^{Bild: Medelantal fångpopulationen i Sverige 1950-2023 samt planerad utbyggnad fram till 2023.}

En politisk konstruktion
Fängelsets existens uppfattas ofta som naturlig och självklar, som om det vore ett ofrånkomligt och permanent inslag i samhället. För många är det svårt att ens föreställa sig ett samhälle utan fängelser och fängelsestraff. Föreställningen om fängelset som den naturliga reaktionen på kriminaliserat beteende är ofta kopplat till en tro på att det gör oss tryggare och minskar risken att utsättas för brott. Samtidigt vet de allra flesta inte så mycket om fängelsestraffets effekter, innehåll, eller vilka som sitter i fängelse. 

Fängelset som institution är ett relativt nytt fenomen, som växte fram under 1800-talet. Det är en kriminalpolitisk konstruktion vars avskaffande inte bara är möjligt utan eftersträvansvärt. Men det kan bara ske genom politiskt arbete där den skenande kriminalpolitiken och avhumaniseringen av fångar ifrågasätts. Först när vi ifrågasätter vad talet om hårdare straff och ökad kriminalisering faktiskt innebär kan fängelsets skadliga effekter, inte bara för fångarna utan för hela samhället, avslöjas. Vi kan inte låta gängbrottsligheten och felaktiga föreställningar om en skenande brottslighet användas som förespegling för att låsa in och skada tusentals från socioekonomiskt utsatta grupper. Vi måste vägra en inhuman kriminalpolitik och göra motstånd för att vända utvecklingen.

De nordiska länderna är världsberömda för en exceptionellt låg användning av fängelsestraff och våra ”radikalt humana” fängelser, som New York Times uttryckt det. Den svenska självbilden om att vara bäst i världen och exceptionellt goda är inte ny. Redan på mitten av 1900-talet pumpade svenska politiker och företrädare för kriminalvården ut budskapet att den svenska modellen är the model för fängelse till en internationell publik. Förra året kom ytterligare en i raden av dokumentärer där amerikansk fängelsepersonal kommer på studiebesök för att lära sig om våra fängelser för ett experiment i USA, ”little Scandinavia”. Lika länge som den internationella publiken har både imponerats och chockerats av de nordiska fängelserna har nordiska forskare, och tidvis starka politiska rörelser, varit kritiska mot fängelsesystemet.

Den svenska fångpopulationen ligger fortfarande i internationell jämförelse på en låg nivå, trots att antalet fångar har fördubblats på 70 år. Väldigt snart kommer det dock vara ett minne blott. De straffande vindarna blåser allt hårdare och användningen av fängelsestraff står inför en aldrig tidigare skådad expansion. Tidöavtalets genomförande kommer gå till historien genom att ta Sverige från att vara bland de länder i Europa med lägst andel fångar till de med högst andel, i sällskap med  Ryssland, Belarus och Turkiet. 

Fler inlåsta, sämre förhållanden
I december kom kriminalvårdens rapport om Tidöavtalets uppskattade effekter på fångpopulationen med en värre prognos än väntat. Om alla kriminalpolitiska förslag genomförs är kriminalvårdens prognos att fångpopulationen kommer öka tre till fyra gånger på bara tio år. I antal blir det en ökning från dagens 9 000 fångar i häkte och fängelse till mellan 27 000 – 38 000. 

År 2023 hade Sverige en fångpopulation på 79 fångar per 100 000 invånare, bland de lägsta i Europa och långt under genomsnittet i världen på 140. Om vi skulle få så mycket som 38 000 fångar motsvarar det 343 fångar per 100 000 invånare. Vi skulle då passera Ryssland (326) på tredje plats i Europa och hamna tätt efter Belarus (345) och Turkiet (347). Det är dock, enligt kriminalvården, inte praktiskt möjligt att expandera så snabbt så de planerar för 27 000 platser år 2033.  Redan idag planeras det för fullt för en fångpopulation på 244 per 100 000 invånare, och en stabil femteplats i Europa.

Planen är att bygga mycket större fängelser än de som finns idag och dubbelbeläggning kommer bli normen, vilket innebär att fångarna inte har någon tid på dygnet att vara ensamma. Samtidigt kommer personaltätheten minska med 30 procent.

Utöver att det kommer bli väldigt dyrt och en ytterligare belastning på en redan pressad kriminalvård kommer det få stora effekter på den verksamhet som ska bedrivas inne på fängelserna. Särskilt på de faktorer som sägs utmärka de svenska fängelserna internationellt; hög andel personal, små anstalter, kontakten mellan personal och fångar samt behandlingsverksamheten. Planen är att bygga mycket större fängelser än de som finns idag och dubbelbeläggning kommer bli normen, vilket innebär att fångarna inte har någon tid på dygnet att vara ensamma. Samtidigt kommer personaltätheten minska med 30 procent. 

Expansionen kommer medföra en påverkan på vad kriminalvården kallar humanitära förutsättningar och möjligheten att uppfylla kraven i fängelselagen. Andra risker är sämre säkerhet för fångar och personal, sämre psykisk hälsa och bristande förutsättningar för återfallsförebyggande insatser. Fängelsets skadliga effekter på fångarna kommer att öka och personalens arbetsmiljö försämras.

Lås in dem bara
Den samlade forskningen visar att fängelsestraff inte bara är väldigt dyrt – ett fängelseår kostar i genomsnitt 1,2 miljoner – utan ironiskt nog inte heller fungerar. Om målet med hårdare straff är ett tryggare samhälle med färre brott kan den internationella forskningen redan nu informera politikerna om att det kommer att misslyckas. Forskningen visar att fängelsestraffet antingen inte ger någon effekt alls på återfall i brott, eller i värsta fall ökar återfallen. 

Men det vet förstås politikerna och kanske är målet snarare att visa att de Gör Något och tillfredsställer väljarnas önskan om hårdare tag. Inför valet sa moderaternas rättspolitiska talesperson i ETC att om man tror att straff handlar om ”den ena eller andra effekten, då har man missförstått vad straff är”. Han menar att straffet ska vara ett sätt för samhället att markera brottets allvar och ge brottsoffren upprättelse. Det är alltså inte en fråga om samhällsförbättring utan om moralisk markering och brottsoffrets känslor. Att utvärdera hur straffet påverkar brottslingen menar han är ett ”vänsterperspektiv” och den svenska kriminologiska forskningen avfärdas som ensidig. 

Ännu mer ironiskt blir det när svensk forskning visar att allmänheten faktiskt inte vill ha hårdare straff. Allmänheten säger att de vill det, men det beror på att de tror att straffen är mycket lägre än vad de faktiskt är.

Internationella forskare varnar för att kostnaden för att ignorera vetenskapliga resultat om fängelsets effekter är hög både ekonomiskt, socialt och för samhällets trygghet. Ännu mer ironiskt blir det när svensk forskning visar att allmänheten faktiskt inte vill ha hårdare straff. Allmänheten säger att de vill det, men det beror på att de tror att straffen är mycket lägre än vad de faktiskt är. När de själva fick välja straff i en undersökning lade de sig i genomsnitt under domstolspanelen, som redan lagt sig i nedre delen av den existerande straffskalan. Tvärtemot vad politiker ofta säger vill allmänheten inte ha hårdare utan lägre straff, och mer åtgärder som hjälper fångarna att bygga upp sina liv när de kommer ut.

Det finns inte något självklart samband mellan hur många vi låser in i fängelse och brottsutvecklingen. Det är inte en ökande brottslighet eller att vårt samhälle skulle ha blivit farligare att leva i som gör att fångpopulationen skenar. Det är till största delen en politisk konstruktion. De politiska vindarna blåser i en allt mer straffande riktning och följaktligen ökar hur många som döms till fängelse. Inte för att det har någon egentlig effekt, om man ska tro moderaternas tidigare rättspolitiska talesperson,utan med hänvisning till samhällets moral och brottsoffrets upprättelse. Det är inte bara högerpartierna som ansvarar för utvecklingen. Samtliga riksdagspartier har hakat på det straffande tåget även om det finns gradskillnader och olika förklaringsmodeller. De dämpande rösterna i den kriminalpolitiska debatten är få. Kanske är det så att man inte vinner några val på sansade förslag om brottsligheten.

Verklighetens fångar
Det målas upp en bild av att vi måste höja straffen för att de som sitter i fängelse är så farliga att vi inte kan ha dem ute i samhället. Så vilka är det som sitter i fängelse? De flesta som finns i våra fängelser är inte gängmedlemmar, våldsbrottslingar eller ens dömda för särskilt grova brott. De allra flesta sitter på väldigt korta fängelsestraff. Nästan sju av tio som påbörjade ett fängelsestraff år 2022 hade en strafftid på upp till ett år. Det överlägset vanligaste brottet, som över en tredjedel är dömda för, är narkotikabrott. Mindre än var femte är dömd för ett våldsbrott och enbart en procent är dömda för de grövsta brotten som ger ett straff över tio år. 

Fångpopulationen består framför allt av personer från socioekonomiskt utsatta grupper. Fångar har betydligt sämre levnadsförhållanden än övriga befolkningen inom alla områden; utbildning, sysselsättning, ekonomi, bostadssituation, fysisk och psykisk hälsa, sociala relationer, politiska resurser och egen utsatthet för våld. För kvinnorna ser det ännu mörkare ut, med värre situationer och större ansamlingar av problem än männen. 

Det är inte de med hög status som sitter i fängelse. De som utsätter arbetare för fara på arbetsplatserna, de som stjäl och undanhåller miljoner av våra skattepengar och de som begår brott mot miljön och mänskligheten i kapitalismens namn är inte de som sitter i fängelse. Inte heller medelklassen. Det är samhällets marginaliserade och socialt exkluderade som hamnar där. Det är fattiga, marginaliserade och rasifierade personer som i oproportionerlig grad utsätts för samhällets kontroll och döms till hårda straff när de begår brott. Det är dessa regeringen avser att låsa in under förespeglingen att stoppa gängkriminaliteten.

Riv murarna 
Fängelset i dess nuvarande form har inte ens funnits i tvåhundra år, ändå ses det av någon anledning som den självklara reaktionen på brottslighet. Trots att vi vet att fängelsestraff inte fungerar, är dyrt och skadar samhället såväl som fångarna.

Redan på 1930-talet talade dåvarande justitieministern om att avfolka fängelserna.

Det finns inget som säger att fängelser är nödvändiga. Vi har flera gånger i fängelsets korta historia sett vindarna blåsa i motsatt riktning. Redan på 1930-talet talade dåvarande justitieministern om att avfolka fängelserna. På 1960- och 70-talet var alla politiska partier eniga om att fängelsestraffet är skadligt och att det var viktigt att finna alternativ. Fångrörelsen var stark med förgreningar över murarna och hade stor påverkan på opinionen. En del forskare trodde att fängelset till slut mer eller mindre skulle försvinna. 

Med facit i hand kan det låta naivt, men vi borde snarare se det som ett bevis på att utvecklingen kan påverkas och vända igen. Men det kräver ett medvetet politiskt arbete och samarbete mellan fångkollektivet och sociala rörelser på utsidan. Allmänhetens bild av fängelsets nödvändighet, vilka som finns i fängelse och vad fängelset faktiskt gör måste utmanas. 

Fängelsets avskaffande är en del i en mycket större social förändring där visionen inte handlar om juridisk utan om social rättvisa. Tillsammans kan vi vägra en skenande kriminalpolitik och avhumaniseringen av fångarna. De som är inlåsta i våra fängelser är inte anonyma nummer utan människor precis som du och jag. De har både bra och dåliga sidor, de har känslor och drömmar, precis som vi. Att straffa och låsa in dem gör varken dem eller samhället bättre eller tryggare.

Erika Hedlund är doktorand i kriminologi

Vidare läsning:
Angela Davis – Are prisons obsolete?
Thomas Mathiesen – The politics of abolition revisited
Kriminalvården – Kriminalvårdens kapacitetsrapport 2024-2033