätta Moder Rysslands stolta historia. Men när Biden vallas runt mellan olika möten och press­konferenser ser man både frustrationen och rädslan i hans förvirrade blick. I texten War and (senile) dementia från år 2022 skriver den italienska filosofen Franco ”Bifo” Berardi, 74, att Biden repre­sen­terar den ”impotenta ilska som gamla människor känner när de märker hur deras styrka, mentala energi och kognitiva förmåga minskar”. Kan mänsklig­heten räddas från våldet som dessa dementa och plågade hjärnor är kapabla till, frågar sig Bifo. Kan vi rädda oss själva från det senila tillståndet, undrar jag. 

Seniliteten kan också göra oss misstänksamma mot andra människor. Misstänksamheten är på sätt och vis befogad – om vi förknippas med fel sorts män­niskor med tvivelaktiga åsikter stäl­ler vi vårt personliga rennomé på spel. Den sam­tida besatt­heten av att människor ska ”ta av­stånd” från diverse uttalanden, personer, eller grupper påminner oss om att hela tiden ha en fläckfri fasad. Misstänksamheten hänger på så vis samman med disciplineringen genom hot om isolering, som beskrivs i Alla har vi ångest. 

Den samtida besattheten av att människor ska ’ta avstånd’ från diverse uttalanden, personer, eller grupper påminner oss om att hela tiden ha en fläckfri fasad.

Men vi kan också se en slags glorifierad isolering som tar plats i flödet. ”Self care” genom att gå upp klockan fem, skriva dagbok, dricka te och göra sin morgonyoga, alltsammans i ensamhet. Att ha en rutin är en estetisk dygd. Fasta rutiner bidrar också med en känsla av trygghet, det lärde jag mig när jag arbetade på ett boende för demenssjuka. Även våra kärleksliv präglas av isolering och miss­tänk­samhet. Det sexuella umgänget sjunker för varje generation, och många länder, däribland Sverige, rapporterar en rekordlåg nativitet. Vi uppmuntras att lära oss identifiera ”red flags”, varningstecken, hos potentiella kärlekspartners. Många av dem lärs ut under feministiska förtecken, såsom män som talar illa om sina ex-flickvänner, andra framstår som ofarligare.[1] 

Även om flera av råden säkert kan vara kloka är de också en del av en övergripande kulturell tendens där vi tränas i att vara misstänksamma mot andra. I allt fler fall framstår ensamheten som betydligt tryggare än sökandet efter kamratskap. Men i isolering kan seniliteten accelerera. Det introverta beteendet förvandlas till paranoia, förvirring. Den impotenta ilskan växter. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger jag tog upp den jävla mobilen av ingen anledning alls medan jag skrev det här och nu såg jag att nån dessutom kommenterat något idiotiskt på Brands instagram om en text som personen i fråga uppenbarligen inte läst… Vänta, vart var vi?

Jo, att vi alla har blivit senila, eller lever i ett sam­hälle präglat av ett senilt tillstånd. Där våra barn inte klarar av att lära sig läsa och de vuxna driver runt i en frustrerad förvirring. Hur ska mot­ståndet organiseras mot denna nya ångest? Ska vi starta en folkrörelse av komihåglappar? Jag kommer att tänka på den tyska filosofen Reinhart Koselleck, som var en av de som tidigt började sätta ord på hur människor upplevt tid och historiska förändringar. Koselleck använde begreppen ”förväntanshorisont” och ”erfaren­hetsrum” för att beskriva hur de gemensamma narrativen om det förflutna och framtiden har formulerats i olika historiska kontexter. 

Förväntanshorisonten avser de förväntningar och förhoppningar som människor har om fram­tiden, baserat på deras nuvarande förståelse av världen och historiska erfarenheter. Det är med andra ord den horisont inom vilken människor ser och förutspår händelser och förändringar. Till exempel kan politiska omvälvningar eller ny teknologi påverka hur människor ser på fram­tiden. Erfarenhetsrummet är istället berättelser om det förflutna, vad som tolkas som menings­fulla händelser, erfarenheter att lära av, ett fram­stegsnarrativ eller en väg mot undergång. Er­farenhets­rummet och förväntanshorisonten är alltså tätt sammankopplade, men inte på ett deter­ministiskt vis. Ett specifikt erfaren­hets­rum genererar inte en förutbestämd för­väntans­hori­sont, och de är heller inte statiska. Dessa begrepp pekar snarare på hur det förflutna kan till­skrivas olika mening, och öppna upp för en mångf­ald av förväntanshorisonter. 

I det senila tillståndet krymper såväl erfarenhets­rummet som förväntanshorisonten. Dels be­gränsas vår förmåga att konkret ta in infor­ma­tion – om vi inte klarar av ta till oss längre, komplexa resonemang om det förflutna och är för misstänksamma mot andra för att våga sam­tala med dem minskar erfarenhetsrummet. Den som tappat greppet om tiden kan inte heller blicka framåt. Begreppens spatiala karaktär är passande – det är klaustrofobiskt att vara fångad i ett så flyktigt nu, som när som helst kan avbrytas. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger jag tog upp min mobil av ingen anledning alls medan jag skrev det här, och jag drivs av en oro för att hela tiden vara på väg att förlora orden som jag försöker få på pränt.

Kan vi hitta ut ur det senila tillståndet till­sam­mans? I sådana fall behöver vi uttala den allmänna hemlighet som är att vår tid och vår upp­märk­sam­het slits i stycken. Sluta patologisera vår glömska, vår tankspriddhet och virrighet. Vägra fastna i passiviserande skuldkänslor av att inte ha tillräckligt med självdiciplin. På 1177 står det att senil­dementa mår bra av att fortsätta med sina fritids­intressen och att umgås med andra. Jag ser fram emot att se den revolutionära reaktionen på att vi alla blivit senila i senkapitalismen.

Miranda Cox är medlem i redaktionskollektivet Brand

[1] Riktiga exempel som fanns listade i en artikel på nätpublikationen Buzzfeed var att lägga över beslutet om var man ska träffas på den andre – vilket ett tydligt tecken på passivitet och ointresse, att inte ställa tillräckligt mycket frågor, att ställa för många frågor, att tugga ljudligt, att komma försent.