För närvarande spökar det på tyska motorvägar och gator i form av klimatorganisationen Letzen Generation (tyska motsvarigheten till Återställ våtmarker), som i sin kamp för en mer rationell, klimatskyddande och därmed en globalt mer rättvis resursanvändning gång på gång blockerar motorvägar och centrala trafikstråk i Berlin och limmar fast sig på gatorna. De möts av en rasande ilska från medelklass och bilistgrupper. Men även många människor som sympatiserar med klimatrörelsen tar avstånd från deras handlingar, eftersom de i första hand drabbar fel personer, inte klimatförövarna.

Du behöver inte ens vara klimat- eller vänsterradikal för att se att störningarna av det ”normala” samhällslivet som orsakas av sådana handlingar inte bara är berättigade, de är nödvändiga, eftersom de är handlingar av legitimt självförsvar.

Klimatkrisen är en attack som måste slås tillbaka.

Argumentet att klimataktioner är självförsvar kan motiveras så här: 

För det första utgör klimatkrisen ett omedelbart hot mot egendom, hälsa och människoliv – även i Tyskland och Sverige  – och inte, som många tidigare trott, ett problem som i första hand kommer att uppstå någon gång i framtiden och någon annanstans (i det globala syd).

För det andra. Världens regeringar, i synnerhet vår, gör inte något, åtminstone inget effektivt, för att bekämpa krisen. Ännu värre är att regeringarna i de flesta fall går de klimatförstörande företagens ärenden och förvärrar därmed aktivt krisen istället för att stoppa den. Parisavtalet håller nu globalt på att falla samman och länderna har inte uppnått sina åtagna mål.

De globala utsläppen av växthusgaser fortsätter att konstant öka, bortsett från den lilla nedgång som skedde under coronapandemin. Denna ökning är i princip opåverkad av klimatpolitiken. Klimatpolitik i betydelsen klimatskydd existerar därigenom inte. Detta borde ge oss alla något att tänka på, särskilt de som hittills hållit sig långt borta från Fridays for futures strejker. Det betyder att de mekanismer vi har satt upp som samhälle för att hantera kriser helt misslyckats med att hantera just den kris handlar om allt mänskligt liv på jorden.

En attack mot framtiden som orsakas nu kan och måste bekämpas i nuet.

Av denna dokumenterade passivitet eller motsträvighet från regeringar (och näringsliv) inför klimatkrisen, följer med nödvändighet följande: I klimatkrisen som inte har åtgärdats och lösts av vår regering, är det en självförsvarshandling, rent av ett legitimt självförsvar, att ta till fredliga sabotage mot de företag som driver på klimatkrisen (särskilt givetvis de företag vars verksamhet baseras på fossila bränslen). Klimatkrisen är en attack som måste slås tillbaka.

I tyska nödvärnsparagrafen 32 i brottsbalken framgår att: ”Den som begår en gärning som krävs för nödvärn, […] handlar inte olagligt, (och att) nödvärn […] är det försvar som är nödvändigt för att avvärja en pågående olaglig attack mot en själv eller annan.” För att ta det ett steg längre: jag skulle till och med kunna hävda att i den eskalerande klimatkrisen, som kostar människor livet, är det en form av underlåtenhet att tillhandahålla hjälp, enligt den tyska strafflagen.

Du kanske invänder att det låter långsökt. Inte alls, säger jag. Föreställ dig: Jag går nerför en mörk gränd i Berlin på natten och jag blir attackerad på gatan. Eller, du blir attackerad i denna mörka gränd och polisen finns inte till hands. Om jag inte kom till din hjälp nu (åtminstone om riskerna för mig var begränsade), skulle jag agera djupt oetiskt, jag skulle bete mig fel. Situationen är liknande med klimatkrisen.

Naturligtvis skulle man nu kunna svara att detta argument, detta försök att övertyga medelklassen om legitimiteten av fredliga sabotage för klimaträttvisa, inte räknas som ”självförsvar” eftersom sånt måste ske omedelbart i tiden och rummet i förhållande till angreppet. Men den federala författningsdomstolens utslag om klimatskyddslagen våren 2021 eliminerar det enda strukturella problemet med detta argument – självförsvar kräver ett omedelbart hot – eftersom det gör det möjligt för oss att tänka på juridiska intressen och deras relation till varandra över tid. En attack mot framtiden som orsakas nu kan och måste bekämpas i nuet.

Om allt detta är sant innebär det att man inte behöver vara klimat- eller vänsterradikal för att anse att fredliga sabotagehandlingar i den eskalerande, rentav våldsamma klimatkrisen är – eller åtminstone kan vara – handlingar av legitimt självförsvar. Konkret betyder det att fredliga sabotagehandlingar är sådana där man först och främst noggrant ser till att ingen kommer till skada. Om detta inte är möjligt kommer aktionen att omedelbart avbrytas vid tveksamhet. Till exempel skulle vid klimatrörelsens blockader av kolgruvor inte bara en grävmaskin kunna stoppas, utan även komponenter som är nödvändiga för att driva grävmaskinen dagen efter kan tas bort. Aktivister kunde stänga ner utrustning på byggarbetsplatser för gaskraftverk i mer än bara några timmar genom att hälla melass i tanken. Alla dessa är utomordentligt fredliga aktioner, men de uppnår en större materiell skadeeffekt än bara blockader. De skulle, i den mening som beskrivits ovan, vara legitimt självförsvar.

Detta utgör ett betydande problem för den sociala mitten (som är mycket bredare än den ”politiska mitten”), som i åratal har instämt i klimatvetenskapliga påståenden som att klimatkrisen är skapad av människor, det hotar ”civilisationens framtid” och detta hot skapas genom förbränning av fossila bränslen.

Fredligt sabotage riktas dock mot själlösa föremål som inte kan utsättas för våld eftersom de inte är levande varelser.

En olöst klimatkris med katastrofala konsekvenser i kombination med en massiv tidsbrist gör det rätt att bedriva motstånd – och det är precis vad varje mittenposition i samhället fruktar. Nämligen att en del av samhället inte längre känner sig bundna av samhällets regler. Trots att det är just dessa regler som gör att klimatkrisen bara kan fortsätta och inte lösas.

I denna situation, som uppenbarligen är svår för den breda samhällsmitten, uppstår tre diskursiva motstrategier.

För det första: ett förnekande av det faktum att klimatkrisen med stor sannolikhet kommer att få katastrofala konsekvenser. Något i stil med: ”Kom igen, det kommer inte att vara så illa.” Denna klassiska psykologiska strategi för förnekelse, precis som alla former av förnekelse, kan inte övervinnas med fakta. Men Hans Joachim Schellnhuber, grundare av Potsdam Institute for Climate Impact Research, brukar svara: ”Sätter vi våra barn på en global skolbuss när det är 98 procents sannolikhet att den kommer att råka ut för en dödsolycka?”

För det andra påpekas det ofta att radikalt klimatskydd för närvarande inte har majoritetens stöd i Tyskland och därför inte kan genomföras. Detta argument bortser från det faktum att den tyska representativa demokratin är organiserad nationellt, men klimatförändringarna är globala. Vilket gör att inte alla som berörs av till exempel tysk brunkolspolitik kan rösta om den. Majoritetsstyre utan mänskliga rättigheter, vilket är vad kampen för klimaträttvisa handlar om, kan helt enkelt vara en majoritetsstyrd orättvisa. Detta får inte glömmas bort.

För det tredje kommer en motanklagelsen mot klimataktivisterna, som beskylls för att vara våldsverkare. I en märklig omkastning av vem som är förövare och offer ignoreras helt enkelt dödsfall orsakade av klimatförändringar, vare sig det är på Madagaskar eller i Rhenlandet. Bilar värderas högre än människoliv, och att skruva loss skruvar från en kolgrävskopa eller fredligt blockera en trafikled utmålas som våld.

Fredligt sabotage riktas dock mot själlösa föremål som inte kan utsättas för våld eftersom de inte är levande varelser. Att förstöra föremål kan förstås vara våldsamt mot människor, men jag har ännu inte på ett övertygande sätt fått svar i vilken utsträckning det är fallet när några skruvar tas bort från en grävmaskin i en kolgruva.

Dessutom är det klimatkrisen som representerar det verkliga våldet, ett strukturellt våld som delvis orsakas av Tyskland. Att projicera begreppet våld på fredliga klimataktivister blir att skydda det verkligt livshotande våldet.
Det är helt klart möjligt, kanske till och med sannolikt, att de fredliga sabotageaktionerna från den delen av radikala klimatrörelsen som finns kvar kommer att utlösa till en irriterande blandning av total ignorans och brutal repression, från den huvudfåra i samhället som inte längre vill bli påminda om deras misslyckande att skydda klimatet. Som inte vill rädda vår framtid från kapitalismen. I sådana fall föreslår jag att vi kan tänka på sabotaget av fossilföretagen som att ge igen, ett återgäldande eller rentav hämnd. Med Katniss Everdeen odödliga formulering: Om vi ska brinna, kommer ni brinna med oss.