Biblioteken och partipolitiken, vilket haverifyllt förhållande. Länge har en etablerad sanning inom biblioteksvärlden varit att alla älskar bibliotek, men ingen vill betala för dem. Så hamnar vi i en situation där varje intervjuad minister säger sig i rosenskimrande ordalag minnas sin barndoms bibliotek och hur viktig tillgången till litteratur, lugn eller en social mötesplats varit (fokus varierar med tid och parti), samtidigt som biblioteken drabbas av nedskärning efter nedskärning. Ibland aktiva och brutala, ibland som en konsekvens av den allmänna krympningen av offentlig sektor som bristfällig uppräkning av resurser medför. 

I och med Tidöavtalet har dock ett ytterligare hot blivit konkret, nämligen det som rör kärnan i biblioteksverksamheten. I Bibliotekens portalparagraf står att ”Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning.[…] Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla.” Samtidigt gör Tidöavtalet gällande att ”Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Det innebär att myndigheter som en person kan komma i kontakt med får ett ansvar för att säkerställa personens lagliga rätt att vistas i Sverige.”

En standardklausul för många offentliga jobb går ut på olika varianter av att den anställda förväntas ”ha förståelse för vad det innebär att arbeta i en politiskt styrd organisation.” Men vad betyder det nu? Ska jag verka för att biblioteken är till för alla, eller ska jag rapportera vissa av våra besökare till polisen? Ska jag arbeta aktivt med demokratisk utveckling eller själv bidra till ett allt mer totalitärt samhälle?

Biblioteken har det inte lätt. Man vill vara yttrandefrihetens och det politiska oberoendets garant. Tyvärr tolkas detta av och till som en nidbild av neutralitet, som när ett bibliotek i Stockholm anordnade ett samtal med en aktiv nazist som paneldeltagare. 

Men demokrati är inte neutralt. Jag tror att vi som arbetar på biblioteken, liksom många andra, har räknat det som nu ifrågasätts till det förgivettagna, och därmed (till skillnad från frågan om resurser) bortom politisk kamp. Att det är omöjligt att i arbetsplatsens namn förorda ett visst politiskt parti, det förstår nog alla. Men plötsligt står vi inför en situation där allt visar sig vara politik och därmed öppet för diskussion. Antirasism, feminism och kamp mot klimatförändringar är plötsligt inte liberala självklarheter med stöd i bibliotekslagen. Är jag fortfarande fri att uppmärksamma internationella kvinnodagen på biblioteket eller går jag då över gränser uppsatta för mig som opolitisk tjänsteperson? Inga sådana gränser är fria från sin kontext och att denna sorts backlash drabbar biblioteken i mörkt blåa tider är inte konstigt.

För just nu testas biblioteken. Sverigedemokratiska politiker kräver ett stopp för Drag queen story hour, vilket tyvärr följs av enstaka kulturchefer, med hänvisning till att tjänstepersoner måste följa politiska beslut. Detta står i direkt konflikt med den generella principen om armlängds avstånd. Media uppmärksammar att en bok med IS-propaganda finns på Stadsbiblioteket i Göteborg. Boken plockas omedelbart bort trots att det naturligtvis finns mängder av antidemokratiska böcker på bibliotek, ett uppenbart exempel är Hitlers Mein kampf. Detta är bara ett par exempel, den extra intresserade kan läsa det största bibliotekariefacket DIK:s rapport med den talande titeln ”Vi vet ju hur det blev i Sölvesborg”, där de bland annat lyfter frågor om otillbörlig påverkan från politiker. För tack och lov är vi fortfarande i en situation där detta diskuteras.

Jag tror att vi måste sluta förlita oss på lagen. Det är lätt att hamna i en debattposition där argumentationen står och faller med hänvisning till att olika obehagliga politiska förslag går emot bibliotekslagen. Jag har själv gjort det vid upprepade tillfällen. Men lagar kan ändras och det är liksom det Sverigedemokraterna vill. Då går det inte längre att hänvisa sitt motstånd enbart till lagen.

Så jag tror att vi behöver: 

1. Inse att det allmänna förgivettagandet att alla älskar bibliotek inte längre gäller. Åtminstone inte bibliotek som vi en gång känt dem. Kampen om vad ett bibliotek är och bör vara befinner sig just nu i en intensiv fas, där bland annat SD skickar testballong efter testballong. Det är viktigt att vi fortsätter att bemöta detta.

2. Vi får absolut inte, likt tyvärr vissa gjort i debatten om Tidöavtalet, hävda att just vår egen verksamhet har ömmande värden som gör att just vi måste undantas. Det handlar inte om någ­on slags Bockarna Bruse-logik där vi pekar bakåt på andra. Säg inte ”ta den som är efter mig” för till slut finns det inte någon där. Det handlar i stället om vad vi som människor kan leva med att användas till. Vi kan inte vara kollaboratörer. 

3. Mitt i allt detta får vi inte glömma pengarna. Hotet kommer också från bristande resurser. 

4. Om demokrati inte är neutralt så är det heller inte passivt. Jag tänker att biblioteket ska vara en plats för aktivt demokratiskapande, snarare än att bara existera med hänvisning till en demokrati given från ovan.

5. Viktigast av allt. Mot en aktivistisk politik står sig legalism ganska slätt. Om mot­stånd­aren blir ak­tivist så måste vi göra samma sak. Tillsammans.

Moa Stockstad är bibliotekarie med fokus på tillgänglighetsfrågor, med erfarenhet från såväl folk- och skolbibliotek som högskolebibliotek.