Salong Högdalen – Ett undersökande av berättande, makt och motstånd

Vi startade Salong Högdalen 2012 för att skapa en plats där vi tillsammans kunde undersöka, ifrågasätta och hitta nya strategier för förändring. Inför varje termin väljer vi ett huvudtema som känns samhällsaktuellt och relevant för oss. Huvudtemat betar vi sen ner till ett antal underrubriker och därefter bjuder vi in talare från motståndskampernas alla hörn att hålla ett kort föredrag.

Vi försöker blanda både praktik och teori, aktivister och akademiker. Ofta skiljer sig de verklighetsbilderna åt, den akademiska infallsvinkeln har sin verklighetsbeskrivning. Aktivisternas, praktikernas, perspektiv visar ibland på en annan verklighet. Kombinationen ger en mer nyanserad bild där olika verkligheter träder fram, vilket för oss är väldigt viktigt. Att på så sätt presentera flera ”sanningar”.

Under hösten bjöd vi in nio personer för att diskutera. Vårt mål för höstens salonger var att undersöka styrkan i att göra sig själv till objekt och inte subjektet för någon annans röst eller berättande, samt att titta på ordets makt och språkets förskjutningar i en liberal verklighet. Höstens tema blev Ord & Motstånd, vi ville rikta in oss på ordets makt och möjligheten till motstånd. Hur används orden och vad gör det med den verklighet som konstrueras utifrån de orden? Vilka förändringar har skett under senare tid bland våra ord och vårt språk?
Vad finns det för risker med att politiska frågor blir individualiserade och att strukturer hamnar ur fokus i den samtida trend kring identitetsberättandet?

Förskjutningar av orden

Bakgrunden till höstens tema var flera, vi såg att det fanns en tydlig makt i orden och i hur deras betydelse ständigt förskjuts. Inget ord har sin betydelse ristat i sten, det pågår en ständig kamp om rätten att tolka och makten att definiera. Som när Moderaterna erövrade ordet arbetarparti och gjorde det till en orange slogan, startades en kamp om ord och begrepp. Överallt ser vi bevis på ordens laddning och kraft, till en början beskrevs Sverigedemokraterna klart och tydligt som ett rasistiskt parti men sakta gled det över till invandrarkritiskt parti för att idag inte kunna bennämnas klart åt något håll. Vi såg på TV hur Özz Nujen först fick en tillrättavisning när han refererade till Norska Fremskritspartiet som ett rasistiskt parti i Skavlan (sänt 18/10/2013). Nu hör vi att medarbetare på SR måste hålla sig neutrala och inte uttrycka antipati för SD eller kalla dom för rasister. Vi kan följa utvecklingen från att debatten handlade om hur vi ska tala om rasistiska partier till att själva benämningen rasist, i sig självt, har blivit ifrågasatt och förbjuden i flera sammanhang.

Förändringarna av orden har brutit sig in i vår vardag och i hur debatten förs. Vårt språk har snabbt anpassat sig, journalister ser sig ängsligt över axeln innan de likear en text på sociala medier och de som går på journalisthögskolorna städar sina CV:n så att det ska se helt åsiktsfria ut.

Berättandets makt

Sedan länge har en grupp människor i samhället tagit sig ett tolkningsföreträde och berättar om sina perspektiv, samtidigt som de tolkat andras. De här rösterna har länge ansvarat för hela samtalet och tagit patent på verklighetsskildringen. I många fall har de även utsett någon som företrädare för en hel grupp, utan att den berörda gruppen valt denne. Vad händer då med samhällsklimatet när några få för allas talan, hur påverkar det gruppers självbild och utveckling? Ordet och berättelsen har i historien under kristider och förtryck varit det starkaste vapnet. Berättarna och skribenterna fängslas först, det har funnits större rädsla för böcker än för vapnen. I diktaturer växer nya metoder, former och språk fram i berättandet, det lärs ett sätt att skriva mellan raderna. En mening betyder något annat än orden som skapat den. Det ovana ögat ser torra ord och det vana ögat ser ett löfte om en annan värld, där sånger om kärlek och natur egentligen är sånger om drömmar, anfall och revolt.

Berättandet tar oss till oanade platser, till fablernas värld, till sagorna och till drömmarna. Berättelserna låter oss vila i en fantasi, ger oss styrka, igenkänning och en trygg plats, samtidigt som de berättar något om verklighetens essens, om möjligheter och om framtiden. Vi kan berätta för att läka, för att göra uppror och för att förändra.

Tolkningsföreträdet utmanas

Men det är inte bara orden som är i förändring, något håller på att hända. Nu utmanas de självutnämnda språkrören, nu är det svårare att utnämna sig till kung över samtalet eller ta tolkningsföreträdet utan ett visst antal likes, reetweets och delningar, och det håller på att vända upp och ner på hela ordningen. De allvetande rösterna har oerhört svårt för att släppa in andra röster och skildringar. De hånar, de förminskar och de känner att någon försöker ta ifrån dem deras rätt att uttrycka sig, att få tala, att finnas. De skriker om rätten att få uttrycka sig och använder begrepp som demokrati för dom vet att utrymmet inte rymmer alla, att det aldrig varit demokratiskt det har de själva sett till: nu utmanas de normativa rösterna, men ännu är inte makten rubbad, uppbyggda strukturer ser till att de får behålla titel som sanningssägare, för det krävs mer.

Men vi kan inte neka till att det pågår en social revolution där tillgången och förutsättningen för att nå ut med en röst har förändrats. Vi har tillgång till fler röster och kan på ett annat sätt ifrågasätta det vi hör. Vi kan snabbt få höra om en händelse från någon som upplevt den och behöver inte vända oss till någon som tolkat händelsen. Fler kan dra igång tvitterstormar, mobilisera folk till demonstrationer. Kampen blir större och så även möjligheterna.

I Husby och ”förortsvåren” var bilbränder inte den enda metoden för att påkalla uppmärksamhet. Folk undrade vad som höll på att hända och nu kom inte svaret bara ifrån de etablerade medierna utan även av andra som skildrade sin egen verklighet. De gav händelsen alla de olika ansikten en verklighet kan ha. Den berättelsen kommer att stå som ett alternativ till den normativa maktens förklaringar av brinnande bilar och förortsrevolt, utifrånperspektivet kommer en dag att utmanas,och här förändras historieskrivningen.

Rösterna som utmanar rapporterar inte bara nyheter, de skildrar sin vardag och verklighet för igenkänning, eller öppnar upp sitt bröst för att skrika ut sina kreativa uttryck. Idag har kulturen inte många ansikten och publiken speglar de ansiktena som finns på scen. De som inte tillhör får anstränga sig för att försöka identifiera sig eller avstå från delaktighet i det offentliga kulturrummet.

Revolution Poetry startades just därför av en grupp ordkonstnärer i en lokal i Husby och på ett kafé på Söder, för att fylla ett tomrum inom kultursfären. Det behövdes en scen som var mer förortsförankrad, så att fler röster och berättelser fick ta plats inom media och konstvärlden. De skapade en spoken word-scen där orden står i centrum och där flera former av konst kan samverka och många fler gör detsamma.

Forskaren Yael Feiler lyfte fram berättelsens makt i sin forskning om antisemitism i samband med regissören Mats Eks hyllade uppsättningen av ”Köpmannen i Venedig” hösten 2004. Med hjälp av enkäter undersökte hon teaterbesökarnas attityd gentemot judar före och efter föreställningen. Resultatet visade på att antisemitiska föreställningar ökade efter att ha sett pjäsen. Vi utgår ifrån att varken Mats Ek eller Dramaten hade för avsikt att sprida antisemitism, men resultatet förblir detsama. Rasism har inte alltid med intention att göra, det kan sitta i strukturen mer än i medvetna övervägningar. Det handlar inte om det enskilda tyckandet utan om system och strukturer, som reproducerar en unken position, det är en reflektion på en världsbild där makten berättar. Pjäsen är ett talande exempel på en utifrån skildring som ständigt behöver utmanas

Därför behövs nya röster och gestaltningar, och det behovet börjar besvaras. Det dyker upp nya former av berättande och gestaltningar runt om i landet, som tilltalar fler och som utmanar de outmanade gestaltningarna. Möjligheten för att förstå något främmande genom att känna med nya historier ökar, sakta kommer en förändring. Samtidigt som klimatet hårdnar, hårdnar motståndet och orden. Berättelserna blir ammunition och ingen kan längre säga att det bara finns en verklighet och att den tillhör majoritetssamhället. Nu krävs det att Sverige visas som det ser ut och representeras utifrån det. Våra egna tidningar, radiokanaler och platser behövs mer än någonsin. Platser som bevarar radikala tankar och utvecklar intellektuella eller subversiva resonemang om samtiden. Radio linje19 tränar, i motsats till Sveriges Radio, aktivister i att utveckla sina tankar om världen. Lokalradion blir ett övningsrum för att direkt dokumentera politisk verklighet och för att utveckla motståndsstrategier mot gentrifierande och centralstyrd politik.

Sändarens maktposition och den tilltänkta lyssnaren

Även om nya röster utmanar och organiseringen i staden blir starkare så syns maktpositionerna och klyftorna i samhället allt tydligare.

När Albys Röster organiserade Albyborna och politiker mot att hyresrätterna i Alby skulle säljas ut så samlade Initiativet folket men politikerna gav inget gehör. Bostäderna på Albyhöjden såldes ut. Så det handlar inte bara om organisationsförmåga och medialt utrymme, utan även om avsändarens maktposition och samhällets strukturer. I december blev en fredlig demonstration attackerad av nazister i Kärrtorp. Nätverket Linje 17 mobiliserade veckan efter en av de största demonstrationerna på flera år. Medelklassen gick man ur huset, sida vid sida med vänsteraktivister för att delta. Flera partiledare var på plats för att visa sitt motstånd mot den växande rasismen och nazismen. Men vad var det som gjorde att just denna händelse väckte sympati? Visst påverkade de avskyvärda nazisterna och de explicita våldet, men också att det var lättare att utifrån en borgelig medelklassposition sympatisera med dessa offer, igenkänningen spelade roll. Att det var just ”vanliga människor” som demonstrerade mot och vart attackerade av antidemokratiska nazister som genererade ett enormt gehör och solidaritet.

När poliser dödade en man i Husby uteblev upprördheten hos massan trots att de rasistiska strukturerna bakom det brottet var minst lika tydliga. Protesterna efteråt väcktes inte bara i Husby utan även i andra orter runt om i Stockholm där folket kände igen händelsen från sin vardag. Majorietetsamhället läste inte protesterna som ett motstånd, som en aktion mot ett strukturellt rasistiskt problem. Det var bilarna som först fick allmänheten att reagera och media att rapportera, det var frågan om det var okej med skadegörelse som väckte uppmärksamhet. Vissa avsändarpositioner blir möjliga att känna igen sig i och andra blir bara ordningsproblem eller rinner ut i glömska.

Så även om utrymmet i praktiken kan tas av alla med en dator, värderas röster olika.

Formuleringen måste passa massan och det byggs upp många regler kring vad som får tyckas och tänkas och viktigast av allt, tyckaren eller den aktives maktposition. Betydelsen av vem avsändaren är kan tydlig ses i den rensningen som Sveriges Radio gjorde. Det började med Soran Ismails antirasism, den kunde städas bort utan att det skulle ses som censur (jämför med Tintin-frågan) Frågan väcktes, varför var Soran först? Och hur kommer det sig att antirasism går att kompromissa bort så lätt? Senare föll fler politiskt aktiva medarbetare bort, fast fler liberaler fick stanna kvar.

Frågor har etnicitet, klass, funktion, sexualitet och kön och utifrån dessa positioner tillåts de att ta plats och får gehör i det politiska samtalet.

Individualiseringstendenser bland orden

Under våren 2013 hade REVA dragit igång som ett nationellt projekt för gränspolisen. Polisen kollade ID i tunnelbanan och ute på gator och torg. Jonas Hassen Khemiri gav sig in i debatten genom att ta makten över historiebeskrivningen och utifrån sig själv och sina erfarenheter skriva ett brev till Beatrice Ask på Dagens Nyheters kultursidor, ”Bästa Beatrice Ask” (DN 13/3-13). Det blev en av de mest delade artiklarna 2013. Samtidigt skrevs en annan antirasistisk text av en annan författare, Johannes Anyuru ”För vita svenskar är rasisten alltid någon annan” (SVT Debatt 12/10-12). Kort därefter gör författaren Alejandro Leiva Vegner en analys av de båda texterna. I artikeln ”Vad betyder bra” (Expressen 20/3-13) frågar han sig hur det kommer sig att Khemiris text så varmt tas emot då många andra texter berörande antirasism ofta inte gör det. Hans slutsats är att Khemiris text tilltalar majoritetsmedborgaren för att vi dras till människor som socialt liknar oss själva. Khemiri menar att han är vi, medan Anyurus text är konfrontativ, den utmanar ”vi” med ett ni. Dessutom har den ett uttalat klassperspektiv, alltså utgör den ett hot.

Identitetspolitik

Efter att Khemiris text nått sån framgång vaknade en trend där olika skribenter och aktivister och alla möjliga gör det Khemiri gjorde, utgår från sig själva och sina känslor för att kommentera en större politisk debatt. Nu startar många texter med ”Det är mig du pratar om” och det görs fler personporträtt för att beskriva en problematik. Det har blivit ett politiskt verktyg. Vad gör det då med den politiska frågan? När den hänger på att allmänheten ska stötta ett levnadsöde? Frågan plockas ner från strukturell nivå till individnivå, frågorna öppnas för bedömning och principerna öppnas upp till förhandling. På så sätt utgår man inte längre från en ideologi och mänskliga rättigheter utan utifrån individuella fall och utan att men vet ordet av så tas de politiska besluten på samma sätt. X fick allmänhetens sympati, hen får stanna i Sverige, istället för att lagen ändras. Vi lever i ett klimat som handlar mer och mer om individen och mindre och mindre om gruppen, alla dessa individberättelser ökar på just det fenomenet även om de ibland kan hjälpa endel att bättre förstå, i och med att det politiska får ett ansikte. Konsekvensen blir ofta att en fråga lever upp och dör med en personberättelse. Men det finns situationer då detta används som en del av en större rörelse, som en liten del i en större metod. Som bloggen flyktingarna.se som publicerar ”berättelser från en annan del av verkligheten”. Tanken är att man ska klä det politiska i mänskliga öden och man ska göra det med berättelser. Varje vecka publiceras en berättelse som tillsammans bildar en synlig struktur över hur vårt asylmottagande ser ut. Berättelserna är tänkta att tillsammans belysa en struktur. De är mer än individuella öden, de utgör den faktiska konsekvensen av svensk migrationspolitik.

En annan fråga som vaknat är den om vem som äger rätten att uttala sig? Är det bara den som har upplevt en händelse som får berätta om den? Eller får vem som helst med intresse och engagemang uttala sig? Debatten har förts på många olika sätt. Det som skulle kunna vara givande och utvecklande i att flera perspektiv möts och berikar varandra har istället blivit en positionerings kamp. Det är som att ett hårdnat samhällsklimat med starkare extremistiska toner även gjort debattklimatet hårdare. Din åsikt är din identitet och det lämnar lite utrymme för reflektion och lärdom. Snabbt ska du vara för eller emot och din ståndpunkt ska avgöras av hur du vill forma din identitet. Det politiska samtalet förvandlas till ett individuellt tyckande. Din identitet handlar då inte om hur du gör saker eller vad du gör, utan hur du konstruerar den genom att positionera dig mot andra identiteter. Det skapar en orolighet kring att ta ståndpunkt och en orolighet i att utgå ifrån självklara mänskliga rättigheter, vilket är en stor fara. Så mycket lämnas okommenterat samtidigt som en del saker orsakar stormar. Vi får ett ängsligare klimat och det utrymme som skulle delas tas fortfarande av de röster som kan uttrycka sig “rätt” och förlöjligar andra lika snabbt som de själva blir förlöjligade. Vi behöver befästa vilka ord vi använder och hur vi använder dom samtidig som vi inte förlorar fokus på att det finns stora strukturella problem som måste raseras, dom kommer inte att försvinna medan vi letar ord. Vi måste se till att motståndet inte försvagas istället för att bli ett hot mot makten och det gör vi genom att se strykan i olika former och sätt av motstånd.

I ett hårdare samhälle behövs fler former och vapen för förändring. Hur krossar vi föreställningar och öppnar dörrarna för vår fantasi och förståelse, för sympati och solidaritet, för kunskap om mer gemensamt organiserad revolt. Här stannade höstens tema och våra, våra gästers sökande kring makten, ordet, rösten och berättandet. Nu går vi från berättande till handling. Till våren skiftar vi fokus och undersöker agerandet och strategierna kort sagt handlar våren om organisering. Feministisk kamp, antifascistisk motstånd och vänsteraktivism, med fokus på konflikt och strategier för att ta rörelserena framåt.

/ Salong Högdalen (Talajeh Nasiri, Joanna Mellquist, Ellen Edlundh, Berit Viklund)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.