För att männen ska få fritid måste kvinnorna jobba desto mer – utan lön. Men vägen till jämlikhet går inte genom pigor.

Beach 2010. Så är det då över för i år, ungarnas mingelparty nummer ett. De har vimlat som vågblänket, tagit sats och kutat i kapp med skvalpet, mot en hink, till en kompis eller en famn att sätta sig i. En kvinnofamn att bäras av. Mammorna har suttit där redo med solkräm och kaffetermos eller med ett barn i knäet. Männen har stått runtomkring, pratandes med varandra, ätandes något eller varit i vattnet lekandes med barnen.

Så ordnas kropparna på stranden: Männens för sin egen skull, kvinnornas i arbetsställning. Överflödiga är socialpornografiska tv-serier och färska, men ack så torra, SCB-staplar. Hemmets fyra väggar är tillfälligt borta och den heliga familjen blottad. På stranden får vi verkligheten ”prime time”.

Scenen som beskrivs kan verka banal, men skrapar vi på den glättiga sommaridyllen så blottas snart grundbulten för könsmaktsordningen: Kvinnor arbetar – män skapar fritid, genom kvinnors arbete.

Arbete eller inte arbete

Många av de argument som lyfts fram i den så kallade pigdebatten handlar om att kvinnor måste få avlastning i hemmet. Knappt någon reflekterar över att männen kan ta sitt ansvar i hemmet. Eller så anses den striden vara förlorad. De som har ’viktiga jobb’ ska i samhällseffektivitetens namn ha tid att ägna sig åt det ’de är bra på’ istället för att lägga tid på hushållsarbete. Eftersom det fortfarande är kvinnor som utför det mesta av hushållsarbetet framställs det därmed som ett feministiskt krav.

RUT-avdraget jämställs ofta med när kvinnorörelsen krävde dagis på 1970-talet. Det frigör tid i hemmet och dessutom skapas nya möjligheter för kvinnor att försörja sig själva och på så sätt även frigöra sig själva. Redan i de här argumenten lyfts en del intressanta frågor som kan appliceras på en generell diskussion kring synen på arbete. Vad är ett riktigt arbete? Vem ska utföra det? Under vilka former? Arbetet är inte begränsat till det som sker på en angiven plats under viss tid utan är alla de handlingar vi utför, eftersom vi är beroende av det vi får i gengäld. Det kan vara ekonomisk ersättning i form av lön, a-kassa, hushållspengar och så vidare. Men det kan också vara ”ersättning” av annan karaktär, som arbetslivserfarenhet, lugn och ro i hemmet eller betyg. Motsatsen till arbete är fritid, då vi gör saker bara för att vi själva roas av det. Självklart finns det ingen ogenomtränglig mur mellan de båda utan mer en glidande skala. Kapitalets expansion går ut på att invadera fler och fler utrymmen i våra liv, att se till att det vi gör utanför lönearbetet på ett eller annat sätt kan inkorporeras i en vara. Den här utvecklingen sker naturligtvis inte utan konflikt. Men diskussionen kring den här konflikten missar ofta att stora delar av det oavlönade arbetet redan är en del av den kapitalistiska produktionen. Genom att förpassa vissa handlingar till något utanför området arbete och kapital kan därför stärka en falsk föreställing om vilket arbete som räknas som ”riktigt”. Därmed missar man inte bara potentiella konfliktarenor utan man riskerar även att stärka det kapitalistiska systemet. Vilket arbete som krävs för samhällets fortgående är en grundläggande fråga i all politisk analys och påverkas starkt av vilka maktordningar som är dominerande. I vårat samhälle är bilden av den ”riktiga arbetaren” en förställning med djupa rötter i den heteronormativa könsmaktordning vi lever i.

Det här visar sig tydligt när man tittar på det immateriella arbetet. Många ser inte immateriellt arbete som riktigt arbete. Visserligen har visst immateriellt arbete börjat räknas, som konsultuppdrag och programmering. Men när det gäller relationsarbete, som i strandexemplet ovan, så har vi en lång väg kvar. Under historiens lopp och fram till våra dagar har biologistiska argument använts för att förklara varför kvinnors arbete avlönats lägre eller inte avlönats alls. Städande, vårdande, administrerande av relationer – allt konkret och immateriellt arbete som kvinnor utför har inte setts som riktigt arbete, utan endast som ett utslag av den kvinnliga naturen. Genom denna syn på kvinnan har man kunnat räkna bort kvinnors arbete ur den kapitalistiska produktionskedjan och därför inte behövt betala för det. Det immateriella arbetet har därmed blivit osynliggjort vilket har kunnat utnyttjas av såväl arbetsköpare som enskilda män i förhandlandet kring fördeling och ersättning av arbetet.

Mannens jakt på fritid

I den feministiska analysen talas det om att män har mer makt, men vad betyder det i praktiken? Vad är det för drivkraft som upprätthåller ett ojämlikt system? Vi tror att drivkraften för enskilda män är fritid. Där det finns arbetstvång finns det en vilja till flykt. En önskan om att få rå om sin egen tid, göra det som roar och låter oss få utlopp för vår kreativitiet. Män kan fly undan en del arbete därför att någon annan – oftast en kvinna – gör jobbet. Men när kvinnor försöker fly undan detta oavlönade arbete så är det vanligare att det helt enkelt inte blir gjort. På stranden pågår kampen om fritiden. Solkrämen måste packas och någon måste komma ihåg att ta med mat och badkläder till barnen. Innan vi ens kommer så långt måste badkläderna köpas, maten planeras, semesterresan synkas så den inte krockar med några släktkalas eller födelsedagar. Det finns ingen ”naturgiven” arbetsdelning, men när vissa arbetssysslor inte synliggörs eller erkänns är de svåra att dela upp. När det dessutom antas att kvinnor vill och ska utföra det mesta av relationsarbetet blir det svårt att vägra. En mamma som glömmer solskydd eller mat till barnen är inte bara oansvarig, utan också en ”misslyckad kvinna”. Mäns delaktighet ses fortfarande som ”hjälp” och vi har mer överseende med en glömsk pappa. Och efter en lång fostran till administratör respektive lekfarbror är det svårt att lära om. Det är svårt att släppa det enda område man har full kontroll över när man vet att andra drabbas när jobbet inte blir gjort och det bär emot att ta på sig mer arbete när man redan är slutkörd som det är.  På så sätt lotsar vi in nästa generation i könsrollerna. Det är alltså inte elakhet som gör att enskilda män exploaterar kvinnors arbete i relationer. I stället handlar det om att följa minsta motståndets lag, går det att slippa göra visst arbete så gör vi nog alla det.

Projektet ”den starka kvinnan”

Det är förståeligt att män inte hänger sig åt kvinnokamp eftersom de, på kort sikt, har mycket att vinna på hur det ser ut i dag. Men vad är det som hindrar kvinnorna? I dessa liberalismens tider så pågår en ständig kamp mot det kollektiva. Individen härskar och inga problem är för stora att lösa för den som har den rätta viljan. En produktiv konsument som har vett att rätta munnen efter matsäcken ska kunna njuta av livet – om inte får hon skylla sig själv. Att vara en ”lyckad” kvinna i dag är att dölja den egna, och därigenom den kollektiva, utsugningen och underordningen, för ingen vill ju erkänna sig själv som offer. Istället ska vi vara starka och självständiga individer vilket i slutändan isolerar och förhindrar möjligheterna att skapa kollektiva kamper. Vi ska dessutom vara säljbara på arbetmarknaden 24 timmar om dygnet. Lever vi inte upp till bilden av hur en kvinna ska vara minskar vårt attraktionsvärde på marknaden, vilket i en tid av konkurrens kan vara skillnaden mellan en fast lön eller en fortsatt osäker tillvaro.

Snabbmat och skit i hörnen

Även om de kollektiva kamperna försvåras av vårt alltmer individualiserade samhälle så innebär det inte att kamperna är döda. Flyktförsöken från arbetet fortsätter. Vem vet till exempel att kvinnor har sänkt sin oavlönade arbetstid med 40 minuter om dagen från början av 90-talet till början av 2000-talet? En radikal nedtrappning av arbetet i det tysta. Till viss del kan det förklaras med att kvinnors könsroll har förändrats, hemmafruidealet har fått ge vika för snabbmat och halvskitiga golv. Men framförallt har arbetsdelningen skiftats. Den tidigare oavlönade matlagningen görs av någon annan, mot betalning. Och kampen för fritid fortsätter och samverkar med hela samhällets arbetsdelning, inklusive den mellan olika kvinnor. När några få kvinnor lyckas utöka sin fritid på bekostnad av andra kvinnor genom att köpa städning, fortsätter de flesta kvinnor att göras ansvariga för det oavlönade hem- och relationsarbetet. Män slipper. När en frigörelseprocess innebär att en viss underordnad grupp byts ut mot en annan så förändras inget i grunden. En ny bas upprättas, men den skeva arbetsdelningen består. Och den feministiska kampen löper risken att bli en exklusiv frihetskamp för de privilegierade.

Så vad nu då?

70-talets kvinnorörelse hade rätt i att det personliga är politiskt. 10-talets systemkritiker kan bara instämma. Vår tid och våra liv utarmas när vi ständigt ska arbeta på vår säljbarhet och när allt fler delar av våra liv blir till varor. För att kunna förändra samhället i grunden måste vi låta kampen färdas över de geografiska och tidsmässiga gränser som satts upp kring vad som får kallas arbete. Vi behöver dela på de nödvändiga insatserna och få lika ersättning för lika jobb. Och istället för att låtsas som att det går att upprätthålla en gräns mellan arbete och fritid vill vi länka ihop kamperna i dessa sfärer.  Att vissa grupper i samhället ska sköta den mest monotona och isolerade delen av arbetet kan därför inte vara lösningen på problemet med att kvinnor bränner ut sig. Istället visar exempelvis förslaget om subventionering av hushållsnäratjänster att feminismen på allvar måste göra sitt återtåg.

Vi vill därför analysera – inte för att skriva kvinnohistoria – utan framför allt för att skapa de rätta verktygen för kamp.

Kvinnopolitiskt forum