Att vara ung är inget brott

Hösten då min dotter börjar sjuan kallas vi föräldrar till ett särskilt möte. Det ska handla om att bygga nätverk mellan oss och det är viktigt att vi alla förstår att nu är det allvar. Vi får under inga omständigheter låta oss föras bakom ljuset av våra barn. Ungdomar håller ihop, får vi höra, och därför måste vi också göra det. Det är liksom dom mot oss och vi mot dom. Nikotinrökning är inkörsporten och det kan sluta med parkbänken. Det är nu vi måste reagera och agera. Det är en farlig natt de lever därute, säger läraren, och vi vet ingenting om den, ingenting!

Jag drömmer mig bort ett litet tag, ser på löven som frusit fast mot fönsterrutan och innan jag vet ordet av har man börjat dra upp riktlinjer och strategier. Det pratas om gemensamma regler och tider. ”För då kan ju inte Anna säga att Elin får va ute till tolv eftersom Annas mamma redan har pratat ihop sej med Elins mamma, visst är det smart? ”

En pappa säger att han faktiskt litar på sin son, att de har en fin relation men någon svarar att ”man kan ju aldrig säkert veta och även i de lugnaste vatten!” Pappan gör ett nytt försök, säger att hans son hellre får gå hem senare, i sällskap av vänner, än att passa en tid som innebär att han måste gå hem själv i mörkret. Men någon svarar att just därför ska alla hem i rimlig tid och sen är han också med på tåget.

Just den pappan är ungefär i min egen ålder. Vi är de yngsta mötesdeltagarna. Kan han minnas sitt unga jag? Se sig själv i den farliga natten? Märkligt att några har glömt den medan det för mig är så overkligt att det är över. Jag ser mig själv, nerspydd i en trappuppgång. Eller i sängen hos någon jag redan då glömt namnet på. Förvirringen. Utsattheten. Tomheten. Meningslösheten.

Jag studerar pappan som säger sig lita på sin unge. Försöker se även honom i den farliga natten. Stod han i mörkret och mixade häxblandningar ur föräldrarnas upplysta barskåp? Var han en av de som inte blev insläppt på fritidsgården och istället tog pendeln in till stan, bråkade med dörrvakter ett par timmar för att sen ta nattbussen hem, spy i småbarnens sandlåda och ta garagevägen in till radhuset?  Eller hade han till och med sniffat på någon av de där trasorna som alltid låg kvar i skogsdungen bakom kyrkan? Hade vi saknat gemensamma riktlinjer, regler och tider? De kanske har rätt, man måste våga vara vuxen. Sätta tydliga gränser.

Helvete, varför är jag så dramatisk? Varför vill jag plötsligt bara minnas maktlösheten?

Jag byter taktik, försöker föreställa mig den där pappan ute på spännande äventyr, ser honom galet förälskad, ser honom pröva sina tankar i förtroliga samtal. Vi visste hur vackert livet var för det hade just börjat kändes det som. Men mot vuxna gjorde vi motstånd. Vi kände oss kontrollerade, som att de var emot oss, som att de aldrig var på riktigt intresserade, som att de pratade om och inte med oss, som att ingen tillit fanns. Som att det skulle vara ett brott att vara ung!

”Kan vi inte bara prata istället? Kan vi inte prata om oss själva?”  jag säger det för gällt och mitt i någon annans mening. Jag säger att faran lika gärna kan ske på dagtid. Att våldtäktsmannen kanske inte  lurar bakom en buske, tänk om han är klassens snygging och inte alls har svart skägg och krokig näsa! Men ingen hänger med i min tankebana. De ser bara förvånade ut.

När jag kommer ut på skolgården är jag förbannad på mig själv. Hur kunde jag säga nått så flummigt och abstrakt som att vi ska prata om oss själva! Det enda jag med säkerhet vet att jag vill få min dotter att förstå är att hon kan styra, hon kan påverka, hon kan välja mycket i sitt eget liv. Jag förväntar mig inte att hon ska gå mot strömmen och göra tvärtom mot alla i sin omgivning. Men om hon lär känna sina gränser, och det gör man genom misstag, ska hon veta när hon slutar styra och lämnar över sig i händerna på andra. Är man redlös har man noll koll.

Hon ska känna att det är oväsentligt för mig vilka hon är med så länge hon själv vet varför, så länge hon själv verkligen vill. Hon ska lita på sin magkänsla, när hon känner att nått verkar skumt har hon förmodligen rätt och då ska hon dra. Och ta kompisen med.  Och är det nån som lyckas få henne att känna sig rädd, maktlös eller missanpassad, då ska hon minnas sin bakgrund, känna hur älskad hon är, hon ska veta sitt värde.

Jag borde ha sagt att våld finns och att vi inte kan skydda våra barn ifrån det. Jag borde ha sagt att vi kan ge dem verktygen, det kanske läraren hade kunnat ta till sej. Men sånt kommer jag alltid på först efteråt.

Valentina Martinez

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.