Händelser skapar generationer. Men även aktiviteter skapar generationer, så att generationer till och med kan sägas skapa sig själva. I Keir Milburns bok Generation Left tillskriver han den kommande generationen en radikal potential för förändring. Kalle från Allt åt alla Malmö utvecklar synen på generationer och politik.

Det är tio år sedan världen exploderade, och runt om i hela världen formerade sig massiva rörelser, inspirerade av varandra. Från Tahrirtorget i Kairo, till Zuccotti Park i New York, och vidare till studentuppror i London, torgockupationer i Madrid, och ofantligt många fler protester på ofantligt många fler platser. Trots att protesterna inte alltid ställde samma typ av krav, och heller inte ställde dem emot samma makthavare, så länkades de alla samman i vad som kom att kallas en protestvåg. Skälen till att rörelserna uppstod var lika många som de platser där vågen svepte igenom, men var ofta ett svar på den politiska krishantering som skedde i efterskalven av finanskrisen 2008. Den nyliberala ordning som hade rått sedan 80-talet hade med sina nedskärningar för vanliga människor och krispaket för den finansiella elit som legat bakom krisen tappat sina politiska legitimitet.

Plötsligt, nästintill unisont, reste sig stora folkmassor runt om världen och omvandlade sina högst personliga vardagsproblem till uppror. Gamla organisationer tog plats och nya skapades. Vräkningshotade bostadsägare gick samman för att göra upp med bankerna som de belånat sig hos, studenter bildade nätverk mot höjda studentavgifter och sjukvårdsarbetare strejkade mot nedskärningar i vården. Varje dag skedde något nytt och alla dessa disparata men sammanlänkade uppror tvingades ställa sig frågan om hur de egentligen skulle skapa makt.

För stunden blev frågan om temporalitet central. Alla kunde se att den massiva våg som kommit från ingenstans, när som helst också skulle kunna ta slut. Varje sekund blev viktig för rörelserna och mängder av aktivister och tänkare lade energi på att försöka förstå hur vi kunde göra det mesta av varje ögonblick. Vissa lade fokus vid de enskilda protesterna. Varje enskild protest var en händelse som omformade världen runtomkring, de människor som deltog i dem och de platser där de skedde. I händelserna skapades en typ av undantagstillstånd där de normer och regler som rådde utanför inte kunde tränga sig in. Sedan när protesten slagits ner återgick vi till vardagen, fast förändrade. Andra tog istället fasta på det politiska tillfälle som rörelserna hade fört med sig. Den nyliberala ackumulationsregimen var blottad och den gamla ordningen var döende. Det var upp till någon att se till så att den nya kunde födas. Dessa talade i termer av ett populistiskt ögonblick och att det var viktigt att ta vara på den korta situation rörelserna hade skapat genom att med ett språng storma samhällets institutioner. Man menade att man kunde uppnå detta genom att bilda breda koalitioner utifrån rörelsernas krav som hade möjligheten vinna demokratiska val. Vad som band alla dessa idéer samman var en tanke om att alla rörelsernas enskilda protester satt ihop, sammankopplade genom tid och rum, och tillsammans skapade den politiska potentialen för ett verkligt maktövertagande.

Det brittiska exemplet
I boken Generation Left av aktivisten och författaren Keir Milburn kan vi läsa om hur detta skedde i Storbritannien. Milburn menar att det finns en ålderskohort med gemensamma erfarenheter av tillgångsfattigdom. Även om deras föräldrageneration i stor utsträckning varit en del av arbetarklassen hade de under 1900-talets andra hälft erbjudits billigt tillträde till finansiella tillgångar såsom att äga sitt eget boende. Detta ledde till att även för de vars löner stagnerade fanns det en ekonomisk trygghet att luta sig tillbaka på. Den yngre generationen fick aldrig några sådana förmåner utan stod ensamma ute i kylan. När finanskrisen kom så blottlades denna tillgångsfattigdom och det var i huvudsak de unga som drabbades. Utifrån denna gemensamma erfarenhet så skapades enligt Milburn en generation i bemärkelsen av en ålderskohort med en definierande delad erfarenhet eller händelse. Andra exempel på händelser som skapat generationer är världskrigen, revolten 1968 eller Sovjetunionens fall. Varje generation formas inte bara av de händelser som skapat dem, utan formerar i sin tur sig själv genom sina handlingar. Utifrån de fröer som finanskrisen planterade så skördade den unga generationen en ny form av politik.

I det brittiska exemplet ledde detta till ny vänster som var radikal i bemärkelsen att den vågade testa nya sätt att förstå, prata och agera. Denna nya vänster utgjordes delvis av rester från den gamla, men i huvudsak av ungdomar och unga vuxna som skapade nya organisationer och nätverk för att bemöta de specifika omständigheter som de stod inför. Studentnätverk, hyresgästföreningar, mediebolag, med mera. En ny och radikal fraktion, Momentum, inom Labourpartiet bildades och fick stor medlemstillströmning från denna nya generation. När partiledaren skulle bytas ut 2015 så mobiliserades det massivt för att välja Jeremy Corbyn, en gestalt med stora likheter med den amerikanska Bernie Sanders som också ridit på samma unga vänstervåg. Milburn utgår även ifrån opinionsundersökningar i Storbritannien och globalt som uppvisar en trend som pågått sen finanskrisen på att klyftan mellan åldersgrupperna växer vad gäller politiska åsikter. Hade de under 45 fått bestämma hade Bernie Sanders blivit president redan 2016 och Storbritannien hade redan 2017 gått mot en ny grön industriell revolution. Milburn benämner denna generation som tog form efter finanskrisen som Generation Left. Genom att benämna den som generation snarare än rörelse så ger han oss också verktyg för att gå framåt. En rörelse kan ebba ut, men en generation finns kvar.

En exploderad värld
Det är tio år sedan världen exploderade, och runt om i hela världen lever vi fortfarande i hög utsträckning kvar i de rester som rörelsevågen lämnade efter sig. Händelserna, ögonblicken och sprången har mattats ut men kvar finns människorna och de sitter inte still. I Sverige fick vi aldrig någon verklig rörelsevåg och finanskrisen benämndes i huvudsak i det svenska kulturella medvetandet som någonting som skedde långt borta. Även om de ekonomiska förutsättningarna av tillgångsfattigdom bland unga är de samma i Sverige kan vi inte heller utifrån olika ungdomsbarometrar urskönja huruvida vi i Sverige ens har en ungdomsgeneration med vänsteråsikter som bara inte får sitt engagemang realiserat i politiska rörelser. Även om unga och unga vuxna i Sverige hyser mer progressiva åsikter generellt och ligger generellt längre till vänster än sina äldre motsvarigheter, så är det svårt att urskönja om det är en del av samma våg som den Milburn studerar.

Vad vi har att lära av Generation Left är dock just förståelsen av generationer som politisk kategori, och att vi måste förstå kollektiv politisk agens bortom rörelserna. För även om generation vänster förlorade i det brittiska valet 2019 varpå Labour bytte ut deras partiledare till en gestalt från det gamla etablissemanget, lever generationen kvar och har fortsatt en agens. Ett exempel är att samtidigt som vi världen över ser hur den populistiska högern tagit kommando över frågan om kvinnors trygghet, blev ett i mars 2021 uppmärksammat kvinnomord i London istället en gnista för feministiska rörelser och organisationer att mobilisera, ta plats och agera.

Vad vi kan lära oss av detta är att vi behöver tänka i bredare termer än typiskt politiskt arbete. Även om målsättningen alltid måste vara att skapa rörelser för att vinna konkreta konflikter, så finns det en större skala på vilken vi kan agera. Vill vi faktiskt bli starka måste vi lyckas även skapa en generation. För att göra detta måste vi agera på fler fronter och på nya sätt. Vi behöver producera identitet, kultur, estetik och analys som talar till den tillgångsfattiga generation som i andra delar av världen omvandlat sina gemensamma erfarenheter till politisk makt.

/ Kalle, Förbundet Allt åt alla Malmö