Samhällsomstörtande känslor

Medvetandehöjande kvinnogrupper uppstod som ett verktyg inom den radikala feministrörelsen i slutet av sextiotalet i USA – även då det funnits många föregångare i kvinnorörelsens historia. Kathie Sarachild började 1967 i gruppen New York Radical Women använda beteckningen ”medvetandehöjande” (counsciousness-raising) för den praktiska metoden att i grupp göra en kollektiv analys av förtryck utifrån att dela med sig av sina känslor och erfarenheter.

Kvinnogrupperna har ända sedan sin uppkomst haft som mål att göra kvinnor medvetna om det specifika förtryck de utsätts för och utifrån detta delade medvetande kunna politiskt omtolka sin egen livssituation och ge redskap för att förändra den. Med en radikalfeministisk terminologi hade de som mål att ”väcka det latenta medvetandet”. Förhoppningen var att kvinnor med medvetandehöjandet som redskap skulle bli sina egna experter och bygga en egen generell teori utifrån intima och personliga erfarenheter och inte utifrån redan existerande ideologier. Praktiken skulle synligöra och kräva ett erkännande för de kollektiva röster och erfarenheter som systematiskt hade marginaliserats och undertryckts genom historien.
Slagordet ”det personliga är politiskt” föddes ur samma praktik. Det var genom denna formulering som de medvetandehöjande praktikerna krävde ett erkännande som en ”vetenskaplig metod”. Kathie Sarachild, en författare som spelade en stor roll i utvecklandet av praktiken, skriver i en av sina texter:

”Att betona våra egna känslor och erfarenheter som kvinnor, samt att jämföra alla generaliseringar och studier vi gjort med våra egna erfarenheter var en vetenskaplig undersökningsmetod. Vi upprepade därigenom i själva verket 1600-talets vetenskapliga utmaning av skolastiken, det vill säga att ’studera naturen, inte böcker’. Vi testade alla teorier i levande praktiker och handlingar. Det var också en radikal organiseringsmetod som använts i andra revolutioner. Vi vände oss till kvinnor och till oss själva som organisatörer av kvinnors befrielse genom att använda en metod som flera av oss kände till sen Medborgarrättsrörelsen under det tidiga 60-talet.”

Förespråkarna för de medvetandehöjande basgrupperna var säkra på att det enda sättet att bygga en radikal rörelse var att utgå från sig själv. Detta var ytterligare en devis som den dåtida feministrörelsen förde fram och populariserade. Sarachild fortsätter:

”Om vi visste hur våra egna liv hängde samman med kvinnors allmänna villkor så skulle det göra oss till bättre kämpar för alla kvinnors situation. Vi ansåg det nödvändigt att alla kvinnor såg kvinnokampen som en kamp för dem själva och inte för att hjälpa ’andra kvinnor’. Vi behövde se relevansen i våra egna erfarenheter, innan vi kunde bedriva radikal kamp för någon annans liv.”

Basgrupperna blev därigenom en metod för att producera sanning och samtidigt organisera, en metod för att utveckla både teori och radikal aktion. Medvetandehöjandet var alltså varken en förstudie avgränsat i tiden, ett analyserande som kom före praktiken eller ett mål i sig själv:

”Medvetandehöjandet sågs både som en metod för att komma fram till en sanning och ett medel för handling och organisering. Det var ett redskap så att organisatörer själva skulle kunna göra en analys av situationen och på samma gång något som användes av de personer som organiserades – och som i sin tur organiserade fler. Metoden sågs både som en utveckling av feminismen vilket eventuellt kunde leda till en handlingsfas och samtidigt som en essentiell del av en övergripande feministisk strategi.” (Kathie Sarachild)

Vid sin uppkomst väckte basgrupperna upprörda känslor och arga reaktioner, både inom och utanför kvinnorörelsen. De dömdes ut och stämplades nedsättande som ”fikamöten”, ”skvallerstunder” eller ”häxträffar”. Grupperna blev måltavla för en mängd anklagelser och beskylldes särskilt för att inte vara politiska, utan snarare terapeutiska och oförmögna att lämna en individuell nivå. Själva slagordet ”det personliga är politiskt” myntades som svar på kritiken. Ett svar som med sin affirmativa och trotsiga ton ville ifrågasätta hela grunden för vad som ditintills räknats som ”politiskt”.

Trots konflikter när metoden lanserades spred sig medvetandehöjandet fort som praktik. Kvinnogrupper och organisationer över hela världen (även de som till en början kritiserat de för att vara ”opolitiska häxträffar”) började använda metoden och anpassade den till sina egna behov. Detta gick så långt att metoden i viss mån institutionaliseras och formaliseras runt 1970. En formaliseringsprocess som naturligt gjorde praktiken med medvetandehöjande till en uppsättning abstrakta metodologiska regler som var frikopplade från de målsättningar och den konkreta rörelsekontext som den hade uppstått inom. Sarachild insisterade därför bestämt på att medvetandehöjandet inte utgjorde en ”metod”, utan ett kritiskt vapen, anpassningsbart till varje kamps mål. Hon menade att reglerna och metodologin – alltså ”Counsciousness Raising” (C-R) som ny dogm – hade skapat särintressen hos experter på metodologin, professionella (exempelvis psykiatriker) såsom amatörer. Det hade funnits ett antal formaliserade ”regler” eller ”riktlinjer” för medvetandehöjande som hade spridits till kvinnogrupper med ett visst auktoritärt skimmer, som om de representerade ett fastslaget program som måste följas. Styrkan och makten hos metoden låg dock i att skapa ny kunskap. Formulerade metoder skulle bara tjäna detta syfte och förändras då de inte gjorde det längre.

Sammanfattningsvis fanns det bara en enkel grundtanke med medvetandehöjandet (om än svår att realisera):

”Att analysera våra erfarenheter i våra personliga liv och i rörelsen, att läsa om erfarenheter från andra människors kamp samt att sammankoppla dessa med våra egna genom medvetandehöjandet, kommer hålla oss på rätt spår och leda oss i snabbast möjliga takt till kvinnornas befrielse”. (Kathie Sarachild)

Den överdrivna betoningen på att ett ”rent medvetande” och idéen om ett ”latent medvetande” som en del i deras förtryck som just kvinnor ledde dock till att vissa grupper började tro på ett ”sant medvetande”. Detta medvetande betraktades då som ett för-existerande objekt istället för någonting som ska växa fram och utvecklas. En del grupper som hade detta perspektiv fokuserade mer på hur förtrycket skulle tolkas, än på att vända sig till den rebelliskhet och vägran som kanske inte var så artikulerat eller ”sann” i dessa tider. Med allt det här i beaktning så var ändock medvetandehöjandet som praktik en av de viktigaste byggstenarna i den feministiska rörelsen på sjuttiotalet. Den var direkt kopplad till tusentals kvinnors erfarenheter; från det spektakulära BH-brännandet som New York Radical Women blev kända för till de underjordiska nätverk av familjeplanering och självhälsovård som uppstod i många europeiska länder och i USA. Dessutom gav många av de intuitioner som dessa ”fikamöten” formulerade och praktiserade upphov till en hel feministisk epistemologi (kunskapsteori), som vidareutvecklats av intellektuella kvinnor från olika institutioner ända fram till idag.

Inom den feministiska epistemologin har det utvecklats en kritik mot vetenskapens positivistiska blick, forskningens ”neutrala” blick ”som kan se allt” och som är placerad ”ingenstans”. Denna forskningsmyt är, enligt den feministiska kunskapsteorin, bara en mask för ett kunskapssubjekt som till största delen är vitt, heterosexuellt och medelklass. Som sådan innehar den en dominerande position och ett konkret egenintressen i att kontrollera och styra över kroppar, befolkningar samt naturliga, sociala och mekaniska verkligheter.

Att anta att det finns en neutral blick innebär ett dualistiskt paradigm som gör åtskillnad på kropp och sinne, där sinnet dominerar över de kroppsliga och känslomässiga ”avvikelserna”, som alltid kopplas till det feminina. I ett försök att spränga sönder detta stympade okroppsliga kunskapssubjektet (utan att hamna i relativistism) föreslår den feministiska epistemologin en föreställning om ett kunskapssubjekt som ingår, och är rotat i en konkret social struktur. Ett subjekt som är sexualiserat, radikaliserat och som producerar situerade – men inte mindre objektiva – kunskaper. Donna Haraway skriver: ”bara det partiska perspektivet utlovar en objektiv syn”. Detta partiska perspektiv kräver en lokaliseringens politik – vi talar, agerar och undersöker utifrån en viss konkret plats. Den feministiska epistemologin betonar vilka de verksamma maktrelationerna är i varje undersökning. Undersökningen måste alltså baseras på en social organisering byggd på reflexivitet, transparens och demokrati. Och framför allt att de underordnade gruppernas praktiker, relationer och berättelser uppvärderas som delar av en kunskapsproducerande och samhällsomvandlade process.

/ Marta Malo de Molina

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.