Så här är det: Moderaterna under Alliansen gjorde ett fel. Jag sitter och tjuvlyssnar på ett gäng löst högerfolk i utkanten av Sverige­demokraterna hålla låda på Twitters samtalsrum, Clubhousekopian Spaces. Deras fel var att de bara tog makten formellt. Men de rensade aldrig ut institutionerna. De lät vänsterstrukturen sitta kvar i byråkratin. Den här gången får hög­ern inte göra samma misstag, konstaterar deb­attörerna. De som pratar är inte intressanta i sig, de är nobodies i högern. Men ska man förstå vart högern rör sig kan man inte bara lyssna på topparna, det gäller att också höra vad som blivit gemensamma sanningar hos gräsrötterna. De är en vindflöjel för att förstå vart högervindarna blåser. Vilka åsikter som blivit samlande för att knyta Sverigedemokraterna till borgerligheten i Tidöavtalet. Att det som står på spel nu är kampen om institutionerna. Donald Trumps valkampanj som ledde till presidentposten summerade budskapet i två ord: dränera träsket.

Reinfeldtårens ”Nya moderaterna” började sina åtta år vid makten med att lägga ner Arbetslivsinstitutet. Direkt därpå angrep de a-kassan, höjde avgifterna och försökte koppla loss arbets­löshets­ersättningen från facket. New public management, valfrihet och marknadslösningar drevs igenom i välfärden. Men värderingsmässigt stod Alliansen också för det marxisten Nancy Fraser kallar en progressiv nyliberalism, som antog jäm­ställdhetsplaner, respekterade asyl­rätten, drev antirasistiska kampanjer och gick i Pridetågen. De höll armlängds avstånd till public service, kulturen, presstöd och folkskolor. Fokuset var på en nyliberal ekonomisk omställning, på valfriheten. De vann det nyliberala klasskriget, men
förlorade kulturkriget genom sin kap­itulation – enligt dagens högerperspektiv. 

Med Tidöregeringen ska det nyliberala klasskriget och institutionella kulturkriget giftas samman till en enad front. Men giftermålet mellan nyliberalism och högerpopulism har skapat en brokig höger som måste hålla samman. Dagens högerideologier existerar därför i ett spektrum. Konspirativa ytterhögertankar existerar sida vid sida med mer moderata, med små ideologiska modifikationer. Det är ett ideologiernas McDonalds där du själv kan pussla ihop din egen meny utifrån samma grundingredienser stoppade i liknande förpackningar. Så kan en höger gemensamt motsätta sig en klimatomställning men av olika skäl, från en tilltro till att marknaden automatiskt löser problemen till klimatförnekelse eller konspirationer om att World Economic Forum använder klimatkrisen för att införa global kommunism.

När det gäller kriget mot institutionerna är det en rad föreställningar som förekommer samtidigt. De sammanfaller för hela högern i etiketterna kulturkriget, den djupa staten och aktivismen, men har olika innehåll för olika strömningar. Föreställningen om kulturkriget vilar på en syn att sextioåtta-vänstern förlorade striden om ekonomin, men istället gjorde en kulturell vändning och försökte ta över institutionerna för att inifrån systemet ändra samhället och radera de västerländska värderingarna. Den tyska studentledaren Rudi Dutschkes Maoparafras att vänstern behöver göra ”den långa marschen genom institutionerna” tas för en etablerad historisk sanning. Vänstern har enligt denna uppfattning barrikaderat sig i myndigheter, på universitet och i media. Istället för att se ekonomin och politiken som maktens centrala baser ses kulturen som förstadiet för politiken (”politiken ligger nedströms kulturen”). Den som kontrollerar kulturen kontrollerar därigenom samhället. Så länge högern och näringslivet inte kan utmana den kulturella makten är de enligt detta perspektiv i opposition även om de sitter i regeringen. I sin mer konspiratoriska form ses denna kulturella strategi som skapad av de judiska marxisterna i Frankfurtskolan. Deras kritiska teori betraktas som ursprunget till postmodernism, kritiska rasstudier, postkolonialism och queerteori, vilka utgör kulturmarxismens nya ansikten.

Föreställningen om den djupa staten är en annan variant på samma föreställning att de ekonomiska och politiska ledarna i världen inte innehar den verkliga makten. Begreppet förknippas ursprungligen med den stat i staten som byggdes upp under Kemal Atatürks Turkiet, hur det så kallade militärindustriella komplexet fungerade som en skuggregering inom staten. En analys av den djupa staten har varit viktig för att förstå de latinamerikanska statskupperna (ofta i samarbete med CIA) mot demokratiskt valda socialistiska regeringar. Under Trumps styre i USA kom begreppet att få en ny och mer konspirativ laddning: det användas för att beskriva hur liberal lagstiftning, byråkrater och tjänstemän, som ett eget maktblock inom staten, blockerade Trumps maktutövning. Det var detta begreppet ”dränera träsket” riktades mot. I sin mest konspirativa form, i den så kallade QAnon-rörelsen, ses den djupa staten som en satanistisk pedofilkabal som styr i det dolda. Föreställningen om den djupa staten har lyfts över till Sverige i de SD-nära alternativmedierna som en socialdemokratisk djup stat, det skuggstyre som Tidöpartierna måste kämpa emot vid makten.

Ett tredje centralt begrepp i högerns krig mot institutionerna är omdefinieringen av aktivism. Från att känneteckna sociala rörelser som verkar genom direkt aktion, gatuprotester och civil olydnad har aktivismbegreppet kommit att stämplas på byråkrater, journalister, jurister och akademiker. Myndighetsaktivister ses som de kulturmarxister som påbörjat marschen in i institutionerna och utgör en woke deep state eller socialdemokratins djupa stat. 

Begreppet myndighetsaktivism fick stor spridning efter att Erik Hysing och Jan Olsson på Örebro universitet 2017 publicerade boken Green Inside Activism for Sustainable Development: Political Agency and Institutional Change. Boken blev en skräll inom högern, dess tes plockades direkt upp av Timbro, Sverigedemokraterna skrev debattartiklar om den och Kristdemokraterna väckte interpellationer i riksdagen. Myndighetsaktivister ses som per­soner som använder sig av internationella lag­ar, jämställdhetsplaner och regelverk, kombinerat med opinionsbildning och upprop, för att undergräva och blockera Tidöpartiernas politiska beslut. Särskilt inom miljöskydd, skogshållning och gruvnäring finns en rädsla för att institutionerna befolkas av fientliga aktivister som nitiskt försöker stoppa industrins framfart. Klimatforskning döms ut som aktivistisk, asylrättsjournalister som aktivister, genusforskning som ickeakademisk aktivism. I sin förlängning ses myndighetsaktivisterna som en egen klass; en marxistisk analys om en professional managerial class (PMC) – byråkrati och tjänstemän som en kategori av medelklass – har fått nytt liv och plockats upp av högern. Institutionerna ses som ekonomiskt nedtyngda av denna klass som parasitärt lever på skattepengar och har ett egenintresse av att staten fortsätter finansiera dem. Med högerretorik, ett ”transferiat.”

Det gemensamma för alla dessa föreställningar är att de bygger på idén om att fienden finns på insidan av systemet, mitt i staten, genom en långtgående infiltration. Det ligger därför nära för analysen att glida över i klassiska konspirationsteorier om välorganiserade krafter som styr i det dolda. Dessa analyser sätter också högern i en oppositionsroll, oavsett om de har parlamentarisk majoritet och näringslivets stöd. Även som regeringsbärande partier är de underdogs som kämpar i opposition, till och med när de har världens ledande presidenter på sin sida. Dränerandet av träsket kräver både utrensningar, yrkes­för­bud, tystnadsplikt, nedstängningar av myndigheter och universitetsdiscipliner, en ökad kontroll över personal och återinfört tjänstemannaansvar för beslut som tas, men också omfördelningar i budget där ekonomisk finansiering av kul­tur, media, forskning och folkbildning blir viktiga styrinstrument.

För att kunna göra detta krävs en ideologisk operation från högern. Det politiska behöver göras opolitiskt och det opolitiska göras politiskt. Frågor kring klimat, jämställdhet och mänskliga rättigheter måste göras till politiska särintressen, bemötas som ideologisk indoktrinering och aktivism, som staten inte ska husera eller finansiera. Medan det nationalkonservativa projektet med att återskapa en traditionell svenskhet, kärnfamiljen, inskränkningar i aborträtten, ökade polisiära befogenheter måste avpolitiseras och ses som neutral utövning. 

Vad kan vi svara? Genom att vända på det. Det de försöker skildra som opolitiskt måste vi ladda och lyfta som kontroversiellt, det de skildrar som politiskt måste vi normalisera. Ska vi försvara institutionerna i civilsamhället är det inte genom att lyfta deras politiska funktion, utan bara genom att leva dem, pusha för aktiviteter i folkhögskolor, studieförbund, lyfta fram rapporter, göra klassisk grävande journalistik och läsa utbildningar. Fortsätta göra institutionerna oskiljbara från folks vardagsliv, göra dem till en viktig resurs i lokalsamhället. Svämma över institutionerna underifrån. Så att när högern går till angrepp kan de inte hävda att det är en nedstängning av vänsteraktivistiska projekt, utan att varje förslag från dem kommer att upplevas som ett angrepp på folks vardagsliv och lokalsamhälle.

Mathias Wåg är en av redaktörerna för detta nummer och ansvarig utgivare för Brand.