Hösten 2023, i början av Israels fullskaliga folkmord på palestinier i Gaza, blev avsaknaden av representation den tändande gnistan för flera nya rörelser. När den vita vänstern och arbetarrörelsen lyste med sin frånvaro under de första demonstrationerna hade rasifierade antirasister och förortsaktivister redan börjat organisera sig. 

– När folkmordet började tror jag det var första gången i svensk historia som Palestinarörelsen inte hade politisk representation över huvud taget. När vi var små, fanns det på ett helt annat sätt en koppling mellan rörelsen och partierna. 

Det säger Fayyad Assali, svenskpalestinier som växte upp i Södertälje och Nablus, politiserades som tonåring under andra intifadan och blev en av initiativtagarna till organisationen Rättvisa För Alla, RFA. 

Fayyad beskriver hur antimuslimska och rasistiska röster fick mer utrymme än någonsin, samtidigt som kontrasterna mellan folkmordet i Gaza och Ukrainakriget gjorde det politiska och mediala hyckleriet övertydligt.

På de första demonstrationerna var det inte en enda vit själ. Det var läskigt.

– På de första demonstrationerna var det inte en enda vit själ. Det var läskigt. När det handlade om Ukraina gick alla ut, men när det gällde våra liv betydde det absolut ingenting, rasifierade liv väger noll. 

Det var under ett möte på Mångkulturellt centrum i Fittja som det första organisatoriska steget mot vad som skulle bli RFA togs. 

Helt ärligt tror jag ingen av oss hade något förtroende för vita organisationer kvar, vi såg att när det väl gäller så har man inget problem med att slänga oss under bussen. Vi behövde skapa något eget.

– Det var känslosamt. Vissa kände det som att vi var helt utelämnade, vi blev demoniserade och det sågs som extremism, att du var helt dum i huvudet, om du sade något annat än att världen började den 7 oktober. Helt ärligt tror jag ingen av oss hade något förtroende för vita organisationer kvar, vi såg att när det väl gäller så har man inget problem med att slänga oss under bussen. Vi behövde skapa något eget.

Tanken från början var inte att bygga en organisation, men det fanns ett behov av en gemensam plattform, och initiativtagarna fick snabbt brett stöd från andra som upplevt samma exkluderande tystnad från befintliga föreningar, partier och medier. 

För att inte slösa tid på att ”sitta och babbla” startades ett instagramkonto för att sprida information om var och när det var demonstrationer och arrangemang och tips på saker att göra. Tanken var att visa upp det kollektiva och förstärka röster från olika delar av Palestinarörelsen. Först när det uppstod ett konkret behov av att ha ett organisationsnummer började tanken på en mer fast struktur att ta form. 

– Vår analys av rörelsen var att den var väldigt initiativ- och aktionsbaserad. Det fanns få organisationer, men infrastrukturer behövs. För oss var det väldigt viktigt för att möjliggöra rörelsens fortlevnad.

Fayyad poängterar att RFA är inte en palestinsk organisation, de har aldrig gjort anspråk på att vara den palestinska rösten. Istället tar de avstamp i Palestinafrågan för att rikta fokus mot islamofobin och rasismen i Europa.

– Det är lättare idag, men under hösten 2023 vågade ingen öppna sin mun om Palestina. Rösten var totalt död. Men samtidigt har rörelsen nog aldrig haft mer ryggrad än de senaste åren. Ett litet, men tydligt exempel, är hur vi på demonstrationerna än idag ropar ”From the river to the sea”.

Fayyad Assali föddes i Sverige, men bodde flera år i Palestina under uppväxten. Hans minnen från tiden i Palestina präglas av den andra intifadan, som pågick under familjens sista år i Nablus på Västbanken. 

– Det var pansarvagnar på gatorna och utegångsförbud, vi kunde inte handla och de bombade skolorna. Jag minns att svenska ambassaden hörde av sig och gav oss en lapp att sätta på dörren för att visa att vi var svenska medborgare, men det hjälpte inte supermycket. Vi fyllde badkaret med vatten, för de kunde ju stänga av när som helst, och så kom ambassaden med typ fem tomater och lite choklad. 

Släktingar till familjen mördades av israelerna. Att se döda människor och de dagliga demonstrationerna för martyrer blev en vardag som satte djupa spår. 

– Det tar ju på en. Att känna känslor som kärlek och fred är ett privilegium. Det är lätt att prata om när man observerar rent teoretiskt, men att vara där som 15-åring och se det här…  då vill du bara gå ut och göra dem illa. Det är de här små sakerna, de förnedrar din mormor, förnedrar en 80-årig amo, sådana saker sätter sig djupt i en.

Under andra intifadan, liksom under de senaste två och ett halvt åren, var världens blickar riktade mot Palestina, medan perioden däremellan i huvudsak har präglats av omvärldens ointresse.

– Palestinafrågan aktualiseras alltid när det finns ett motstånd. Det är ingen som bryr sig om Palestina förutom när vi gör motstånd. Tider när ockupation, kolonialism och apartheid bara fortsätter, då är det ingen som lyfter ett finger, det är bara när explosionen kommer.

Som ung vuxen i Sverige engagerade sig Fayyad först i den internationella palestinska ungdomsrörelsen PYM (Palestinian Youth Movement) och efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010, ökade hans intresse för den antirasistiska rörelsen i Sverige. Idag är han talesperson för RFA. 

Organisationens fokus för den närmaste tiden är att fortsätta vara en röst mot det nu mer lågintensiva folkmordet i Palestina och att hålla rörelsen igång. Samtidigt mobiliserar de, som en del av initiativet Folkets röst, inför valet. 

– Folkets röst är inget parti, utan en rörelse av organisationer och personer som har sammanställt en lista med konkreta krav som vi formulerade gemensamt under sju månader. Vi har inget förtroende för något av riksdagspartierna men vi har ett ansvar. Längre fram i vår kommer vi bjuda in till ett samtal med Folkets röst för att ta beslut om hur vi ska uppmana folk att rösta, men det behöver vara ett kollektivt beslut. 

På längre sikt är förhoppningen att RFA ska få en etablerad roll inom det antirasistiska arbetet och att de ska hålla Palestinafrågan levande med ett antikolonialt perspektiv.

– Vi vill ha anställda på RFA om två år, så vi behöver fler medlemmar och fler bidragsgivare. Bristen idag är personer som kan lägga tid på att driva grejer, idéer finns det gott om. Titta på högern: de har stora plattformar, de har resurser och då måste vi ha samma sak. Det ekonomiska beroendet har lagt censur på civilsamhället. Jag hoppas att vi når en plats där vi har ett ekonomiskt oberoende och en ryggrad. Det var det vi saknade i Sverige. Ryggrad. 

RFA har ibland beskyllts för att vara sociala medie-aktivister utan förankring i etablerade organisationer. Men att deras organisation skulle ha uppstått ur intet är långt ifrån deras egen historieskrivning. Samtliga initiativtagare till RFA har tidigare varit organiserade i olika delar av föreningslivet.  

– Vissa tyckte det var jobbigt att RFA blev så stort. Men jättebra, gör nåt nytt som blir ännu större, gör din grej. Vissa har plattformar och fysiska platser där man sitter och diskuterar – jättebra. Vissa har kulturen – jättebra. Vissa har sociala medier – jättebra. Det är tillsammans vi blir en rörelse. Sedan får man inte glömma att det här uppkommer i en period där etablerad media har totalt monopol med sitt sionistiska narrativ. Sociala medier spelade en avgörande roll under det här folkmordet och de som använder sina plattformar borde få sin cred, tycker jag.

Fayyad är noga med att de inte ska ta åt sig äran för saker som andra personer och organisationer har gjort. RFA har haft en framträdande roll i Palestinademonstrationerna i Stockholm, men de har aldrig varit arrangörer. Samma sak med studentprotesterna.

– All heder till dem. Vi försökte hjälpa till lite med det vi kunde, men de ägde det. Studentrörelsen är en av de finaste sakerna som har skett under de här åren. Den hade en väldigt stor effekt globalt. 

Att Palestinarörelsen har vuxit sedan 2023 är viktigt ur flera perspektiv, inte minst säkerhetsmässigt. 

– Hela rörelsen är demoniserad i Sverige, men ju fler vi blir desto mindre roll spelar det. Att stå upp för varandra är en säkerhetsgrej. Under den arabiska revolutionen 1936 mot britterna, var det bönderna som hade på sig keffiyehs och det var också de som ledde revolutionen. Då gick det nationella revolutionsrådet ut och sade att alla skulle ha på sig keffiyeh för att skydda frihetskämparna, så att man inte kunde identifiera vem som var vem. Jag tycker att det är fint, för ju fler vi är desto mindre risk för var och en av oss.

Hela rörelsen är demoniserad i Sverige, men ju fler vi blir desto mindre roll spelar det. Att stå upp för varandra är en säkerhetsgrej.

Fayyad gör en direkt koppling till det politiska läget i Sverige och den dramatiska förändring som skett under de senaste decennierna. 

– Fascismen är här och repressionen tydlig. Det finns inget motstånd som är gratis, vill du stå för någonting ska du vara beredd att göra en uppoffring. Det är inte en lek, det är inte en kul grej, det är så motståndsrörelser ser ut. Vissa riskerar sitt liv, andra riskerar sitt levebröd, någon riskerar sitt rykte, men jag vill att det här ska vara tydligt: Det är nya tider i Sverige och i världen och att stå upp idag är viktigare än någonsin.