Almstriden var något större än bara en kamp om några träd. Det handlade om hela staden, om stadsomvandlingen. En folklig militans räddade almarna och födde en hel stadsdelsrörelse: byalagen. Mitt i allt fanns Göran Folin.

Åren i slutet av 1960-talet och början av 70-talet var härligt hektiska. Så himla mycket att aktivera sig i det fanns. Jag hade liftat och lufsat runt i Afrika under åren 1966-67, som en tidig backpacker. Kom tillbaka till Stockholm i början av 1968. Fann en helt ny stad. Eller var det bara mina ögon och öron som var förändrade och såg stan i andra perspektiv än två år tidigare?

Ta bara den välsignat vackra sommaren 1968. Som jag kom att tillbringa mängder av timmar av på det halvfärdiga Sergels torg, där en talarstol och ett jättelikt klotterplank satts upp. Dit drogs debattlystna i alla åldrar – och herregud vad det snackades! Dag och natt. Inte minst om de till hälften rivna kåkarna man såg alldeles intill torget, där Kulturhuset nu står. Och om den blystinkande och högljudda trafiken på gatorna runtom som försökte överrösta oss. Men också, så klart, om det pågående kriget i Vietnam och apartheiden i Sydafrika, där jag kunde stoltsera med att ha blivit utslängd efter att ha sagt vad jag tyckte om apartheiden och den fängslade Nelson Mandela. Och inte minst om Pragvåren och Parisrevolten och dess stockholmska variant, Kårhusockupationen, och vad dessa fenomen betydde. Från Parisrevolten tog jag särskilt till mig deras slogan:
VAR INTE RÄDD ATT SLÅ HUVUDET I MUREN, DET ÄR INTE SÄKERT DET ÄR MUREN SOM HÅLLER.
Vi var många som på köpet lärde oss dygder som att käfta och ifrågasätta det mesta och lägga sig i även sånt man inte nödvändigtvis hade med att göra. Och att politik med fördel bedrivs på gator och torg.

På hösten hakade jag på det första byalaget och var med på ett hörn när Tonårsmässan stoppades. En grupp köpmän hade sett att många unga hade fått det bättre ställt efter de ekonomiska rekordåren och ville utnyttja det med ett tjusigt reklamstint jippo. Vi knäckte det genom att bilda alternativa mässor på flera ställen i stan och skjutsa dit folk från Tonårsmässans entré i en gammal buss.
Idén att inte bara kritisera en företeelse utan också skapa alternativ följde vi upp med Alternativjulen, som var både kapitalismkritisk och ömmade för de många som under julen var ensammare än vanligt. Den blev så framgångsrik att vi såg oss kring efter annat att engagera oss i – och så kom Alternativ Stad till i februari 1969 sedan en grupp arkitektstudenter och folk från byalagen anslutit sig. Målsättningen var att kritisera stadsbyggnadspolitiken och skapa alternativ till den.

Det blev en flygande start genom att vi lyckades hindra att Karlbergsvägens grönskande förgårdar togs bort för göra gatan till en bred led som skulle spruta in bilar till innerstan direkt från Essingeleden. Och då politikerna på Barnens dag ville visa hur ett bilfritt city kunde se ut kom så många nyfikna bilister dit att vi med en tiometersbanderoll med texten 365 BILFRIA DAGAR OM ÅRET tvärs över Sergelstorgsrondellen kunde korka igen hela city.

1970 började med att vi bjöd in stans politiker till en jättedebatt i Folkets hus om den aktuella cityplanen med dess dramatiskt breddade gator som krävde massor av nya rivningar och med huvudidén att det nya cityt framförallt skulle g4e rum till bankernas och storbolagens huvudkontor och 25 nya P-anläggningar, och på gatunivån till idel kommersialism. Det ledde bland annat till det nya slaget om Brunkeberg, 500 år efter det som vi läst om i skolhistorian. För enligt planerna skulle det nya Brunkebergs torg bli en enda trafikkarusell och inte ha kvar ett dyft av det gamla torgets charm. Vi gjorde en alternativ Brunkebergsplan tillsammans med det lokala byalaget men åkte på däng när planen klubbades i Stadshuset trots överfyllda läktare med kritiker och tusentals stockholmare buandes på borgargården efter vår maffiga demomarsch dit. Lite av ödets ironi är det att stan de senaste åren byggt om torget i stort efter våra ritningar. Femtio år för sent visserligen, men ändå.

Inför valet 1970, det första sammanslagna riksdags- och kommunalvalet, nöjde vi oss med ett digert frågebatteri till partierna fast många tyckte vi borde ställa upp i kommunalvalet. Istället arrangerade vi på hösten en ”Internationell trafikrevolution” tillsammans med en liknande grupp i Holland. Med cykeldemonstrationer, debatter och en avslutande stor demonstration till Riksdagshuset krävde vi tillsammans med miljögrupper lite varstans i landet och världen en ny trafikpolitik.

Samtidigt hade någon snappat upp att den hundraåriga Almdungen i Kungsträdgården och det lilla tehuset mitt ibland träden skulle jämnas med marken för att de stod i vägen för en planerad och redan projekterad T-banehall med väl tilltagna kommersiella utrymmen. Vi såg rätt snart att om man skippade en del av de kommersiella utrymmena i hallen och flyttade den en bit så skulle träden och te-huset lätt kunna leva kvar. Att det skulle innebära en viss försening kunde vi köpa eftersom den andra uppgången, vid Gallerian, inte skulle påverkas.

Så vi drog igång en arbetsgrupp, vilket lätt kunde göras på ett medlemsmöte eftersom vi då som nu inte hade nån styrelse som bestämde sånt utan det var fritt fram att starta nya grupper och aktioner så snart intresse fanns. Så inför beslutet i fullmäktige och sen i regeringen fanns det hyggligt med tid till opinionsbildning enligt de erfarenheter vi redan skaffat oss: demonstrationer, flygbladsutdelningar och affischeringar på stan, debatter, insändare och debattartiklar. Och när det stod klart att inget hjälpt skapade vi en telefonkedja för att träden och tehuset inte skulle kunna tas ned i tysthet. Vilket politikerna ändå försökte göra natten till den 12 maj. Om de varit kloka hade de istället slagit till nån gång mitt på dagen då knappt en käft varit hemma och fått telefonmeddelandet. För på den tiden var mobiler inte ens påtänkta.

Nu hann tillräckligt många alerta stockholmare komma dit och i sann anarkistisk anda riva ner det omgivande planket och tränga igenom de täta polisleden och krama eller klättra upp i träden och göra det omöjligt att fortsätta såga ner dem. Resten är historia. En förvånad omvärld kunde samma dag i TV se något så sällsynt som att folk med sina kroppar stoppade ett politiskt fattat beslut – i det fredliga Sverige av alla ställen! Det bidrog starkt till att den då unga miljörörelsen fick en ordentlig knuff framåt i hela världen.

Och efter nästan en veckas ockupation av platsen av tusentals stockholmare insåg politikerna att det var kört och kastade in handduken.

Då rörde det sig inte längre om bara träden utan de hade blivit en symbol för det folkliga motståndet mot cityomvandlingen, trafikpolitiken, rivningar och kontoriseringar och annat. En HIT MEN INTE LÄNGRE-anda hade uppstått. ”Nu har de rivit hela det gamla Klara, men Almarna ska de fan inte ta” kunde man höra från både upproriska unga och Östermalmsdamer i sina nya vita vårhattar.

Det fick politikerna att göra avbön och som någon uttryckte det skaffa sig större öron och mindre munnar. Eller som det står på kommunens minnestavla över platsen: ”Almstriden ledde till en omprövning av Stockholms stadsbyggnadspolitik och står som en modern symbol för civil olydnad och folkligt motstånd mot expertstyrning och politiskt maktmissbruk”.

Så värst mycket bättre hade man inte kunnat formulera det själv.

/ Göran Folin