Hemtjänstupproret intervjuar vårdbiträden.

Vårdbiträde 1

1. Hur fungerar hemtjänsten där du arbetar?

Ofta tänker jag att vi redan är så hårt pressade som vi kan vara. Att vi står med ryggen mot väggen och inte kan backa längre. Men så kommer nästa förändring som ytterligare förvärrar situationen. Det är min känsla. Förändring har blivit synonymt med försämring. Stress och underbemanning är vardag. Till exempel finns ingen beräknad tid för larmärenden. Och det finns nästan ingen tid alls för dokumentation. När vi en gång klagade på våra scheman sade vår chef att vi fick ta dubbelbemanningarna ensamma. Det är en ganska talande scen.

2. Vi klagar ofta tillsammans med våra arbetskamrater i fikarummet. Vad brukar du främst höra?

Det allra vanligaste gäller nog specifika schemaändringar som hela tiden görs över våra huvuden. Att de lägger om våra scheman utan att fråga oss. Sedan brukar det mycket handla om stressen. Eller konstiga saker som chefen har sagt.

3. Motstånd på arbetsplatser kan se väldigt olika ut. Hur ser det ut på ditt jobb?

Motstånd sker hela tiden på olika sätt. Ofta är det små saker som knappt märks. Som att vi till exempel hela tiden hjälper varandra med arbetsuppgifterna för att få det lugnare. Det händer att vi lyckas skapa egna små raster i smyg. Alla känner ett behov av att få sitta ner i några minuter, och om cheferna inte vill ge oss det så får vi försöka ordna det själva. Ibland stämplar vi ut varandra, så att någon som råkat bli klar tidigare kan få gå utan att förlora lön. Vi har även märkt att vi måste föra fram klagomål gällande scheman gemensamt, annars finns risken att cheferna bara flyttar stressen till det schemat där minst personer klagar. Vi har även börjat ses utanför jobbet och prata ihop oss innan arbetsplatsmöten. Det är en bra start.

Vårdbiträde 2

1. Hur fungerar hemtjänsten där du arbetar?

Att hemtjänsten där jag arbetar överhuvudtaget fungerar är ett under. Men med tanke på de knappa resurserna, den ständiga stressen och underbemanningen som vi vårdbiträden möter varje dag, är det ett under som vilar tungt på våra ryggar och psykiska hälsa. Undret är ett arbetsmiljöproblem. Nästan varje morgon får vi ett överbelastat schema som enligt ett datasystem, eller en chef, är rimligt. Kanske säger vi ifrån en gång, två eller tusen gånger, att så här kan vi inte ha det. Men siffror i en dator, eller på vårdföretagets vinstkonto, värderas alltid högre än våra röster, vare sig vi hinner ta lunch eller ej. Hemtjänsten där jag arbetar fortsätter fungera på vårdbiträdens och vårdtagares bekostnad. Gränsen till vanvård är farligt nära. Men det är också gränsen till revolution.

2. Vi klagar ofta tillsammans med våra arbetskamrater i fikarummet. Vad brukar du främst höra?

Det vanligaste samtalsämnet i lunchrummet är faktiskt olika stressiga arbetssituationer som händer, hänt eller antagligen kommer hända. Det skämtas om det för att det blir roligare att jobba då. Och det klagas och snackas skit om det. I sämsta fall riktas skitsnacket mot de egna arbetskamraterna, antagligen för att vi splittras genom att vi till exempel inte längre får någon tid till att tillsammans sitta ner och planera arbetet hos vårdtagarna. I bästa fall, och oftast, riktas det ”uppåt” mot schemaläggaren, chefen, företaget och politikerna, antagligen för att de alla bevarar våra dåliga arbetsvillkor, istället för att göra som vi och börja klaga och tänka kritiskt för att förändra dem.

3. Motstånd på arbetsplatser kan se väldigt olika ut. Hur ser det ut på ditt jobb?

Alla klagomål på lunchrasten upplever jag som en jätteviktig form av motstånd. Få andra jobb har jag haft där arbetskamraterna är så engagerade i sin arbetsmiljö och så måna om att förändra den. Alla på min arbetsplats vill uppnå förändring och förbättring! Flera är fackligt engagerade. Men för att förstå hur motståndet kan utvecklas är det viktigt att förstå vad vi har att kämpa mot. Bland annat: en hög arbetsbelastning och stressnivå som gör det svårt för många av oss att orka göra mer än att klaga, ett fack som inte ger stöd nog, och många som är rädda för att mista sitt jobb på grund av att de blivit skrämda av chefer eller jobbar under otrygga arbetsformer. Men klagandet och kampen fortsätter! Bland annat genom Hemtjänstupproret.

Vårdbiträde 3

1. Hur fungerar hemtjänsten där du arbetar?

Just nu jobbar jag extra som timmis och är därför inte jätteinsatt i hur det fungerar i det stora hela, har inte varit med på APT-möten och så vidare på länge. Jag tycker att det fungerar bra på vår arbetsplats för det mesta. Även om det såklart alltid är väldigt stressigt. Det är enklare att jobba dagtid en vardag än att jobba helg eller kväll då inga samordnare är där. När de är där är det lättare att få hjälp om en märker att schemat inte går ihop på grund av för många ärenden. Det känns skönt att kunna ringa till kontoret då och säga ”Jag hinner inte, det här är för mycket”. Men det kan också kännas jobbigt, som om en ”inte klarar av” schemat. Inte är duktig. Det som känns tryggt med vår arbetsplats är att vi kollegor hjälper varandra både med att ta ärenden av varandra om en har fått en lucka och någon annan har för mycket och genom att en alltid kan fråga varandra om ”tips och råd” om du har en pensionär som du inte varit hos förut. De senaste gångerna jag jobbade kväll var det väldigt stressigt och alldeles för många ärenden. Eller snarare för kort tid hos varje pensionär. Och ingen tid för oss kollegor att samlas och prata/planera kvällen, innan vi gick ut. Så med andra ord: det som fungerar bra på vår arbetsplats är sammanhållningen, kommunikationen kollegor emellan. Jag är att rädd detta ska försvinna när tiderna pressas!

2. Vi klagar ofta tillsammans med våra arbetskamrater i fikarummet. Vad brukar du främst höra?

Klagomålen jag brukar höra i fikarummet handlar ofta om för stressiga scheman, att vi inte får ta in en vikarie på helgen om bara en person är sjuk, att vissa (de som är snabba) favoriseras av samordnare och chef, orättvisa löner. Den som bråkar och inte ger sig får en högre lön, den som är snäll och inte vågar får ingen löneförhöjning. Men om du är timmis är det bäst att inte vara för ”bråkig” och säga ifrån. Då kanske du kommer att ses som obekväm och inte bli uppbokad på så många pass. Sedan handlar mycket om att det till exempel inte finns tid att dokumentera. Ibland hinner vi inte inte äta lunch eller gå på toa. Klagomål blir inte tagna på allvar av chefen eller ses som gnäll. Det är för lite tid hos många pensionärer, att det som ses som viktigast alltid är praktiska saker, städ, dusch. Fast det många gånger är tid för att sitta ner och lyssna, fika, umgås som uppskattas av många ensamma pensionärer. Att det många gånger är vi anställda som måste förklara för pensionären och därmed ta ”all skit” då de tycker att vi är stressade och har för lite tid. Då vi i själva verket vill vara där längre, men att pensionären inte beviljats det. Värkande kroppar. Stress.

3. Motstånd på arbetsplatser kan se väldigt olika ut. Hur ser det ut på ditt jobb?

På mitt jobb är det många som är med i facket, både kommunal och SAC. De som är
med i SAC känns väldigt engagerade och känns starka som grupp då de har SAC bakom
sig. De organiserar sig ofta på jobbet kring olika saker som inte fungerar och ser till att få igenom förändringar på jobbet. Annat motstånd kan vara att inte dokumentera i protest, då det många gånger inte har funnits tid till det och en inte ska behöva jobba över. Mycket motstånd sker i det tysta, som aldrig når chefer/samordnare. Vi liksom fixar det själva, genom att hjälpa varandra. Tyvärr tror jag att många varken vågar eller
orkar protestera på allvar, sätta ner foten och kräva förändring, för alla. Det är sällan som klagomål och ifrågasättande tas som någonting konstruktivt och bra av chefen. Ofta känner en sig som jobbig och ifrågasatt.

Vårdbiträde 4

1.Hur fungerar hemtjänsten där du arbetar?

Stor förvirring och oro råder bland personalen. Vi har haft en ovanligt välfungerande hemtjänst fram till det nya tidsersättningsssystemet. Nu är hela personalen utmattad, saker missas och missförstånd uppstår enormt mycket oftare än innan. Konflikter sker dagligen. Flera har sagt upp sig. Vi har större antal timmisar, som inte fått någon som helst introduktion. Men vi har så stor brist på personal att vi i princip måste ta in alla som söker, och detta är akut. Någon utbildning eller introduktion finns det inte tid för.

2. Vi klagar ofta tillsammans med våra arbetskamrater i fikarummet. Vad brukar du främst höra?

Främst klagas det på det nya tidsersättningssystemet. Vi får ingen ro att arbeta när vi måste jaga minuter hela tiden. Alla är stressade och trötta. Hela tiden. Ofta finns det ingen tid till rast heller, vilket betyder att vi hinner inte prata med varandra lika mycket.

3. Motstånd på arbetsplatser kan se väldigt olika ut. Hur ser det ut på ditt jobb?

Motståndet består till största del av att vissa skriker högt ochlågt, men till ingen nytta, det finns ändå ingen som lyssnar. Men till störst del finns inget motstånd. Alla är uppgivna och försöker bara ta sig igenom varje arbetspass. Däremot, som nämnts, har flera sagt upp sig, och i princip alla andra letar nytt jobb.

Vårdbiträde 5

1.Hur fungerar hemtjänsten där du arbetar?

Arbetstagarna har näst intill inget att säga till om när det kommer till arbetsmiljön. De flesta, hemtjänstarbetare, mellanchefer, samordnare är pressade ”uppifrån”. Kraftig försämring när det kommer till tiden.

2. Vi klagar ofta tillsammans med våra arbetskamrater i fikarummet. Vad brukar du främst höra?

Det är lätt att förminska fikarumsdiskussionen till en klagosång. I så fall sjunger vi om minskad tid hos de äldre, minskade möjligheter att själva styra vårt arbete och kortare raster. I refrängen frågar vi oss själva, hur lyckas vi med det omöjliga varje dag? Från min synvinkel är klagandet ett sätt att uttrycka vår sorg. Sorg över att schemat är för fullproppat, lönen inte går att leva på, otillräckligheten vi känner efter arbetsdagen, sorg över chefer som inte verkar lita på eller respektera oss och orimliga biståndsbeslut. Hemtjänstarbetet handlar om omvårdnad. Vi klagar när vi inte får möjlighet att utföra vårt arbete.

3. Motstånd på arbetsplatser kan se väldigt olika ut. Hur ser det ut på ditt jobb?

Motstånd kan ske i organiserade former eller i enskilda små handlingar. Några i personalstyrkan är engagerade i SAC. De flesta andra i Kommunal. Att få sällskap i löneförhandlingar, att du får dina rättigheter förklarade för dig eller att någon har din rygg när du protesterar är resultat av det. Att organisera sig kräver tid tillsammans med dina arbetskamrater och det försvåras av den högre arbetsbelastningen vi har, när arbetsdagen knappt räcker åt våra arbetsuppgifter, när ska vi hinna protestera? Det enskilda motståndet kan vara en uppsatt artikel på anslagstavlan i personalrummet eller att gå in till samordnarna och säga ”det här går inte längre”. Motståndet kan vara att låta ett ärende hos en vårdtagare ta längre tid än vad det står i biståndsbeslutet, skriva på en namninsamling eller att berätta för en anhörig om hur din arbetssituation faktiskt ser ut. Jag upplever båda de här formerna på min arbetsplats.