Solidaritet i globaliseringens fotspår

Människor tvingas till migration utifrån kapitalets behov och migranterna beskylls av nationalister för nyliberalismens effekter. I slutändan är det dock internationell solidaritet som ligger i arbetarklassens intresse.

Nyliberalismen kom med globaliseringen eller tvärtom. I takt med att marknadens frihet spreds som credo över jorden blev människorna bosatta på den alltmer ofria. Eller en liten privilegierad grupp människor var fria att göra och röra sig efter tycke och smak. För den allra största delen av jordens befolkning saknades alla dylika möjligheter.

Susan Ferguson och David McNally skriver i artikeln ”Precarious migrants: gender, race and the social reproduction of a global working class” om migrationens villkor under den senkapitalistiska eran. De menar att en stor del av den migration vi ser idag är ett resultat av, eller ett fenomen som uppstått i kölvattnet av, kapitalismens framväxt och globala nords kolonialism. Med utgångspunkt i Nordamerikas gästarbetarindustri och Mexikos avreglerade marknadsekonomi beskrivs hur möjligheten att exploatera migranten, den idealt prekariserade arbetaren, är en förutsättning för den globaliserade fria marknaden.

Ferguson och McNally resonerar utifrån det marxistiska begreppet om den industriella reservarmén, vilket kan sägas vara en del av arbetarklassen som gjorts överflödig genom en ständigt pågående mekanisering av produktionen. Överskottet av arbetare – arbetslösa – utgör det som kallas den industriella reservarmén, en för kapitalet tillgänglig arbetskraft att exploatera vid behov. Reservarmén gör varje enskild arbetare utbytbar. Dess funktion är att arbetsvillkor och löner därmed kan försämras och pressas ner.

Migration utifrån marknadens behov
Kapitalet har historiskt gett upphov till och tjänat på migration. Utan kolonialismen och medföljande storskalig import av arbetskraft hade globala nords ekonomiska expansion inte varit möjlig. Under kapitalismen är arbetskraft en vara och den kan både importeras och exporteras. I globala nord har befolkningen inte räckt till för att reproducera det inhemska behovet av arbetskraft. Approprieringen av arbetskraft har så länge kolonialismen funnits följt i dess fotspår i motsatt riktning. Exempelvis har algerier arbetat i Frankrike, indoneser i Nederländerna, indier i England och mexikaner i Nordamerika. ”Kapitalet behöver hela världens produktionsmedel och arbetskraft”, som Rosa Luxemburg skrev.

Under nyliberalismens era har den globala arbetskraften, d.v.s människor som säljer sin arbetskraft för lön, ökat från 1,5-2 till ca 3 miljarder idag. Detta har möjliggjorts genom en storskalig fördrivning av människor geografiskt såväl som socialt (man talar då om en fördrivning till lönearbetet som sådant). Det rör sig om en häpnadsväckande acceleration av proletarisering, som är helt avgörande för nyliberalismens omorganisering av världsekonomin.

Fördrivning i kombination med den globala avreglerade marknaden innebär att den globala industriella reservarmén har vuxit monumentalt. Några exempel på fördrivningsmekanismer som nämns är markrofferi, dammprojekt, klimatförändringar, appropriering av land för privatisering och utförsäljning, krig och konflikt, samt en uppsjö andra. Fördrivningen tjänar förstås inte som huvudsyfte utan som medel i en process där målet är att transformera ekonomiska tillgångar från att ingå i det gemensamma (icke-kapitalistiska) till att ingå som element i kapitalets cirkulation (produktionsmedel).

Nyliberalismens ideala arbetare
Fördrivning till den globala reservarmén och temporära uppehållstillstånd är två sidor av samma mynt. Vi ser processen överallt där nyliberalismen regerat länge nog. Temporära uppehållstillstånd och hot om deportationer handlar om att öka sårbarheten hos den arbetare som lever med vetskapen om att hon inte bara är utbytbar utan även deportabel. Kapitalet får så en ny billigare norm att förhålla sig till. Det rör sig om en hyperprekarisering av ett stort antal arbetare som utnyttjas av kapitalet till att pressa ned reallönenivåer och försämra arbetsrätten även för majoritetsbefolkningen. Den ideala arbetaren i den nyliberala eran är således en migrant med temporärt uppehållstillstånd, eller helt utan papper, med mycket få eller inga rättigheter och ytterst lite att säga till om. Vare sig det gäller Trumps motstånd mot DACA- programmet (som berör the Dream Act) i USA eller temporära uppehållstillstånd i Sverige handlar det om hur kapitalets intressen leder till en kommodifiering av människoliv.

Efter nyliberalismen
Avreglera marknaden och ni kommer få guld och gröna skogar, eller åtminstone frihet åt envar, alternativt ”pengar kommer att sippra ner till folket”. Senkapitalismen är här och varken friheten eller pengarna syns till. De befinner sig i en brevlåda i Panama eller kanske på Malta. Nyliberalismen imploderade utan att dess löften infriades. Den känsla av att ha blivit lurad som länge låg under ytan och grodde, har nu stigit upp över den i takt med att nyliberalismen faller sönder framför våra ögon.

Istället för att rikta besvikelsen mot globaliseringen som försatt människor i den här gungande båten från början, riktas ilskan av somliga mot de människor som tvingats på flykt till följd av den fria marknadens expansion. Istället för en misstro mot globaliseringen hänfaller man åt en tro på det som kan misstolkas som dess motsats, nämligen nationalismen. Trots att det är deportabiliteten som gör att migranterna kan användas som murbräcka mot arbetsrätt och löner ropas det efter en ökad deportabilitet.

Den gryende nationalismen kan sägas vara ett typiskt exempel på det som Gramsci kallar ”morbida symptom”. Om nationalismen är liberalismens likfläckar, är ambitionen att utmåla migranter som monster den döendes sista desperata utfall, ett krampaktigt grepp kring den redan avhuggna livlinan. Det är fördrivningen av människor, döden på Medelhavet, prekariseringen av arbetskraften som är det verkliga monstret, framdrivet av en monstruös kapitalism.

Nationalismen står inte oemotsagd. I nyliberalismens efterföljande vakuum finner nya rörelser sina röster. Migranter och asylrättsgrupper skapar genom sin organisering en ny medvetenhet kring det globala systemets ohållbarhet. Det är antiglobaliseringskamper som förs med internationell solidaritet som trossats, det är en växande solidaritetsrörelse som skapar breda allianser som vi nu ser sprida sig över världen. I det rådande vakuumet är det denna rörelse av kroppar, mot gränser och nationalstater, mot globaliseringen och den fria marknaden, som är det mest subversiva motståndet vi kan uppbåda. För att den nya hegemonin ska vara den gränslösa frihetliga.

Text: Emma Bartfai
Illustration: Mira Cederwall Victorin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.