Hur våld omtalas får konsekvenser för hur det hanteras. Mäns våld mot kvinnor, våld i familjen och sexualiserat våld har aldrig helt uppfattats som enbart privata angelägenheter. Men etableringen av det som samhällsproblem har skett gradvis och ur olika perspektiv.

Om sådant våld alls omtalades i början av 1900-talet var det relaterat till alkoholmissbruk, ohälsa och avvikelse. Inom lagstiftning och etablerad politik uppfattades lindrigare fysiskt våld och sexuellt våld länge som normalt inom äktenskapet, inte som något staten skulle lägga sig i. Våldtäkt var fram till 1965 inte ens ett brott om det skedde inom äktenskapet.

Våld i familjen sågs som ett socialt problem (kopplat till vissa grupper) så sent som på 1980-talet och blev ett jämställdhetsproblem först under 1990-talet. Efter millennieskiftet märks en förändring i att det ofta omtalas som folkhälsoproblem, integrationsproblem och av vissa till och med som importerat problem.

1973–1988: Kvinnojoursrörelsen föds och växer

Ett vanligt, men kritiserat, sätt att beskriva feminismens historia i Europa och Nordamerika är att tala om vågor. Det finns problem med vågmetaforen, men också poänger. Kampen för rösträtt, politisk representation, utbildning och tillträde till fler yrken under decennierna kring sekelskiftet 1900 brukar omtalas som den första vågen. Först med radikalfeminismens genomslag under 1970-talet börjar mäns våld att politiseras tydligare, tillsammans med andra frågor om sexualitet, reproduktion och omsorg, som aborträtt och tillgång till offentligt finansierad barnomsorg.

Kvinnojoursrörelsen spelar från sent 1970-tal och framåt en avgörande roll för att etablera våldet som samhällsproblem – utöver att ge utsatta konkret stöd och skydd. Även forskning är viktigt. Under 1900-talets sista decennier blir tvärvetenskaplig våldsforskning ett produktivt fält som får påverkan, särskilt via den ökande mängd kvinnliga politiker som tar med sig slutsatserna in i parlamenten.

Stoppandet av sexualbrottsutredningen Sexuella övergrepp (SOU 1976:9) är en av den feministiska aktivismens största segrar under 1970-talet, vid sidan om aborträtten och utbyggnaden av barnomsorgen. Utredningen avdramatiserade sexualbrott, föreslog mildrade straff och att kvinnans beteende och klädsel i högre grad skulle vägas in. En samlad kvinnorörelse med Grupp 8 i spetsen lyckas mobilisera hundratusentals i protester mot förslagen och få till stånd en ny utredning. Massdemonstrationer, flygbladsutdelning och uppvaktande av politiker ger resultat. Viktig är också Maria-Pia Boëthius artikelserie i Expressen om våldtäkt och boken Skylla sig själv på samma tema.

1979 avskaffas homosexualitet som diagnos och som första land i världen inför Sverige förbud mot att aga barn – två viktiga reformer som förändrar normer och beteenden. En annan milstolpe är att misshandel mot kvinnor från 1982 faller under allmänt åtal – en förändring som uttalat syftade till att straffrättsligt motverka mäns våld mot kvinnor i nära relationer. År 1984 grundas Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (Roks). Under 1988 ges rätt till målsägarbiträde och lagen om besöksförbud (idag kontaktförbud) införs. Samma år sker nya feministiska protester, nu som svar på Nordens första avhandling om (vad som då kallades) misshandel inom äktenskapet, av Bo Bergman. Våldsutsatta sorteras där i tre kategorier: inadekvata, provokativa och högpresterande. Det är varken första eller sista gången i historien som våldsutsatta betraktats som problembärare och skuldbeläggs för sin utsatthet, men från ungefär den här tiden verkar ett (åtminstone delvis) kritiskt offentligt samtal om våldet vara här för att stanna.

1989–2001: Kvinnofridsreform och statistik

Den feministiska kulturtidskriften Bang grundas 1991 och blir central för vad som kan beskrivas som den tredje vågens feminism i Sverige. Samma år bildas nätverket Stödstrumporna, som en reaktion på den lägsta kvinnorepresentationen i riksdagen sedan demokratins införande. De hotar att bilda parti vilket ger effekt, särskilt inom socialdemokratin. Carin Holmbergs Det kallas kärlek från 1993 blir kanske den mest lästa feministiska avhandlingen någonsin.

Kvinnovåldskommissionen innebär ett radikalt skifte i statens syn på våld, som nu erkänner skillnader i makt. Under 1998 kommer Kvinnofridspropositionen med bland annat fridskränkningsbrotten och kriminalisering av sexköp.

Intentionen med instiftandet av fridskränkningsbrotten var att fånga det systematiska ofredandet och kränkandet av integriteten i handlingar som var för sig inte nödvändigtvis var att beteckna som grova, i stället för att straffrättsligt lägga fokus på enskilda våldshandlingar. Tanken, baserad på feministisk våldsforskning, var att fånga den utsattas hela livssituation. Fridkränkningsbrotten innebär att kränkningarna utövas av närstående och pågår över tid. Studier har visat att utsattas ställning har stärkts med lagen och att utredningar som använder grov (kvinno)fridskränkning som brottsrubricering är mer gedigna. Men straffrätt är inte allt.

Parallellt med detta skifte inom kvinnofridspolitiken präglas 1990-talets jämställdhetsdebatt av frågor kring förändrad papparoll och pappamånader. Förhoppningar knyts till ett jämnare uttag av föräldraledigheten – män ska lära sig omsorg, kvinnor få stärkt ekonomi, barn få jämställda föräldrar som förebilder.

Denna optimism och kvantitativa syn på jämställdhet får oavsedda konsekvenser för våldsutsatta när de spiller över på familjerätt. Från 1998 blir det möjligt att döma till gemensam vårdnad av barn, även om en vårdnadshavare motsätter sig det. Det blir norm – även i fall med våld och till och med när en av föräldrarna (oftast pappan) är dömd för våld mot den andra föräldern och/eller barn. Forskare, barnrättsorganisationer och kvinnojourer larmar om effekterna.

Kvinnojoursrörelsen splittras i två när Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (SKR) (numera Unizon) bildas. Anledningen är att SKR vill överge kvinnoseparatismen. Under 1990-talet etablerar sig även en tjejjoursrörelse, som en del av kvinnojoursrörelsen men utan skyddade boenden, med stödchatt och utåtriktad verksamhet för främst unga tjejer, som sommarläger, tjejgrupper, feministiskt självförsvar och skolbesök.

År 2001 kommer den allra första omfångsundersökningen om mäns våld mot kvinnor i Sverige, genomförd av Eva Lundgren, Gun Heimer, Ann-Marie Kalliokoski och Jenny Westerstrand. Slagen dam bygger på enkäter från 7000 kvinnor och visar att nära hälften av dem utsatts för våld från en man efter sin 15-årsdag. Studien möts av förlöjliganden och raseri i media – få vill tro att våldet är så utbrett. Senare ska både internationella och svenska studier bekräfta resultaten.

2002–2010: Hedersdebatt färgad av kriget mot terrorismen

Mordet på Fadime Sahindal 2002 markerar början på ett annat slags samtal om våld i Sverige. Sahindal talar öppet om hot och våld som hon utsätts för, men avfärdas av polisen och mördas av sin pappa. Åsa Eldén, som redan 2003 kommit med den första avhandlingen om våld i namn av heder, skulle senare beskriva detta mord som emblematiskt – det får en särskild betydelse och förändrar hur våld ramas in. Sahindals död har även omtalats som ett nationellt trauma.

Stödverksamheter med särskilt fokus på hedersproblematik börjar växa fram och i viss mån ökar kunskap om ämnet under denna tid. Men samtalet och politiken kring våld börjar samtidigt att i allt högre grad fokusera på våld som avvikelse. Våldet börjar förknippas med den patriarkale Andre. En tidigare psykologisering av våld ersätts av en selektiv kulturalisering. Vem förövaren är avgör om det anses ha något med kultur att göra. Kriget mot terrorismen bidrar till denna inramning, som med en ökad islamofobi även ger Sverigedemokraterna sitt parlamentariska genombrott.

Strax efter millenieskiftet introducerar forskarna Irene Molina, Diana Mulinari, Paulina de los Reyes och Nina Lykke begreppet intersektionalitet i Sverige. Begreppet får genomslag i akademi, aktivism och senare även policys och handlingsplaner. Perspektivet hade utvecklats som ett analytiskt verktyg inom amerikansk Black feminism under 1980-talet för att fånga hur olika slags ojämlikheter samspelar. Bland andra Kimberlé Crenshaw påtalade då hur svarta kvinnor marginaliserades både inom feminism och antirasism – inte minst våldsutsatta, vars specifika erfarenheter inte alltid passade in i mer endimensionella maktanalyser.

”Våldet börjar förknippas med den patriarkale Andre. En tidigare psykologisering av våld ersätts av en selektiv kulturalisering. Vem förövaren är avgör om det anses ha något med kultur att göra.”

Feministiskt initiativ bildas som ideell förening 2004, blir politiskt parti 2005 och ställer upp i riksdagsvalet 2006. Bland initiativtagarna finns Gudrun Schyman, Maria Jansson, Monica Amante, Lotten Sunna, Sofia Karlsson, Ebba Witt-Brattström och Tiina Rosenberg.

Dokumentären Könskriget sänds i SVT 2005 och fälls i Granskningsnämnden för partiskhet, men bidrar till att feminist blir ett skällsord igen, förknippat med manshat. Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (2007–2010) tar avstånd från feminism.

År 2006 inrättas Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK) i Uppsala och verksamhetsområdet utökas 2008 till att även omfatta våld i samkönade relationer och hedersrelaterat våld. NCK har nationell stödtelefon, fortbildar yrkesverksamma, har en forskningsdatabas och ger ut rapporter.

2011–2016: Antirasism, rosa vår och backlash

Det talas ibland om en fjärde feministisk våg under millenniets andra decennium, men om, och vad, den i så fall närmare skulle handla om råder det delade meningar om. Valerie Bryson skriver i Feminist Political Theory (2016) om hur det runt 2013 börjar märkas ett skifte – en ny ilska och otålighet. Tredje vågens lekfullhet lämnas för frågorna om vilket samhälle vi vill ha. Klimatkris, accelererande global ojämlikhet, våld och exploatering av kvinnors kroppar har inte upphört. Vissa relaterar fjärde vågen främst till nätaktivism och ett fåtal profilerade instagramfeminister. Andra pekar på de feministiska massrörelserna i Latinamerika, kvinnostrejker på olika håll, och en sammankoppling av olika frågor i rörelser som blir globala.

År 2011 grundas den webbaserade tidningen Feministiskt Perspektiv av bland andra Anna-Klara Bratt, Sholeh Irani, Edda Manga och Jenny Rönngren. Den blir ett viktigt forum för feministisk opinionsbildning, nyhetsbevakning och analys. Fortsatt viktig är även Bang, där redaktören Lawen Mohtadi 2011 efterträds av Trifa Shakely som arbetat med kampanjen Ain’t I a Woman, för papperslösa kvinnors rätt till skydd, samt var en av grundarna till tankesmedjan Interfem i Göteborg.

”2014 ratificerar Sverige Istanbulkonventionen – det första bindande avtalet mot mäns våld mot kvinnor i Europa. Det är rosa vår och på nästan alla partiers valaffischer utlovas feminism.”

Intersektionella, inte minst antirasistiska perspektiv och diskussioner om vithet blir alltmer framträdande under 2010-talet. Intersektionella perspektiv på våld belyser att det inte drabbar alla på samma sätt. Förövares och våldsutsattas positioner har betydelse för hur våldet kan utövas och pågå, för vem som anmäler, anmäls och lagförs, för vems erfarenheter som anses giltiga och för möjligheterna till skydd från fortsatt våld. I varje steg i rättskedjan finns diskriminering.

Demonstrationen i Kärrtorp i december 2013 kan med sina 16 000 deltagare vara den största svenska antirasistiska demonstrationen någonsin. Veckan innan hade några hundra samlats i en fredlig protest som attackerats av beväpnade nazister. Barnfamiljer fick fly in i närliggande butiker för att undkomma våldet, men nazisterna motades bort. Den massiva uppslutningen och stämningen den 22 december ger ett spirande hopp om att NU vänder det.

År 2014 ratificerar Sverige Istanbulkonventionen – det första bindande avtalet om mäns våld mot kvinnor i Europa. Det är rosa vår och på nästan alla partiers valaffischer utlovas feminism.

Fi kommer in i EU-parlamentet i maj med god marginal, och i 13 kommuner (däribland Stockholm, Göteborg och Malmö) i september, har som mest 23 000 medlemmar, men snubblar på målsnöret till riksdagen.

Efter att först ha lovat solidaritet med det ökande antalet flyktingar lanserar statsminister Stefan Löfvén under hösten 2015 plötsligt en mer repressiv politik. Det ska bli svårare för människor på flykt att ta sig till och leva i Sverige. Miljöpartiet motiverar sin motvilliga delaktighet i beslutet om tillfälligt ”andrum” med att Sverige behöver förbättra kapaciteten i mottagandet. Under hösten 2016 väljs Donald Trump till president i USA, trots uppenbara lögner och dagliga rasistiska och sexistiska uttalanden. Feminister stickar rosa ”pussyhats”, och även i Sverige blir det demonstrationer, men backlashen är ett faktum.

2017–2023: Metoo, samtyckeslag och vinstdriven kvinnofrid

Regeringen antar en ny nationell strategi för kvinnofrid för 2017–2027. Förebyggande insatser och mäns delaktighet och ansvar i arbetet mot våld betonas, även vikten av ökad regional styrning och samordning mellan samhällets olika delar. Den nyinrättade, och av de konservativa partierna hotade, Jämställdhetsmyndigheten ansvarar för att göra strategin känd och ge stöd i genomförandet.

Hösten 2017 blir #Metoo en global rörelse. Hashtagen skapades av aktivisten Tarana Burke tio
år tidigare, men sprids efter att skådespelaren Alyssa Milano använder den i samband med att regissören Harvey Weinsteins övergrepp omtalas. I Sverige blir genomslaget ett sjuttiotal olika upprop och tiotusentals vittnesmål. Genomgående är förövaren inte någon missanpassad avvikare, utan chef, konfirmationspräst, kulturprofil eller liknande. De allra flesta namnger inte sin förövare, men de som gör det döms för förtal, även när de berättat i en sluten grupp. Samtyckeslagen hade debatterats i något decennium, men påskyndas av Metoorörelsen och träder i kraft år 2018. Under 2020 blir Barnkonventionen svensk lag, men vad det egentligen innebär är fortfarande oklart. 2021 införs barnfridsbrott, som innebär att det blir kriminaliserat att utsätta barn för att exponeras för våld mellan närstående.

I antologin Bortom systemskiftet (2022), med Magnus Dahlstedt och Niklas Altermark som redaktörer, beskriver jag den samtida svenska våldspolitiken som i ett spänningsfält eller en ideologisk strid mellan feminism, nationalism och nyliberalism. På övergripande politisk nivå har feminismen försvagats de senaste åren. Bara under 2014 kunde en hel regering utropa sig till feministisk och det hade inte hänt om det inte varit för den rosa våren.

De vinstdrivna skyddade boendena, som ökat dramatiskt på senare år och tränger undan kvinnojourerna, är det tydligaste tecknet på nyliberalismens inflytande över våldspolitiken. I motståndet mot dem enas Roks och Unizon. Strängare straff hjälper inte våldsutsatta som inte har någonstans att ta vägen på grund av bostadsbrist, avgifter på skyddade boenden eller risken att utvisas, eller som tvekar för att barnen i jämställdhetens namn riskerar tvångsumgänge med förövaren. Feministisk våldsforskning bedrivs idag inom ett flertal discipliner och ofta tvärvetenskapligt. Fokus är på våldets effekter mer än på förövarens uppsåt. Snarare än som en avvikelse ses våld som centralt i återskapandet och fördjupandet av ojämlikheter i samhället. Kön förstås som en avgörande social struktur, som alltid samspelar med andra dimensioner av ojämlikhet, som klass, etnicitet, rasifiering, sexualitet, släktskap, ålder. Hur vi talar om våld får också effekter – för vad som kan sägas och vad som osynliggörs, för vår självbild och konkret för liv och död.

Två decennier efter Slagen dam genomförs uppföljaren Kvinnors trygghet (Westerstrand m. fl. 2022) av Roks i samarbete med forskarna Sofia Strid, Hans Ekbrand och SCB. Enligt studien uppger nio procent fler än för 20 år sedan – hela 55 procent – att de har utsatts för mäns våld efter sin 15-årsdag. 37 procent av dem som har lämnat en våldsam partner uppger att de fortsatt utsatts för fysiskt eller sexuellt våld efter separationen. Studien verkar hittills mest ha tagits emot med en axelryckning. Få kan efter #Metoo förneka att våld är utbrett, men tilltron till politikens möjligheter att motverka det har minskat.

Linnéa Bruno är lektor vid Stockholms universitet och forskar om välfärdsstatens hantering av våld. Hon jobbade på tjejjour 2007–2010 (först ideellt, sen som projektledare) och satt 2013–2017 i partistyrelsen för Feministiskt initiativ.