DEBATT: Om vänstern inte kan göra motstånd är den inte vänster. Vi måste tillbaka till organiseringen och bryta med vänsterliberalerna, menar skribenten Rovî.

Den svenska vänstern har somnat och liberaliserats. Inte på grund av yttre hot, utan för att den har överlämnat sig själv till sina fiender. Där det en gång fanns en rörelse byggd på organisering, klasskamp och materiell analys, finns idag en vänster som snarare försvarar systemet än utmanar det. Den har blivit en institution snarare än en kraft för förändring. Den är livrädd för att stöta sig med makten och ännu räddare för att förlora sina positioner inom partier, medier och fackförbund.

Den avgörande frågan är därför: Vad är vänster idag – och vad är den inte? För det som just nu kallas ”vänster” har väldigt lite att göra med klasskamp, revolutionär politik eller någon verklig strävan efter att förändra samhället i grunden. Istället ser vi en vänster som har kapats av liberaler, av karriärister, av människor som är mer intresserade av att försvara sina egna plattformar än att bygga verklig makt för folket.

När de politiska positionerna blir rörliga punkter, mer eller mindre frikopplade från värderingar och samhällssyn, för att i stället enbart förhålla sig till den rådande diskursen fungerar inte vanliga begrepp längre. De förlorar sin innebörd och vattnas ur. Men i denna text definieras ”vänster” som en rörelse med målet att uppnå det klasslösa samhället och skapa jämlikhet på solidariska och hållbara grunder, med grunden i motsättningen mellan arbete och kapital, en omfördelning från de rika till de fattiga.
  

En vänster som inte vill förändra

Under de senaste decennierna har vänstern successivt avväpnats. Den har blivit en del av den liberala hegemonin – ett accepterat och harmlöst inslag i den borgerliga demokratin, snarare än ett hot mot den. Socialdemokratin är i bästa fall en nostalgisk kvarleva av något som en gång skulle “utmana kapitalet” men som nu administrerar det. För den rasifierade arbetarklassen i förorten innebär sossarnas politik samma repression men med en annan avsändare. Vänsterpartiet existerar i skuggan av detta och reducerar sig självt till en “ansvarsfull opposition”. De är livrädda för att sticka ut för mycket, kallas “extrema”, och utmana de ekonomiska och politiska maktstrukturerna på riktigt.

Samtidigt har gräsrotsorganisering och självständiga rörelser marginaliserats, hånats och i vissa fall aktivt motarbetats av samma vänster som säger sig vilja bygga folkrörelser. Fackföreningarna, en gång en av de mest kraftfulla verktygen för arbetarklassen, har kapats av byråkrater och sossar som gör allt för att hålla kampen inom ramarna för ”ansvarsfulla” förhandlingar. Direkt aktion, militans, strejker och verkligt motstånd trycks undan till förmån för “dialog” och “konstruktiva samtal” – vilket i praktiken innebär att man låter kapitalet sätta agendan.

Den vänster vi ser idag är inte en kraft för förändring. Den är en förvaltare av status quo.

Medieplattformarna vänsterliberalerna tog över

Vänstermedia hade kunnat vara en motvikt till makten, men i Sverige har den istället blivit ännu en grindvakt för den. Tidningar som Flamman och ETC, som påstår sig representera vänstern, fungerar snarare som försvarslinjer mot radikalisering än som verktyg för organisering. De tar avstånd från “extremism” – vilket i praktiken betyder all politik som utmanar kapitalismen på riktigt. De föraktar autonom organisering, utmålar gräsrotsrörelser som oansvariga eller rentav ”antisemitiska” och slår alltid neråt istället för uppåt för att aktivt motarbeta organisering.

När radikala rörelser börjar bygga egen makt, när folk gör motstånd istället för att be om reformer – då är det vänsterliberalerna i media som är först med att fördöma dem. De är besatta av att upprätthålla den politiska mittfåran, av att vara “seriösa”, av att få sitta med i debattprogram och skriva krönikor och recensioner i DN. De vill hellre vara en del av etablissemanget än att utmana det.

Det här är inte en vänsterpress värd namnet. Det är en del av den borgerliga offentligheten. En opposition som är godkänd av systemet och vars främsta funktion är att se till att ingen opposition någonsin blir för farlig.

Organisering, inte representation

Om vänstern ska ha en framtid måste den göra sig av med sin beroendeställning till staten, de etablerade medierna och partipolitiken. Vi måste bygga självständiga strukturer, fackföreningar som är lojala mot arbetarna och inte arbetsköparna, ta tillbaka våra medieplattformar från medlöparna, och rörelser som inte backar för att de riskerar att kallas “för extrema” av liberalerna.

Det betyder att vi måste sluta förlita oss på att ”rätt” partier ska representera oss och istället organisera oss där vi står – på arbetsplatser, i bostadsområden, på gatorna. Det betyder att vi måste sluta låta oss definieras av borgerligheten och istället själva sätta agendan för vad vänster är och inte är.

En vänster som är beroende av “goda relationer” med borgerliga medier och av att inte stöta sig med liberaler är en vänster som inte är vänster alls. En verklig vänster bygger makt underifrån, utanför de ramar som systemet satt upp. En verklig vänster tar inte hänsyn till vad som är “acceptabelt” inom den liberala demokratin – den bygger något bortom den.

Låt oss vara tydliga: det finns ingen ”mångfald” av vänsterpositioner. Det finns vänster och det finns liberaler. Det finns organisering och det finns representation. Det finns de som bygger makt och de som vill administrera den.

Vänstern kan inte fortsätta vara en del av systemet. Den måste vara ett hot mot det. Det är dags att sluta tassa på tå och sluta anpassa oss till maktens spelregler.

Om vänstern inte kan göra motstånd, då är den inte vänster. Då är den en del av problemet.

/ Rovî