Sociala strejken I
Politiska och ekonomiska strejker, masstrejker och partiella strejker, demonstrationsstrejker och kampstrejker, generalstrejker i enskilda branscher eller städer, lugna lönestrider och gatustrider, barrikadstrider – allt går i vartannat eller löper parallellt, korsar varandra, flyter samman; det är ett hav av föränderliga fenomen, i evig rörelse. Och rörelselagen för dessa fenomen är klar: den ligger inte i själva masstrejken, inte i dess tekniska säregenheter, men i revolutionens politiska och sociala styrkeförhållanden.
Rosa Luxemburg, Masstrejk, parti och fackföreningar, 1906

Sociala strejken II
Å andra sidan måste dock varje försök av proletariatet att som klass vända sig emot de härskande klasserna och försöka tvinga dessa att styra i en annan riktning karakteriseras som en politisk manifestation. Om exempelvis arbetarna vid en viss fabrik eller inom en viss bransch genom strejker försöker genomdriva en förkortning av arbetsdagen – då är detta en rent ekonomisk handling. Varje försök att skapa en ny lag i den riktningen är däremot en politisk handling. Ur arbetarnas olika åtgärder i den ekonomiska kampen växer på detta sätt en politisk rörelse fram – en klassrörelse, som söker genomdriva sina intressen i en allmän form av socialt omskapande kraft.
Karl Marx, brev till Friedrich Bolte, 1871

Storstadsstrejken
Detta var inte en ”strejk-by-proxy”, utan en utspridd strejk, som omfattade hela det sociala livet, och en som blev en del av vardagens verklighet. I strejkens ordbok som uppfunnits av proletariatet i kampen (branschstrejker, generalstrejker, vilda strejker, sittstrejker osv…) har vi nu lagt till ett nytt begrepp, storstadsstrejken (metropolitan strike).
Antonio Negri, Reappropriations of public space, 1985

Omsorgsstrejken
Och vi behöver verktyg för att genomdriva [omsorgens revolutionära potential]. En av dessa är omsorgsstrejken. Den framstår som en paradox, eftersom strejken alltid är avbrott och synliggörande medan omsorg sker kontinuerligt osynligt och vars avbrott skulle vara förödande. Men allt som saknas är ett perspektivskifte för att se att det finns ingen paradox: omsorgsstrejken var inget annat än ett avbrott i den ordning som oundvikligen produceras i det ögonblick som vi placerar sanningen om omsorgen i centrum och politiserar den.
Strejken framstår därför för oss i första hand som en interpellation: ”vad är din omsorgsstrejk?”. En interpellation till alla: till de av oss som arbetar som tjänstefolk, som hemmafruar, som horor, som sjuksköterskor, som telefonoperatörer (…) även riktat till de av oss som tänker på stadsrummet för att kunna underlätta möten, de av oss som uppfinner broar så att affekter kan nå fram, för dem av oss föreställer oss världar där vinstekonomin kan ersättas av ekologisk omsorg (…) och, naturligtvis, till männen – ska vi inte sluta med mystifieringen som tvingar kvinnor att visa omsorg för andra till priset av att offra sig själva och ser män som oförmögna att ta hand om sig själva? (…)
Omsorg är inte en fråga för hemmet, utan snarare en offentlig fråga och konfliktmotor.
Precarias a la Deriva, A very careful strike, 2005

Konststrejken I
Genom historien har konstnärer attackerat de rådande formerna av produktion, distribution och konsumtion av konst. Dessa attacker mot konstvärldens organisering har tagit fart under de senaste åren. Denna kamp, ​​som syftar till att förstöra den befintliga kommersiella och offentliga marknadsföringen och klientsystem, kan nå ett framgångsrikt resultat detta årtionde.
Arbetsvägran är det främsta vapnet för arbetare som kämpar mot systemet, konstnärer kan använda samma vapen. För att störta konstsystemet är det nödvändigt att uppmana till en period på tre år utan konst – från 1977 till 1980 – då artister inte kommer att producera, sälja sina verk, tillåta att verk visas på utställningar, och vägra samarbete med konstvärldens uppmärksamhetsmaskineri. Detta totala tillbakadragande av sin arbetskraft är den mest extrema kollektiva utmaningen som konstnärer kan rikta mot staten. De konstfria åren kommer att få många privata gallerier att kollapsa. Museer och kulturinstitutioner som hanterar samtidskonst kommer att skadas allvarligt, tappa intäkter och kommer att behöva minska sin personal. Nationella och lokala statliga institutioner kommer att få allvarliga problem. Konsttidskrifter kommer att läggas ner. Konsthandlare/museum/PR-komplexets internationella förgreningar är sårbart; det är ett system som är knutet till ett kontinuerligt omruntkastande på konstnärer, finans, verk och information – skada en sida och effekten kommer att bli märkbar över hela världen.
Gustav Metzger, Upprop för en konststrejk, 1974

Konststrejken II
Föreställningen är slut.
Publiken börjar resa sig.
Dags att hämta sina rockar och gå hem.
De vänder sig om…
… inga fler rockar!
… inga fler hem!
Överge njutningen.
Vägra kreativiteten.
Krossa fantasin.
Begäret i ruiner.
Det nuvarande är absolut.
Allt nu!
PRAXIS-gruppen, 1987

Den mänskliga strejken
1976 skrev Bolognas kollektiv för löner för hushållsarbete ”Om vi strejkar, kommer vi inte lämna ofärdiga produkter eller råvaror som inte bearbetats; avbrytandet av vårt arbete kommer inte att paralysera produktionen, utan snarare arbetarklassens reproduktion. Och detta kommer att vara en verklig strejk även för dem som brukar strejka utan oss”.
Denna sorts strejk – en som avbryter den totala mobilisering som vi alla tvingas ägna oss åt och som omvandlar oss själva – kan kallas den mänskliga strejken, eftersom det är den mest generella av generalstrejker och dess mål är omvandlandet av de informella sociala relationerna som herraväldet grundar sig på.
Claire Fontaine, Ready-Made Artist and the Human Strike, 2005

Den mänskliga strejken II
Begreppet ”mänsklig strejk” skapades för att benämna en revolt mot vad som är reaktionärt även – och framför allt – i revolten. Den definierar en typ av strejk som involverar hela livet och inte bara yrkessidan, som erkänner exploatering på alla områden och inte bara på jobbet. Den mänskliga strejken är en rörelse som skulle kunna besmitta vem som helst och som angriper grunderna i det gemensamma livet; dess subjekt är inte proletären eller fabriksarbetaren utan den ”vem-som-helst-singularitet” som alla är. Denna rörelse finns inte för att avslöja hur exceptionell eller överlägsen en eller annan grupp är, men att avslöja allas vem-som-helst-het som den öppna hemlighet som de sociala klasserna döljer.
Claire Fontaine, Den mänskliga strejken har redan börjat, 2009

Servicestrejken
I precis denna ställning satt jag när jag kallade på honom och snabbt sade vad jag ville att han skulle göra, nämligen att gå igenom ett litet papper tillsammans med mig. Föreställ er min förvåning, ja bestörtning, när Bartleby utan att lämna sin privata vrå med anmärkningsvärt saktmodig, stadig röst svarade:
”Jag skulle föredra att inte göra det”.
Jag satt en stund i total tystnad, samlade mina chockade sinnen. Omedelbart slog det mig att mina öron måste ha bedragit mig, eller Bartleby hade helt och hållet missförstått vad jag menade. Jag upprepade min begäran med den tydligaste tonen jag kunde. Men i nästan lika tydlig ton kom svaret, ”Jag skulle föredra att inte göra det”.
”Föredra att inte”, återupprepade jag, allt mer uppjagad och korsade rummet i ett steg. ”Vad menar du? Har du blivit mångalen? Jag vill att du ska hjälpa mig att gå igenom detta papper – ta det”, och jag stötte det mot honom.
”Jag skulle föredra att inte göra det”, svarade han.
Herman Melville, Bartleby, 1853

Reproduktiva strejken I
För nu har vi arbetat tillräckligt. Vi har skördat miljarder ton bomull, diskat miljarder smutsdiskar, skrubbat miljarder golv, maskinskrivit miljarder ord, installerat miljarder radioapparater, tvättat miljarder blöjor för hand och i maskin. Var gång de gett oss tillträde till en traditionellt manlig bastion, har vi utsatts för ännu en nivå av explotering. (…)
Vi måste vägra den utveckling de erbjuder oss. Men den arbetande kvinnans kamp handlar inte om att återgå till hemmet, hur lockande det än kan te sig en måndagsmorgon, inte heller är det hemmafruns kamp för att byta fängelsevistelsen i ett hus mot att fjättras vid skrivbord och maskiner, hur lockande det än verkar jämfört med ensamheten i en tolvrumslägenhet.
Den utmaning kvinnorörelsen står inför är att finna kampmetoder som, medan de frigör kvinnan från hemmet, å ena sidan undviker ett dubbelt slaveri och å den andra förhindrar ännu en grad av kapitalistisk kontroll och organisering. Detta är den slutgiltiga skiljelinjen mellan reformistisk och revolutionär politik inom kvinnorörelsen.
Mariarosa Dalla Costa och Selma James, Kvinnorna och samhällsomstörtningen, 1972

Reproduktiva strejken II
Då sprungo de fram mot husen. Gunnar sköt pilar mot dem och värjde sig väl, och deras anfall var fruktlöst. (…) Då sprang Torbrand Torkelsson upp på väggen och högg sönder Gunnars bågsträng. (…) Gunnar hade nu sårat åtta män, och två hade han dödat.
Nu fick han två sår, men alla sade, att han brydde sig varken om sår eller död. Han vände sig till Hallgerd, sägande:
”Giv mig av ditt hår två lockar och sno med moder min mig en bågsträng.”
”Står dig något på spel?” spörjer hon.
”Mitt liv”, svarade han, ”ty aldrig skola de komma åt mig, så länge jag kan bruka min båge.”
”Då skall jag minnas örfilen”, sade hon. ”Ej rör det mig, om du värjer dig längre eller kortare.”
Brand-Njáls saga, nedtecknad på 1300-talet

Prisstrejken
Ett antal kvinnor (…) fortsatte till väderkvarnen i Gosden där de okvädade mjölnaren för att han hade givit dem brunt mjöl, tog duken med vilken han då beredde mjöl enligt brödlages bestämmelser och skar den i tusen bitar, samtidigt som de hotade att göra likadant med alla liknande redskap som han i framtiden försökte använda. Amazonledaren för denna kjolparad bjöd efteråt sina bundsförvanter på sprit för en guinea på puben Crab Tree.
Om brödupploppen 1800 i Horsham, Sussex, England, citerat i EP Thompson, De engelska massornas moraliska ekonomi

Avgiftsstrejken
Vi vet alla att Connex tar betalt för att ”sköta tunnelbanan”, men vart går egentligen pengarna? De tycks inte gå till säkerheten, de ständigt uppflammande tågen, söndertrasade rutorna och trasiga telefonerna är tydligt bevis för det. Inte heller går de till att ge bättre arbetsvillkor för de som faktiskt gör jobbet nere i tunnelbanan, allt längre tid på arbetet för resor från och till hållplatser, nedskärningar och osäkerhet är allt Connex ger sina anställda. Pengarna tycks istället gå till fler väktare, nya spärrar och till att köpa ut de misshagliga anställda som påpekar problemen. (…)
Så vi öppnade en grind och höll den öppen. Istället för att ge sina pengar till ett arbetarfientligt multinationellt företags ökade vinster så erbjöd vi möjligheten att ge dem direkt till dem som sköter tunnelbanan. Väldigt många valde att ta den möjligheten och pengarna rasslade in i SEKO:s strejkkassa. Detta är ett utmärkt exempel på en aktion som var och en kan göra när som helst, samla ihop några kompisar och låna reklamen i tunnelbanan för att göra reklam för dem som kör tunnelbanan. Öppna grinden och börja skramla.
Stockholms förenade pendlare, pressmeddelande 2005

Hyresstrejken
1 2 4 sänk min hyra. Från Hagsätra till Sussex: RENT STRIKE!