Illustration: Ester Eriksson

DEL 1. KLASS I SVERIGE

Vad finns det för politisk potential i begrepp som klass och folk? Hur kan man sätta klass på agendan? Brand har träffat forskaren Majsa Allelin som ingår i tankesmedjan Katalys projekt Klass i Sverige.

Vad är tankesmedjan Katalys rapportserie Klass i Sverige för ett projekt?

Jag är med som en av väldigt många forskare som anslutit sig för att skriva rapporter. Tanken är att sätta klass på agendan. Att under valåret aktualisera själva begreppet klass i samhällsdebatten. Att låta opinionen, andra tankesmedjor och ledarskribenter förhålla sig till debatten, eftersom det är ett så stort projekt som nästan från ingenstans ploppat upp och tar jättemycket plats i offentligheten. Nästan varje rapport har genererat debattartiklar på DN eller andra stora mediesajter, till exempel. På så sätt tycker jag det varit lyckat, att Katalys känner att de varit med i att påverka det offentliga samtalet. Sedan är ju jag inte ansluten till Katalys, utan en fristående forskare, precis som de flesta i det här projektet. För oss klassforskare har det funnits en längtan efter, om jag nu kan tala för alla, att komma samman, jobba ihop och att vårt arbete ska anses vara viktigt.

Ni kommer ur forskningen och Katalys är en politisk tankesmedja. Finns det någon skillnad i att använda klass som analytiskt begrepp, som ni har gjort, och politiskt begrepp, som Katalys gör?

Katalys har ju, som tankesmedjor ska ha, en mer aggressiv och snabb approach, från forskarsidan jobbar vi mer långsiktigt. Ska man prata om klass från en mer politisk position än analytisk ställning, så blir det ju att man även tar hänsyn till någon slags strategiskt tänk: vilka man riktar sig till, vilka laddade ordval man gör och så vidare. En analytisk klassdiskussion är inte lika brydd över hur den landar hos allmänheten. Men även det analytiska kan bli väldigt politiskt när det inte associeras till den vanliga forskningen. Som till exempel att prata om överklassen, som vi gjort med vår rapport om de 15 ägande familjerna i Sverige – det är ju extremt provocerande. Det finns så få studier om överklassen, vilket i sig är talande. Det är ju politiskt. Även Anders Neergaards rapport om arbetarklassens rasifiering väckte ju känslor i det att folk blev provocerade genom att man belyser rasifiering. Även de analytiska klassbegreppen blir politiska beroende på hur de kombineras med annat i verkligheten, med andra strukturer.

Flera rapporter har handlat om klass som identitet för politisk mobilisering. Det här knyter ju an till en diskussion om vänsterpopulism, där klass förts in i vänsterpopulismbegreppet. Hur ser du på den diskussionen, om relationen mellan folk, klass och populism – går de att förena?

Jag tror det. När jag var aktiv i Pantrarna i Göteborg var ju vårt slagord All makt åt folket. Jag gillar folket, och begreppet ”folklig”, även om det också tidigare använts inom nationalsocialistisk retorik. Jag tycker folkbegreppet har potential för att det många gånger inte uppfattas exkluderande, om man tänker sig att klass kommer till uttryck tillsammans med kön och ras, landsbygd och stad – såna konfliktytor som annars kan bli så infekterade när man pratar klass. Risken att det ska bli infekterat är mindre när man pratar om folk tror jag, det blir mer enande. Samtidigt kan det vara farligt om man tillskriver folkbegreppet olika karaktärsegenskaper eller vill söka ett ursprung. Men i bästa fall tror jag att folkbegreppet kan bli en ”inkörsport” till att prata om klass och klassamhället.

Det finns ju mycket diskussion vad gäller populismens folk, att bakom begreppet folk gömmer sig ofta arbetarklassen. Att folk blir ett annat sätt att beskriva arbetarklassen. Men det Daniel Suhonen och Katalys, eller Göran Greider och Åsa Linderborg gör med sin bok Populistiska manifestet, är ju att byta plats på dessa begrepp. För att nå folket så använder de begreppet klass. Det är att använda klass som ett mobiliserande politiskt begrepp.

Jag har ingenting emot det heller, jag välkomnar det. David Harvey pratar om att det inte enbart är i produktionssfären vi måste föra kampen, det går även att göra i cirkulationssfären, i konsumtionssfären. Där tror jag i och för sig också att folk kanske kommer mer till sin rätt som begrepp. Används begreppet klass i dessa sfärer är det inte sällan som det från analytiskt håll kommer olika problematiseringar, vilket inte är så konstigt eftersom klassbegreppet är så omstritt. Det finns så många olika skolor som använder klassbegreppet. Så jag tänker att på de andra arenorna, där man kan kämpa för det allmänna, till exempel bibliotek, folket hus, bostäder och så vidare, där kan folkbegreppet vara mer effektivt och komma till sin rätt av strategiska skäl. Men det behöver ju inte utesluta att man pratar om klass också. Det är ju fortfarande en klasspolitik man för. Klass behöver ju inte bara användas för att benämna subjekten, typ arbetarklassen, det kan också benämna praktiken, klasskamp, och målet, det klasslösa samhället.

Intervju med Majsa Allelin

Text: Mathias Wåg

DEL 2. NY KLASSPOLITIK

I den tyska radikala vänstern pågår en livaktig diskussion om att förnya klassbegreppet. Brand har träffat Gabriel Kuhn för att få höra mer om en ny klasspolitik.

Vad är ”ny klasspolitik” för projekt?

Begreppet ”ny klasspolitik” myntades av Sebastian Friedrich som har varit redaktör till tidskriften analyse & kritik (ak) under flera år.
I ak finns det också en pågående artikelserie under samma titel.

Ny klasspolitik är ett resultat av de många debatter som har förts det senaste året om vänsterns relation till arbetarklassen. Anledningen till dessa debatter var det starka stödet som finns i delar av arbetarklassen för högern. Problemet blev särskilt påtagligt i samband med Brexit och Trumps bisarra seger i presidentvalet i USA, men många av Europas högerextrema partier har en stark bas i arbetarklassen. Böcker som Didier Eribons Tillbaka till Reims, som berättar om en miljö där man en gång i tiden röstade för kommunisterna men nu för Front national, har också varit inflytelserik.

Ny klasspolitik delar analysen att vänstern har tappat kontakt med arbetarklassen på grund av en för stark förankring i den akademiska miljön, ett exkluderande språk, en negligering av fördelningsfrågor och ett klassförakt, det som ibland kallas för ”klassism”. Konsekvensen har blivit en politik som mer och mer motsvarar klassisk liberalism. I USA har orden ”left” och ”liberal” praktiskt taget blivit synonymer i den politiska debatten. Det är ingen slump.

Men ny klasspolitik är också fast förankrad i de feministiska, antirasistiska och internationalistiska debatter som har utmanat vänsterns traditionella klasspolitik de senaste årtiondena. Vi ser idag en tendens att förkasta alla dessa diskussioner som ”distraktioner”. Man vill tillbaka till den äkta och hederliga ”klasskampen”. Men det finns inget att idealisera i en klasskamp som fokuserade på den vita manliga industriarbetaren och som byggde på en samhällsordning som inte längre finns kvar. Ny klasspolitik inkluderar en feministisk teori om reproduktivt arbete lika mycket som en kritik av vithetsnormen och en analys av den globala nyliberalismen.

De flesta som förespråkar den nya klasspolitiken kommer från en generation som har skolats i intersektionell teori och 2000-talets ”rörelse av rörelser”. De vill inte gå bakåt. De vill gå framåt genom att koppla sina kunskaper och erfarenheter till en grundlig klassanalys. De har lärt sig att man inte kan närma sig ett rättvist och jämlikt samhälle om man inte kommer åt de ekonomiska krafter som reproducerar det kapitalistiska systemet varje dag.

Kan klass som analytiskt begrepp skilja sig från klass som politiskt?

Det kan vara så. Men det är inte bra. Klass har utan tvekan en emotionell betydelse, inte minst inom vänstern. ”Klasstolthet” och ”klasshat” har alltid funnits, även när det knappt fanns någon klasspolitik alls, det vill säga konkreta strategier för att röra sig mot ett samhälle utan klasser som är vänsterns historiska uppgift och löfte. Jag har själv en svaghet för känslofylld klassretorik och dess politiska betydelse bör inte underskattas, men om den inte är kopplat till en grundlig klassanalys kan den bli tandlös och mynna ut i någon form av identitetspolitiskt klassprojekt. Ännu värre är det när retoriken enas med högerpopulisternas nationalromantiska och konspirationsteoretiska förvirringar.

Hur förhåller sig ett politiskt klassbegrepp till vänsterpopulismen?

Det är kanske den största utmaningen för vänsterpopulism överhuvudtaget. Frågan diskuteras mycket inom den nya klasspolitiken; vissa är helt och hållet för ett vänsterpopulistiskt svar mot högerpopulism, andra tycker att det inte går då populism i sig själv är höger. Personligen har jag inget emot vänsterpopulism som begrepp; den ställer sig emot ett elitiskt vänsterprojekt och understryker nödvändigheten av en politisk som vänder sig till alla. Men jag är medveten om farorna. Om vänsterpopulism kretsar enbart om klass som identitet – något som är väldigt subjektivt – kan den lätt slå åt alla håll. Det krävs en analytisk förståelse av klass med den internationella och mångfaldiga arbetarklassen i centrum. Men om det finns en sådan förståelse, så kan kloka och kreativa former av vänsterpopulism vara just det vi behöver för att mobilisera arbetarklassen.

Kan vi se ”klass” börja användas som ”folk”?

Europas högerkrafter gör det ju redan. ”Wir sind das Volk” är ett väldigt populärt slagord bland arbetare i Tyskland som ansluter sig till högern. Alla som avviker från deras småsinta idé om vem som är folket ses som orsak till deras problem. Det är fatalt om vänsterpolitiker tror att de kan vinna över dessa människor genom att driva samma linje. Detta är den värsta tänkbara formen av vänsterpopulism. Men tyvärr finns det sådana tendenser, särskilt inom politiska partier eftersom de sällan tänker längre än till nästa val – och även då har de fel om de tror att det ska hjälpa dem. Det är helt avgörande för en progressiv klasspolitik att dra glasklara gränser mot patriarkala, rasistiska och nationalistiska tolkningar av klass när man återinför begreppet i den politiska debatten. Just det är vad ny klasspolitik försöker att göra.

Gabriel Kuhn är en österrikisk författare bosatt i Stockholm. Han har gett ut böckerna Life under the Jolly Roger: Reclections on golden age piracy och All power to the councils! A documentary history of the German Revolution of 1918-1919 samt den senaste Antifascism, Sports, Sobriety: Forging a Militant Working-Class Culture (PM Press).
På svenska finns hans Rån för revolutionen (red, Verbal förlag). För en introduktion på engelska till den tyska debatten om ny klasspolitik, läs Kuhn och Sebastian Friedrichs text på Counterpunch.

Intervju med Gabriel Kuhn
Text: Mathias Wåg