På ett sätt faller det sig naturligt för mig att vägra. Jag har alltid vägrat att acceptera saker jag tycker är fel, ända sedan mina tidiga tonår, som jag minns det. Men det har alltid efterlämnat ett bagage av jobbiga känslor och konflikter, både från andra och inom mig själv. När jag insåg att jobbiga handlingar som samtidigt kändes rätt var en slags vägran mot systemet, var det som att allt föll på plats. Jag kan inte tänka mig att leva på ett annat sätt. Motstånd är det bästa livet. Det bästa livet är motstånd.

Jag började engagera mig i klimatrörelsen 2020. Vid den tiden bar jag på enormt mycket klimatångest och tunga känslor. När insikten nådde mig om hur illa klimatkrisen var och skulle bli, blev känslorna ohanterbara för mitt 17-åriga jag. Jag behövde omvandla ångest till handling, och många som jag mötte genom klimatrörelsen upplevde precis samma sak – att de tunga känslorna tvingade dem att agera. Det var underbart att få vara i sammanhang med likasinnade. Jag kunde andas frisk luft för första gången.

Samtidigt var det en börda att ha lärt mig om den fruktansvärda framtiden jag stod inför, och inte minst de miljoner människor som redan i dag förlorar sina familjer och sina hem på grund av extrem hetta, matbrist och översvämningar. Ett väldigt tydligt minne jag har var när jag lärde mig hur ofattbar en 1,5 graders varmare värld egentligen är. Istiden innebar en global genomsnittstemperatur som var 3 grader kallare än vad den är i dag. Att vi nu går mot en uppvärmning på minst 3 grader vill jag inte tänka på, och tror att de allra flesta känner likadant. Det gick inte, och går fortfarande inte i dag, att ta in eller föreställa sig vad det innebär. Inte undra på att det inte är en förstasidesnyhet varje dag. Det är för verkligt, ofattbart och skrämmande. Vi blundar och låtsas som att det inte håller på att ske.

”Jag vägrar att vara passiv. Jag vägrar samtidigt att brytas ner av att bränna ut mig i motståndet. Det går inte att vinna mot ett system som bryter ner människor genom att bryta ner sig själv.”

Jag ville blunda. Jag ville verkligen inte veta. Att veta gjorde att jag var en dålig person om jag var passiv. Men klimatångesten gjorde mig verkligen lamslagen och passiv. Jag kunde inte koncentrera mig på lektionerna i skolan för att känslorna var så överväldigande och konstant närvarande. Att inte kunna agera, men veta, var ett konstant dilemma. När jag engagerade mig trivdes jag inte i motståndet, för jag var tvungen att offra så mycket för att känna mig tillräcklig. Så mycket av min tid, energi och känslomässiga kapacitet var nödvändigt att investera i handling för klimatet. Tanken att läget var så akut att jag inte kunde prioritera mig själv var konstant närvarande.

Men så skedde ett stort skifte. Genom andra unga fick jag lära mig nya sätt att vägra på. Sätt som grundar sig i att sätta gränser, värna om de gränserna och på andra sätt ta hand om sig själv genom att göra det man mår bra av. Det kanske låter självklart att man ska leva på det sätt man mår bäst av, men det kändes för bra för att vara sant för mig. Plötsligt insåg jag att det var okej att säga nej, det var okej att vila, och framför allt gjorde det mig inte till en dålig person. Det gjorde mig snarare stark och motståndskraftig. Det är inte rimligt att jag som ung både ska behöva må dåligt över klimatkrisen och allt annat fruktansvärt som jag inte har orsakat, och samtidigt må dåligt när jag jobbar mot en bättre värld. Vi lär oss att det är svagt att lyssna till sina behov och att de helst inte ska finnas. Ens känslor ska också hållas privata och man ska absolut inte anpassa sin vardag efter dem. Jag lär mig nu att försöka göra det som min kropp och min mentala hälsa behöver, vilket ofta är vila och omsorg. Jag ska inte straffa mig själv för att jag har behov som inte känns produktiva. Jag ska snarare hylla dem i ett samhälle som lär mig att det är fel. Det är också motstånd.

Jag vägrar att vara passiv. Jag vägrar samtidigt att brytas ner av att bränna ut mig i motståndet. Det går inte att vinna mot ett system som bryter ner människor genom att bryta ner sig själv. Det går däremot att vinna mot ett system genom att ena dagen sätta sig med sina vänner framför en tankbil som fraktar fossila bränslen, för att nästa dag baka kanelbullar och kolla på sin favoritserie. I samma anda som Audre Lorde’s devis ”The Master’s Tools Will Never Dismantle the Master’s House”, måste vi bygga en ny värld med nya medel.

Att forma sitt liv grundat i egna värderingar och behov, i hopp om att det levnadssättet en dag ska vara normen, samtidigt som man gör aktivt motstånd mot de normer man vill krossa, är två motståndsformer som går hand i hand. De samexisterar för att stärka varandra. Jag vägrar att lyda. Jag lever ett liv i vägran. Låt oss göra det tillsammans.

Alex Härnqvist är 20 år och med i ungdomsrörelsen Ta Tillbaka Framtiden, som är en klimatrörelse för och av unga i åldrarna 12-30 år. De arbetar tillsammans för att må bra i ett samhälle som ständigt försöker få oss att känna uppgivenhet. De gör det genom att ta hand om varandra och stötta varandra i en läskig tid, samtidigt som de agerar kraftfullt för att visa att de inte tänker acceptera vad som håller på att hända med allas vår framtid.

Ta Tillbaka Framtiden har i dag lokalgrupper i Umeå, Malmö, Göteborg och Stockholm. Kom på ett intromöte, en gemensam middag, eller skriv till dem på Instagram på
@tatillbakaframtiden