Uppsala Declaration of Conscientious Objection, eller Uppsaladeklarationen, är ett forskarupprop som i skrivande stund har undertecknats av nästan 3 000 svenska universitetsanställda. Genom att skriva under uppropet tillkännager man sin personliga vägran att ingå i formaliserade samarbeten med israeliska institutioner som bidrar till folkrättsbrott.

Uppsaladeklarationen är framtagen av anställda vid Uppsala universitet och uppkallad efter lärosätet som en påminnelse om dess uttalade mål om att ”vinna och förmedla kunskap till mänsklighetens gagn och för en bättre värld”. Men deklarationen kan undertecknas av alla personer som är formellt anknutna till ett svenskt lärosäte. Petter Hellström, forskare i idéhistoria vid Uppsala universitet, är en av Uppsaladeklarationens initiativtagare.

Hur tog idén till Uppsaladeklarationen form?

Idén till uppropet föddes under en lunch i början av 2025, när en person i sällskapet berättade om ett radioinslag hon hade hört. I inslaget berättade en israelisk forskare att hans internationella kollegor hade slutat höra av sig i takt med att dödssiffran steg i Gaza: samarbeten rann ut i sanden, inbjudningar besvarades inte längre. Forskarna ville inte längre åka till Israel. Det slog oss då att det redan pågick en slags informell bojkott av den israeliska akademin. 

Det fanns redan en påtaglig ilska och frustration över att svenska lärosäten upprätthöll sina samarbeten med statliga israeliska universitet och forskningsinstitut, samtidigt som folkmordet eskalerade, Gazas skolor attackerades, dess universitet demolerades, dess bibliotek och arkiv plundrades och förstördes.

Det var då vi bestämde oss för att det minsta vi kunde göra var att själva inte delta. Uppsaladeklarationen handlar nämligen inte om att försöka övertyga regeringen eller universitetsledningarna. Istället handlar det om en personlig samvetsvägran, närmare bestämt en vägran att bidra till folkrättsbrott. Inte för att vi tror att svenska forskare och lärare kan sätta stopp för ockupationen och våldet, utan för att vi åtminstone inte vill bidra till övergreppen. Det är med andra ord ungefär samma tanke som när hamnarbetare vägrar hantera israelisk last i Göteborg: om ledningen inte törs eller vill agera säger vi nej som individer. Det handlar inte bara om att vara solidarisk utan också om att vara trogen sig själv.

Vilka utmaningar stötte ni på i arbetet med deklarationen?

Många vi pratade med var rädda att ta ställning. Inte så mycket för att de tvekade över vad som var rätt eller fel, utan snarare för att de var rädda att bli anklagade och smutskastade.

Många vi pratade med var rädda att ta ställning. Inte så mycket för att de tvekade över vad som var rätt eller fel, utan snarare för att de var rädda att bli anklagade och smutskastade.

Akademiker är i allmänhet en försiktig grupp. Försiktighet är en slags yrkesetik – som akademiker är vi tränade att fråga efter belägg, nyanser och precision. Många akademiker sätter dessutom en ära i att inte ta politisk ställning.

Vi insåg därför att om vi skulle skriva något så måste det vara något som var akademiskt stringent. Därför lade vi ned extremt mycket tid på texten.

Varje formulering stämdes av med palestinska och israeliska kollegor, men också med jurister. Vi ville att allt skulle vara intellektuellt hederligt, juridiskt riktigt och historiskt förankrat.

Hur tänkte ni kring att organisera er just som akademiker, snarare än genom bredare solidaritetsstrukturer? Vad öppnar – och vad begränsar – den positionen?

Att organisera sig som akademiker innebär både möjligheter och begränsningar. För det första har vi en privilegierad tillgång till information: vill jag ha tag på data hittar jag den i allmänhet, och hittar jag den inte kan jag i de flesta fall hitta en person som i sin tur kan hitta den. Samtidigt finns det ofta mer tyngd i det vi säger: högskolan förknippas allmänt med kunskap, auktoritet och legitimitet. När forskare säger något är det i många fall svårare att avfärda.

Å andra sidan innebär det också begränsningar. Universiteten är statliga, vilket innebär att forskare är statsanställda. Akademin är också starkt hierarkisk, forskare är ofta prekärt anställda och i många fall beroende av goda relationer och extern finansiering. Det finns mängder av informella gränser för vad som anses rimligt. De här informella gränsdragningarna innebär att det finns mycket självcensur. Däremot finns det inte samma öppna repression mot akademiker i Sverige som i exempelvis USA och Tyskland.

Den grupp som tydligast har uttryckt sin oro för att skriva under och som i många fall avstod från att göra det, är också de som har viktiga samarbeten i USA. Många personer har följt rapporteringen från Columbia och Harvard och vet att ett öppet ställningstagande mot folkmordet kan vara förödande för karriären.

Vilken roll spelar israeliska univeristet i relation till kriget i Palestina i dag?

De israeliska universiteten och forskningsinstituten är inte oberoende utan en del av den israeliska staten. Det här är förstås inte unikt för Israel, men när staten är militariserad och sedan årtionden tillbaka inbegripen i ockupation, fördrivning och kolonisering påverkar det förstås alla grenar av statsapparaten. Rent konkret innebär det bland annat att israeliska universitet utvecklar de vapen och övervakningssystem som används i Gaza, på Västbanken och andra håll, men också att de utbildar soldater, förhörsledare och administratörer som upprätthåller ockupationen.

De svenska universitetsledningarna framställer ofta sin hållning som neutral, men om man ingår i bilaterala samarbeten med en stat som är skyldig till grova folkrättsbrott och övergrepp blir neutralitet ett sätt att legitimera övergreppen. Kunskap är inte ett objektivt och neutralt värde utan de forskningssamarbeten vi väljer att ingå har en konkret påverkan på människors liv. Det förstår alla och det var också därför som svenska universitet avbröt alla samarbeten med sina ryska motsvarigheter efter Rysslands senaste invasion av Ukraina.

Men tydligen gäller andra måttstockar när förövaren är allierad. I Gaza har alla universitet förstörts och hela utbildningsväsendet raserats – med hjälp av vapen som utvecklats av våra samarbetspartners. Ändå händer ingenting.

I Gaza har alla universitet förstörts och hela utbildningsväsendet raserats – med hjälp av vapen som utvecklats av våra samarbetspartners.

Begrepp som akademisk frihet, neutralitet och oberoende används ofta i universitetens självbeskrivning. Hur har dessa begrepp fungerat i praktiken i mötet med Palestinafrågan?

De har fungerat mycket selektivt. Akademisk frihet har i många fall åberopats för att skydda institutioner från kritik, men sällan för att skydda forskare som kritiserar institutionerna. Neutralitet blir på så sätt en strategi för att undvika ansvar, i en situation där de juridiska förväntningarna på Sverige faktiskt är ganska tydliga. 

Vi kan också se hur lärosätenas oberoende åberopas som ett ideal, samtidigt som det i praktiken finns ett starkt politiskt tryck uppifrån som formar handlingsutrymmet. Ett exempel på det är mitt eget universitets uppmaning till regeringen att fördöma Israels agerande i Gaza, som ledde till att rektor blev tillrättavisad av Sveriges universitets- och högskoleförbund.

Som universitet vill man gärna framställa sin verksamhet som oberoende, men det går inte att komma ifrån det faktum att regeringen finansierar högskolan och till stor del tillsätter universitetens styrelser.

Har arbetet med Uppsaladeklarationen förändrat din syn på vad som är möjligt att säga och göra inom akademin?

Ja, definitivt. Gränserna har blivit tydligare – inte minst de informella gränserna. Många uttrycker förtvivlan när man talar direkt med dem, samtidigt som de uttrycker sin oro för att öppet ta ställning i en fråga som uppfattas som politiskt kontroversiell. Men det handlar alltså mer om självcensur än om verklig repression, till skillnad från exempelvis USA och Tyskland, där en avvikelse från regeringens linje kan få större konsekvenser.

Samtidigt har mobiliseringen visat att det finns större utrymme att agera än vad jag trodde. De allra flesta kollegor jag har talat med har varit mycket positiva till initiativet och uttryckt det som att det går att andas igen vid universiteten. Men det finns också kollegor som har anklagat oss för att stödja terrororganisationer eller för att ha en ljusskygg agenda. 

Men det negativa har i huvudsak kommit från personer som inte har förstått eller kanske inte har velat förstå vad Uppsaladeklarationen handlar om. Vissa har till exempel anklagat oss för att vägra samarbeta med judiska forskare, vilket vi förstås aldrig har gjort eller uppmanat till. Sanningen är att vi inte ens har några invändningar mot att samarbeta med israeler. Uppsaladeklarationen är nämligen formulerad så att vi som enskilda forskare avstår från att ingå i formaliserade samarbeten med israeliska institutioner som bidrar till folkrättsbrott. Den säger ingenting om individuella kontakter eller enskilda samarbeten mellan forskare. Personligen tror jag också att vi ska hålla kommunikationskanalerna öppna med Israel. Det enda vi säger är att kontakterna inte bör gå via en repressiv, våldsam statsapparat.

Hur ser du på relationen mellan akademisk kritik och konkret politisk handling? När riskerar kritiken att stanna vid analys, och när kan den få materiella konsekvenser?

Akademisk kritik riskerar alltid att stanna på analysnivån. Det är därför vi kopplar analysen till något mer konkret, som i detta fall är samvetsvägran.

Akademisk kritik riskerar alltid att stanna på analysnivån. Det är därför vi kopplar analysen till något mer konkret, som i detta fall är samvetsvägran. Själv tänker jag på Uppsaladeklarationen i analogi med amerikanska ungdomars vägran att delta i Vietnamkriget. Det handlade inte om att övertyga staten eller dess ledning, utan om att helt enkelt vägra delta. Det är samma logik här.

Stora institutioner är konservativa till sin natur och de svenska universitetsledningarna kommer inte plötsligt att bestämma sig för att det är olämpligt att ingå i bilaterala samarbeten med en stat som gör sig skyldig till ockupation, apartheid, folkmord och andra folkrättsbrott. Förändringen måste komma genom att vi vägrar delta. Den måste komma underifrån.

Vilka strategiska frågor tycker du att akademiker som vill engagera sig i Palestina behöver ta på allvar framöver?

Om man vill ha verklig förändring behöver man ta sikte på EU och Israels deltagande i Horizon Europe. För parallellt med de juridiska processerna och den växande dokumentationen av grova folkrättsbrott fortsätter nämligen Israel att vara fullt integrerat i EU:s gemensamma forskningsprogram. Det handlar om mångmiljardbelopp i forskningsfinansiering. 

Samtidigt måste man bygga starka individuella nätverk, först och främst med palestinska kollegor men också med israeler. En grundläggande princip för mig personligen är att prata med alla, men att hålla mig borta från institutionella, formaliserade samarbeten som kan bidra till att legitimera våld och övergrepp. Och till sist, och kanske viktigast av allt: att erkänna att självcensur är ett politiskt faktum i Sverige. Det är där striden står. Inte mot öppen repression, utan mot tystnad, anpassning och normalisering: rädslan att inte få förlängt, att inte få externa anslag, att gå miste om framtida samarbeten, internationell status och prestige. Det faktum att Israel öppet bryter mot villkoren för Horizon Europe, men ändå får vara kvar inom samarbetet, visar hur långt institutioner är beredda att gå för att undvika konflikt, och hur nödvändigt det är att utmana den bekvämligheten.