Teknikutopism – från bolsjevikerna till Silicon Valley

Återuppliva de döda och kolonisera Mars: underbart knäppt eller bara girigt? Deras långsiktiga mål skiljer sig åt, men Elon Musk och de ryska kosmisterna har åtminstone en sak gemensamt – de drömmer om en teknik som ska förändra samhället i grunden.

Genmodifiera människan! Bekämpa döden! Kolonisera Mars!
”We take the essential and real rights of man to be the right to exist (immortality, resurrection, rejuvenation) and the freedom to move in cosmic space.”

En tweet av Elon Musk? Nej, det är ett drygt hundra år gammalt utdrag från ett manifest publicerat i den ryska tidskriften Biokosmist. Bakom manifestet stod en brokig skara revolutionärer, forskare och utopiker som leddes av den anarkistiske poeten Alexander Svyatogor. De var anhängare av kosmismen, en filosofisk och kulturell rörelse som utvecklades i slutet av 1800-talet i Ryssland.

Kosmisterna såg den teknologiska utvecklingen som en messiansk kraft, redo att upphäva den traditionella världsordningen och realisera tidigare generationers kamper och ideal.

Bland dem fanns filosofen Nikolaj Fyodorovich Fyodorov, som ville uppnå evigt liv och återuppväcka de döda. Där fanns raketforskaren och grundaren av det sovjetiska rymdprogrammet, Konstantin Tsiolkovskij, som ville kolonisera rymden. Och där fanns Alexander Chizhevskij, biofysikern som uppfann den pseudovetenskapliga ”heliobiologin”, som studerar relationen mellan solens lyskraft och kollektiv mänsklig aktivitet.

I kosmisternas texter kastas jag som läsare mellan hänförelse och misströstan. Hänförelse för att det är science fiction, det är underbart och knäppt. Underbart knäppt. Misströstan för att idéernas revolutionära potential inte realiserats.

Nikolaj Fyodorov förutspådde att nya tekniska framsteg snart skulle göra det möjligt att förlänga människans livslängd och besegra döden. Inte ska väl det vara så svårt? Den naturvetenskapliga utvecklingen måste påskyndas och människor massrekryteras till experimentet. Museer och arkiv får fungera som laboratorium. Där ska vi återuppliva gamla kamrater och skänka dem evigt liv på samma sätt som ett utställt konstobjekt ges evigt liv. Allt i enlighet med institutionernas syfte: minne och förevigande.

De var teknikoptimister och utopiker. Och visst känns deras ambitioner igen? Genmodifiera människan, bekämpa döden, kolonisera Mars. Så gott som alla dessa rimmar väl med bilden av det mytologiserade Silicon Valley.

Men när Elon Musk vill rädda mänskligheten genom att kolonisera Mars känns det inte underbart knäppt. Den stora skillnaden är förstås att Elon Musk är en högst osympatisk person, vilket han bland annat gjort sig känd för på Twitter. Men det är inte bara hans personliga karaktär som skiljer honom från kosmisterna. Det handlar först och främst om den ideologi som bär upp hans och de andra tech-giganternas teknikoptimism.

Ideologin som driver Silicon Valley genomsyras av apolitisk utopism och bottnar i en dröm om den enskildes överlevnad och framgång.

Innovatörer, riskkapitalister, transhumanister
PayPal-grundaren och riskkapitalisten Peter Thiel var den första att investera i The Floating City Project, ett initiativ startat av The Seasteading Institute. Institutets ledord lyder: ”Enrich the poor. Cure the Sick. Feed the Hungry. Clean the atmosphere. Restore the oceans. Live in balance with nature. Power the world sustainably. Stop fighting.” Det låter utopiskt men i praktiken handlar det om att förse miljardärer med flytande bostadsmoduler i Stilla havet.

Den här typen av initiativ är ett av många som tycks vilja realisera ett Ayn Randskt idealsamhälle. I sitt nyliberala epos, Och världen skälvde (1957), skildrar Rand ett samhälle uppdelat i ”makers” och ”takers”. Närande och tärande, genier och idioter, vinnare och förlorare. När ”the makers” får nog av idioternas profiterande på deras genialitet kallar de till strejk och isolerar sig från det omgivande samhället.

De är visionärer men i deras vision ryms bara den närmsta kretsen. De vill bygga en värld för de sina, inte för det gemensamma. De vill se självstyrande mikrostater befolkade av innovativa ultrarika, flytande grindsamhällen på internationella vatten, och virtuella regeringar. I flykt från det befintliga, ett samhälle på randen till undergång, vill de dra sig undan det gemensamma och skapa ett högteknologiskt paradis. Men det står förstås alla fritt – alla de som inte ryms i denna dröm – att utforma sina egna slutna världar! För sådan är nyliberalismen. Du är din egen lyckas smed.

Socialdarwinismen som verkar ligga bakom uppdelningen av människor i ”makers” och ”takers”, närande och tärande, återkommer på andra håll. Ett talande exempel är att de på Draper University i Silicon Valley inte bara undervisar i klassiska ämnen som företagsekonomi, ledarskap och marknadsföring, utan även överlevnadsträning. Den framtid de ser framför sig är ett allas krig mot alla.

Inför en sådan framtid kan det vara bra att kunna isolera sig på sin självstyrande suveräna mikrostat i Stillahavsområdet. Det kan också vara klokt att investera i en genterapeutisk behandling för ökad intelligens, eller satsa sina pengar på Elon Musks projekt Neuralink. Där arbetar de med att ta fram hjärnimplantat som kan förbättra människors minne, beslutsförmåga och allmänna kognition. Syftet är att skapa en ny och förbättrad människa, som kan mäta sig med framtidens artificiella intelligenser. Det handlar enligt projektbeskrivningen om att först och främst underlätta för människor med hjärn- och ryggmärgsskador. Men det långsiktiga målet är att implantaten ska bli ”tillräckligt säkra och effektiva” för att även ”fullt friska människor ska vilja använda dem”. Ett citat som talar för att de hjärn- och ryggmärgsskadade i själva verket ses som andra klassens medborgare, som försökskaniner.

Tillbaka till kosmisterna
Till skillnad från Silicon Valley-entreprenörernas försök att sälja in upphöjande och livsförlängande teknologier, fanns det ett demokratiskt motiv bakom kosmisternas idéer. Fyodorov talade varmt om ”det gemensamma projektet”: att skapa de teknologiska, sociala och politiska förutsättningarna för att återuppliva alla människor som någonsin levat. Han såg Marx socialistiska projekt som ojämlikt och cyniskt. Århundraden av kamp, och sedan vadå? En socialistisk utopi, på bekostnad av tidigare generationers strävanden? Han såg det som ett exploaterande av de döda, till förmån för de levande.

Svyatogor såg å sin sida odödlighet som både ett mål och ett villkor för kommunismen: ”verklig solidaritet kan bara råda mellan odödliga; privategendomen kan inte avskaffas så länge som varje människa förfogar över en privat mängd tid.”

Säga vad man vill om de ryska kosmisterna, men de vågade i alla fall drömma stort och inkluderande. Där fanns ett ”alla ska med – även de döda”. För dem var det självklart att alla levande och kämpande människor, och alla de som någonsin levt och kämpat, skulle få åtnjuta stundande socialistiska (och teknologiska) segrar.

 

Text av Viktoria Andersson: medlem i redaktionskollektivet Brand och redaktör för detta nummer.

Illustration av Evelina Mohei och Eric Andersson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.