”Om de åtgärder som Tidöavtalet föreslår drivs igenom i sjukvården, kommer vi att begå civil olydnad och vägra ange våra patienter.” Så for­mulerades ett upprop bland svenska vårdarbetare i december 2022, ett upprop som över 4 000 anställda inom vården skrev under.

Företrädare för andra yrkesgrupper har också motsatt sig Tidöavtalets förslag på myndigheters och kommuners anmälningsplikt av papperslösa invandrare. Fackförbundet DIK, som bland annat företräder bibliotekarier, har krävt att förslaget omedelbart dras tillbaka. Andra fackförbund har också varit kritiska. Men inga förbund har öppet diskuterat strategier och konkreta handlingar. I stället är det upp till andra nätverk att hitta strategier för att bemöta avtalets konsekvenser och planera den civila olydnad som vårduppropet uppmanar till.

Tidöavtalet och dess konsekvenser måste delas upp i två delar, de övergripande diskursiva förändringarna som avtalet är en del av, och avtalets konkreta förslag, som anmälningsplikten, vilka kan få direkta konsekvenser för myndighetsutövare, kommunanställda, för att inte tala om
papperslösa invandrare. 

För att förstå Tidöavtalets konsekvenser har Brand ordnat ett samtal mellan fyra Tidökritiker verksamma inom myndighet och kommun. Med i samtalet är Moa, bibliotekarie med erfarenhet från både folk- och högskolebibliotek (som dessutom medverkar med en egen text i detta nummer) och läkaren Sofia, som var en av in­itiativtagarna till uppropet Vårdanställda mot Tidö­avtalet. Sofia och Moa samtalar med gym­nasieläraren Johan, som varit fackligt eng­agerad i Lärarförbundet och numer är aktiv i bland ann­at nätverket Lärare mot rasism, och med soc­ionomen My, som förutom att vara lärare på socionomprogrammet och forskarstuderande är engagerad i olika grupper för sociala rättigheter.

Hade jag levt som papperslös hade jag inte vågat gå till ett bibliotek. Vilket kanske är en av få grejer man har kunnat göra hittills.

Johan har egentligen svårt att se att det konkreta förslaget om anmälningsplikt av papperslösa
ska bli verklighet och menar att det finns för mycket som talar emot det.

– Det är mycket som är verklighetsfrånvänt i förslaget. Att lärare skulle utöva utlännings­kontroll ändrar arbetet i grunden, det är helt orimligt, säger han, men tillägger att förslaget trots allt sänder tydliga signaler om ett förändrat samhälle.

Oavsett vad som blir verklighet menar Moa att själva diskussionen om angiveri är skadlig i sig. Grunden för folkbiblioteken är nämligen att de är öppna och tillgängliga för alla men om män­niskor blir oroliga för att gå dit försvinner en viktig poäng med verksamheten. 

– Hade jag levt som papperslös hade jag inte vågat gå till ett bibliotek. Vilket kanske är en av få grejer man har kunnat göra hittills, säger hon.

Sofia ser, till skillnad från Johan, att det finns stora möjligheter för förslaget att gå igenom
och ser stora risker med vad det skulle inne­bära för sjukvården.

– För oss skulle angiverikraven men också för­slaget om begränsning av tolkrätten, inne­bära en dramatiskt ändring i vem vår lojalitet ligger hos. Den skulle inte längre ligga hos våra pat­ienter, säger hon, och tillägger i likhet med Moa:

– Debatten i sig påverkar förtroendet. Det är nog jättemånga som inte kommer att våga söka vård eller gå till skolan nu. 

My ser hur den politiska diskursen redan i dag har fått praktiska konsekvenser. 

– Tugget om avtalet och andra lagförslag som begränsar biståndet styr redan biståndshandläggare i praktiken, trots att de bara ligger som förslag, säger hon.

Socionomer och anställda inom socialtjänsten befinner sig dock i en delvis annan situation än läkare, lärare och bibliotekarier. Att lämna ut uppgifter om papperslösa invånare till polisen är redan något socialarbetare måste förhålla sig till och alltså långt ifrån ett framtida scenario som är svårt att föreställa sig.

Polisen har nämligen rätt att kräva av socialtjänsten att de ska bryta socialtjänstsekretessen om det behövs för att verkställa utvisningar. Det visade sig i ett beslut från Justitieombudsmannen 2017, efter att gränspolisen utvisade fyra barnfamiljer från Sverige när de fått tillgång till sekretessbelagda uppgifter om familjerna från socialtjänsten i Malmö.

– Vi socionomer håller redan på med en kon­trollutövning, och speciellt med tanke på beslutet i Malmö är jag väldigt orolig för vad Tidöavtalet kommer att betyda för socialarbetare, säger My. Hon är rädd att de som väljer arbetet för att de bryr sig om samhällets mest utsatta i stället får ägna sitt yrkesliv åt att ge avslag åt de som behöver hjälp och stöd.

– Jag är rädd att allt fler myndighetsutövande soc­ionomer kommer att bli avslagsmaskiner, säger hon.

Socialtjänstens sekretess är alltså underordnad utlänningslagen, men andra myndigheter har andra regler och lagar att förhålla sig till. Kritiker till Tidöavtalet har pekat på dess oförenlighet med befintliga lagar. Bibliotekslagens delar om tillgänglighet, kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning, har till exempel tagits upp som en direkt motsättning mot angiveriförslaget i avtalet. Men det kan vara problematiskt att förlita sig på befintliga lagar.

– Lagar kan ju ändras, säger Moa och hänvisar till justitieutskottets ordförande, sverigedemokraten Rickard Jomshof, som varit tydlig med att bibliotekslagen faktiskt borde skrivas om. 

Viljan att ändra lagar och detaljstyra verksamheten har Moa sett prov på även tidigare, när Sverigedemokraterna återkommande kritiserat bibliotekens kulturverksamhet och tillgängliggörandet av böcker på vissa språk.

– Det är som att de sänder ut testballonger hela tiden, säger hon.

En annan lag som ofta diskuteras som en motsättning mot Tidöavtalet är barnkonventionen.
FN:s konvention för barns rättigheter som Sverige gjorde till lag 2016 gör bland annat gällande att alla barn ska ha samma rätt till liv och utveckling och att inga barn får diskrimineras. Detta anses av organisationer som arbetar för barns rättigheter vara oförenligt med Tidöavtalet, vilket även har framhållits av lärarfacken.

– Jag vill inte jämföra lagar, vilka som ligger mer eller mindre illa till, men nog har Sverigedemokraterna visat en ovilja även mot barnkonvent­ionen, i alla fall utifrån att den även omfattar barn tillhörande etniska minoriteter, säger Johan. 

Det rör på sig. Frågan om Tidöavtalets konsekvenser för myndighetspersonal och kommunanställda har kritiserats av facken i varierande styrka och anmälningsplikten diskuteras flitigt i olika nätverk och i branschtidningar. Men frågan är hur en omfattande organisering skulle gå till. 

Även om många socialarbetare är kritiska till delarna i avtalet som skulle påverka deras arbete tror My ändå inte att det kommer att ske någon större organisering bland myndighetsutövande socionomer. Tyvärr.

– Professorer och lärare på socionomutbildningarna har uttalat sig, men inte praktikerna.
Det finns några Facebookgrupper, men de flesta tänker nog att de inte ska hålla på med politik och därför inte bör engagera sig i frågan, säger hon.

Osäkerheten för vilka konsekvenser ett politiskt engagemang kan få för den enskilde är något som även Moa och Sofia har tänkt på. Moa tror att ett liknande upprop som det inom vården skulle kunna ske bland biblioteksanställda. Engagemanget finns menar hon, men många vågar inte.

– Därför blev jag så glad när en bibliotekschef i Malmö och en i Borås tog avstånd från skrivningarna i avtalet. Det blir så mycket lättare för andra anställda om cheferna går i bräschen, säger hon.

Sofia kopplar rädslan för politiskt engagemang till anställningstrygghet, att många kanske inte vågar utmärka sig politiskt och ta plats på grund av riskerna det skulle innebära för att få jobb i framtiden. Inom vårdsektorn ser anställningsvillkoren väldigt olika ut, många har otrygga anställningar och svårt att få nya jobb.

– Men jag är läkare och våra möjligheter att få jobb är goda. Det var alltså lättare för mig att
våga driva arbetet med vårduppropet. Jag tänkte fuck it, vad kan hända?

Hon bad dem gemensamt lova att vägra ange papperslösa, och om avtalets förslag skulle bli verklighet; att de skulle vägra följa lagen.

Men bred uppslutning är viktig för att fler ska våga göra motstånd mot Tidöavtalet.

Det är överhuvudtaget svårt att ena vårdanställda, menar Sofia, men just i den här frågan upplever hon inte att det har varit svårt. Tvärtom. Både Vårdförbundet som företräder sjuksköterskor och barnmorskor bland andra, och Läkarförbundet, som företräder läkare, har varit öppet kritiska mot avtalet och det var viktigt att låta de yrkesgrupperna såväl som andra inom vården finnas representerade när de utformade uppropet.

– Det var viktigt att ha bredd, för att visa att det här kan vi stå för tillsammans inom vården, säger Sofia.

Att skapa bred uppslutning i motståndet mot Tidöavtalet är centralt, det är alla närvarande överens om. Men för att skapa riktigt bred uppslutning och momentum krävs byggandet av allianser utanför den egna yrkesgruppen. 

Ett tillägg till Tidöavtalets angiverilag gör gällande att det ”kan finnas situationer där en anmälan skulle strida mot ömmande värden, till exempel i sjukvården” och att möjligheter för undantag bör utredas. Företrädare för lärarnas yrkesetiska råd har önskat att lärare ska undantas från anmälningsplikten av papperslösa. Många debattörer inom vården har pekat på samma undantag som en lösning för just dem. Men Moa, My, Johan och Sofia är alla mycket kritiska till skrivningen om undantag.

– Jag önskar att vi kunde sluta tala om ömmande värden som en lösning. Det ska inte handla om undantag. Alla vi som är oroade för samhällsutvecklingen måste stå upp för varandra, säger Sofia. 

– Att lagförslaget är så brett, att det omfattar i princip alla offentliga tjänstemän är så klart ett hot men det innebär också en möjlighet. Om vi kan stå enade är vi starka fortsätter hon. 

My drar en parallell till debatten om sjukförsäkringen 2015. När allt fler sjuka utförsäkrades gick akademiker, praktiker, de utförsäkrade själva och anhöriga samman och krävde förändringar. LO-TCO rättsskydd drev frågan och det skrevs reportageböcker med drabbade i fokus. 

– Engagemanget var så brett då och det ledde faktiskt till förändringar. Jag tror det var för att man kom från så olika håll och drev frågan tillsammans som det blev så lyckat. Den typen av allianser är mycket viktiga, tror hon.

Strax efter Tidöavtalets tillkännagivande skrev Moa en uppmärksammad artikel i tidskriften Biblioteksvärlden, i vilken hon uppmanade alla som arbetar på biblioteken att göra gemensam sak med kollegor inom vård, skola och annan offentlig verksamhet. Hon bad dem att gemensamt lova att vägra ange papperslösa, och om avtalets förslag skulle bli verklighet; att de skulle vägra följa lagen. Men för att göra gemensam sak så krävs det att man möts. Johan föreslår därför att man börjar skapa kontakter med dem man dagligen möter genom sitt jobb. 

– Skolan exempelvis har ju en nära relation till biblioteken, vilka skulle kunna ses utgöra en slags naturlig allians, säger han. 

Helena Hägglund, journalist, doktorand och en av redaktörerna för detta nummer