Det går fort nu.

Den 2 januari sade Max Åkerwall, kommenderingschef hos Stockholmspolisen, att 50 procent av de som misstänks för våldsspiralen under julhelgernas skjutningar och explosioner var barn under 18 år. Han nämnde också att 75- 80 procent av de som frihetsberövats i Stockholm samma period var barn under 18 år. Några dagar senare grep polisen två 15-åringar efter en skjutning i södra Stockholm och ytterligare några dagar senare sköts en 15-åring ihjäl i ett annat område.

Bränder i soprum –› stenkastning –› bilbränder –› skjutning –› explosion. Så ser utvecklingen ut det senaste decenniet. Hur kunde det bli så här grovt och vad blir nästa fas? För det går ju som sagt fort nu.

I december 2022 släppte Folkets Husby en rapport baserad på en trygghetsundersökning genomförd tillsammans med kriminologen Leandro Schclarek Mulinari. Enkäten besvarades av 580 personer i Järvaområdet. I undersökningen fick vi veta att hela 43 procent kände flera personer som förlorat sitt liv genom dödligt våld och 22 procent kände till en person. Otroliga 65 procent känner alltså minst en person som förlorat sitt liv genom det dödliga våldet. Det hade varit intressant att se en liknande undersökning för andra bostadsområden. Hur ser andra ungdomars kontaktnät ut i Sverige? Hur många känner du i ditt bostadsområde som har förlorat sitt liv genom dödligt våld?

På frågan hur många gånger polisen stoppat dig de senaste 12 månaderna svarade 30 procent av pojkarna att de har blivit stoppade över 10 gånger av polisen. Bara 5 procent av pojkarna svarade att de inte blivit stoppade. Och med dessa siffror är det tydligt att visitationszoner blir en icke-fråga i vissa bostadsområden, för de är på många sätt redan på plats. Både denna undersökning och mänsklighetens historia visar dessutom att hudfärg och bakgrund alltid haft en stor betydelse när polisen visiterar, och att den diskrimineringen tyvärr aldrig tar slut.

I samma undersökning är det 42 procent som inte har förtroende för polisens arbete, och förtroendet för ordningsvakter är lägre än så (46 procent). Å ena sidan har alltså de boende en situation där de är rädda för våldet som kan ske närsomhelst och hursomhelst. Å andra sidan har nästan en majoritet av de svarande poliser och ordningsvakter runt omkring sig som de inte har så starkt förtroende för. Och utöver det så försiggår det en debatt i ett polariserat samhällsklimat där samma bostadsområden används som slagträn, utan att boende i dessa områden själva är med i debatten eller i de politiska lösningarna. Det är nästan som att de boende är fast mellan olika aktörers beslut utan kontroll över sina livsvillkor eller utvecklingen i sitt område.

En sak som är positivt i undersökningen är de gånger polisen samarbetat med civilsamhället och religiösa församlingar, som exempelvis moskéer. Det visar tydligt att när polisen involverar civila aktörer ökar också förtroendet för polisen, vilket skapar en ökad trygghet efter en akut händelse som exempelvis en skjutning. Även om det inte händer ofta enligt undersökningen så finns det ett par goda exempel som är viktiga att bygga vidare på.

Men i dagens samhällsklimat uppfattas man vara tondöv och/eller verklighetsfrånvänd när man pratar om behovet av ”mjuka” värden som mötesplatser och inflytande för boende i viktiga beslut. Lösningarna utgår istället ifrån de ”hårda” frågorna: bygg fler fängelser nu. Inför ungdomsfängelser nu. Högre straff nu. Ta bort ungdomsrabatten nu. Gör det lättare att frihetsberöva barn nu. Det ska  nämligen gå fort nu.

Men ingen av dessa åtgärder fanns innan det extrema våld vi ser idag med skjutningar och explosioner. Barnen kanske inte kände ett behov av att skjuta eller bomba back in the days av olika anledningar. För är det inte så att de som lockar till sig barn kommer kunna göra det även med dessa politiska förslag? De kriminella ledarna blir väl inte mer humana för att åtgärderna mot barn blir mer inhumana?

Det är tydligt att skjutningarna och explosionerna tystat många av oss i debatten. Det extrema våldet har gjort att vänstern och civilsamhället som lyft ojämlikhet och långsiktiga lösningar under många år plötsligt står handfallna eller uppgivna.

För det är tyvärr inte bara de politiska motståndarna som lamslagit sådana idéer som vikten av sammanhang, medborgarinflytande, mötesplatser, rättssäkerhet, icke-diskriminering eller rent ut sagt pengar (fattigdom), utan även vänstern och civilsamhället har tystat sig själva.

Det är nästan som att vi väntar på att alla kriminella ska fångas in av polisen – ”let them do their job” – innan vi kan snacka igen.

Men vad finns det för kortsiktiga lösningar som stoppar situationen nu nu nu? Tyvärr är det inte många som sitter på dem. Det är i alla fall inte sänkningen av bensin- och dieselskatten (7 miljarder) som var en av regeringens största budgetposter hösten 2022.

Däremot tror jag fortfarande på sambandet mellan att Sverige aldrig varit så här ojämlikt och våldsamt i modern tid. Det har nog heller aldrig knarkats så här mycket. Och har den psykiska ohälsan någonsin varit större? Här har också media och journalister ett väldigt stort ansvar att lyfta frågan från olika perspektiv.

Till exempel: en stor nyhet som aldrig blev en nyhet var en rapport som Statistiska centralbyrån släppte den 26 januari. Den visade att inkomstskillnaderna aldrig varit så stora sedan de började mätas 1975. Rapporten visade bland annat att andelen utrikesfödda barn 0–19 år som lever med låg ekonomisk standard var hela 50 procent. För samtliga barn var siffran 18 procent.

Dessa barn förtjänar att uppmärksammas och höras. Dessa barn förtjänar att leva med bättre ekonomisk standard i ett land som snart har fler dollarmiljardärer per capita än något annat land. Journalister hade kunnat använda denna viktiga rapport och ställa frågor som:

• Vilka är riskfaktorerna för ett sam­hälle med en så stor ekonomisk ojämlikhet?
• Hur påverkar det ett barn att leva i fattigdom i ett rikt land?
• Hur påverkar det ett barn att se sina föräldrar kämpa med ekonomin när de vet att majoriteten lever i överflöd?

Den våldsamma situation vi har fått får verkligen inte enbart bli en polisiär fråga. Det är lätt att man vaggas in i den tron när våldet är så extremt. Det lokala föreningslivet, det enskilda barnet och föräldern behöver fortfarande uppbackning i påverkansarbetet. Och vi behöver fortsätta kräva ansvar av politiker – inte bara för mer resurser utan också för att resurserna ska användas på rätt sätt.

Det är viktigt att påminna oss att inget barn föds till kriminell och att ingen ska reduceras till en siffra i statistiken. Det må vara en klyscha att säga det, men det bör ändå sägas högt och tydligt, om och om igen.

Jämlikhet och alla barns lika värde bör alltså fortsatt vara vår kompass och megafon – för det kommer bensin aldrig bli.

Ihsan Kellecioglu, mångårig erfarenhet av arbete inom barn-­ och ungdomsfrågor med fokus på segregation och ojämlikhet.