Kan Palestinarörelsen tala? Dess många olika företrädare syns aldrig i media, i panelsamtal eller i tevedebatter. Alla talar om den, ingen talar med den.
Vilket är märkligt, med tanke på att det är en av de största sociala proteströrelser vi sett på länge i Sverige. Hundratusentals personer har gått ut på gatorna de senaste två och ett halvt åren. Ett myller av nätverk och organisationer har arrangerat demonstrationer, aktioner och protester. Det har gjorts mängder av branschupprop. Humanitära och religiösa organisationer har tagit ställning. Debatter har förts inom partier och fackförbund och i varje riksdagsparti – till och med i Kristdemokraterna – är väljarna kluvna i synen på Israels folkmord i Palestina. Ingen social rörelse i Sveriges moderna historia har haft en sådan bredd som denna rörelse. Ingen rörelse har haft en sådan mångkulturell sammansättning.
Trots detta hålls Palestinarörelsen utanför den borgerliga offentligheten och har därigenom blivit en projektionsyta för vilken politisk gruppering som helst. För högern har rörelsen gjorts till ett hot mot demokratin, ett otäckt uttryck för antisemitism och invandrare med ”dominansbeteende” som tar över innerstan och hotar politiker. För vänstern har den gjorts till ett okontrollerbart osäkerhetsmoment, som delvis ska uppvaktas men framförallt hållas på avstånd.
I det här numret av Brand låter vi den myllrande rörelsen själv beskriva sin organisering, mål, taktiker och bemötande. Numret kan ses som en omfattande och unik katalog över de grupperingar som bedrivit solidaritetsarbete för Palestina de senaste åren – de aktionsgrupper, initiativ, branscher, subjekt, koalitioner och partier som är i rörelse tillsammans.
Något som blir tydligt är att rörelsen är långt ifrån röstlös. Den har hundratals olika röster. Alla enas bakom samma krav: att folkmordet i Gaza och apartheidsystemet i Palestina måste upphöra och att vi i Sverige alla bär ett ansvar i det arbetet, att tillsammans agera där vi står: för bojkott, desinvesteringar och sanktioner mot Israel.