Rasistiska strukturer befästs idag med hjälp av algoritmer, ”big data” och nya beräkningsteknologier. Men att vända teknologin ryggen är ingen utväg, menar Achille Mbembe. Kampen mot rasism måste bli en del av den breda kampen för att reparera biosfären.

Det finns dessvärre ännu en framtid för rasismen, både i Sydafrika och globalt. Förmodligen kommer den att överleva oss alla.

Rasismens kraft kan inte enkelt förklaras med hänvisning till ihärdiga rasistiska lagar och strukturer. Som vår egen erfarenhet har visat kan rasismen mycket väl överleva skrotandet av rasistiska lagar. Den finner ny livsluft och till och med blomstrar i de rasistiska strukturernas ruiner.

Det finns alltså ”något” i rasismen som gäckar dess eget beroende av orättvisa lagar och strukturer. Detta ”något” har att göra med dess extraordinära förmåga att mutera. Rasismen har rentav virusliknande egenskaper. För att bekämpa den på ett effektivt sätt behöver vi spåra hur den muterar, vilka riktningar dessa ändlösa mutationer tar vid varje givet tillfälle.

Idag muterar rasismen snabbt längs med två sammanlänkade banor eller vägar. Dessa banor löper samman vid två uppenbart besvärliga frågor som kommer att plåga oss under merparten av detta århundrade. Den första frågan gäller livets framtider och den andra förnuftets framtid. Ovissheten som omger dessa nyckelfrågor driver på utvecklingen av nya former av rasism och nya rasistiska utbrott världen över.

Livets framtider
Länge intresserade sig människorna för livets uppkomst, hur det kunde reproduceras och bevaras, dramatiken i dess evolution och motståndskraft. Idag ligger fokus istället på villkoren för dess slut och hur det tar slut.

Vi måste handskas med detta mycket angelägna problem i denna tid, då mänskligheten verkar inse att om vi inte avsevärt anpassar sättet som vi lever på så kommer jorden snart att bli obeboelig eller ogästvänlig mot liv.

Strängt taget är rasismen ett strukturellt och systematiskt sätt att göra världen obeboelig för vissa. Den är ett av många sätt på vilka ekologin av mänskliga förhållanden förstörs och den universella rätten att andas kringskärs för vissa.

Därför måste kampen mot rasism föras inom den allmänna kampen för att reparera biosfären och återigen göra jorden levande för alla, till en plats lämpad för samkonstitution och samexistens. Vår kamp mot rasismen måste därför förstås planetärt, utifrån det mer omfattande perspektivet på våra ekologiska framtider.

Diskussioner om hur livet på jorden kan reproduceras och uppehållas, såväl som om omständigheterna under vilka det tar slut, påtvingas oss i denna epok. Epoken präglas inte bara av klimatkris utan också av teknologisk eskalering.

Rasismen håller snabbt på att bli algoritmisk och datoriserad. Fler människor än någonsin tidigare lever nu i komplexa teknologiska strukturer, infrastrukturer och regelverk för vilka algoritmer är centrala. Vissa av dessa algoritmer har inspirerats av naturen eller idéer om naturligt urval och evolution. Så är det med så kallat genetiska algoritmer. Under tiden omfördelas styrkeförhållandet mellan människan och teknologin.

Teknologier kopplas alltmer till komplexa nätverk för infångande, utvinning och rov. De genetiska koderna hos människor, växter och djur skördas, knäcks och patenteras. Antalet biologiska patent ökar exponentiellt och den mänskliga arvsmassan är inte immun mot privatisering. Vi befinner oss inte långt ifrån att livet självt alltmer uppfattas som en vara.

Att algoritmer och ”big data” alltmer integreras i den biologiska sfären är inte längre någon hemlighet. Materien och livet självt riskerar att betraktas uteslutande som föremål för datorberäkning. I den nya värld som håller på att skapas utvinns metadata för mätning och prognostisering. Men den används också till att inrätta beteendemönster, upptäcka avvikelser och diskriminera. Skapandet av den rasifierade ”andre” kommer alltmer att utföras av algoritmer, statistik, modellering och matematik.

Förnuftets framtid
Samtidigt inser många allt eftersom att förnuftet förmodligen har nått sina gränser. Hur som helst prövas förnuftet på åtminstone två sätt. Å ena sidan ersätts förnuftet alltmer av instrumentell rationalitet, i de fall då det inte rätt och slätt reduceras till processer eller algoritmer för informationsbehandling. Inuti maskiner och datorer förvandlas förnuftets logik. Den mänskliga hjärnan är inte längre förnuftets självklara hemort. Den mänskliga hjärnan är i färd med att ”laddas ner” till nanomaskiner.

Å andra sidan är det många som vänder förnuftet ryggen till fördel för andra förmågor, och andra kognitiva och expressiva sätt. Dessa förespråkar ett återupprättande av intimitetens djupaste zoner – affekter, känslor och sinnesrörelser – och detta i samma stund som den kognitiva kapitalismen har identifierat just dessa som sitt nya råmaterial. Passionerna vinner nu klart över förnuftet i många av vår tids pågående politiska kamper. I komplexa frågor blir känslor och impulsivt agerande, på intuition snarare än intellekt, snabbt den nya normen.

Att vända teknologin ryggen eller demonisera den kommer endast att leda oss in i en återvändsgränd.

Vi måste ta reda på exakt vilken form ett mothegemoniskt bruk av hegemoniska instrument kan ta. Kan vi till exempel återta datorernas massiva beräkningskraft som ett antirasistiskt redskap, men också som en grundläggande rättighet för civilsamhället i dess strävan efter autonomi? Vilken form måste framtidens antirasistiska aktivism anta i datapolitikens, modelleringens och matematikens tidsålder? Hur kan vi uppfinna olika sätt att mäta som möjliggör en annan estetik, en annan politik för att bebo jorden, för att reparera och samsas om planeten? I vilket läge befinner vi oss nu?

USA, Brasilien och Sydafrika har varit den moderna rasismens tre epicentrum. Behovet av en global interkulturell dialog om det etiska fundamentet för kampen mot alla former av rasism (gamla som nya) är större än någonsin.

På grund av vår historia och dess globala betydelse i den långa kampen för mänsklig frigörelse kan det Sydafrikanska experimentet bidra till utförandet av en sådan uppgift. En sådan global dialog och en sådan etik behöver räkna med ett antal fakta.

Vi inringas alltmer av datorberäknandets mångfaldigt galopperande problem. Rasismen har i vår tid mer och mer kommit att kretsa kring frågan om vem och vad som ”räknas” och vem och vad som inte gör det. Vad bör göras med de som inte räknas och varför?

Om det moderna subjektets raison de vivre tidigare varit att bekämpa myt och fördom, vidskeplighet och obskurantism, bör förnuftet nu istället användas för att synliggöra olika sätt för att räkna, det vill säga för att se och mäta. Dessutom kräver kampen mot rasismen, både idag och i framtiden, att vi på ett korrekt sätt skiljer mellan det som kan räknas och det som inte kan räknas, det kvantifierbara och okvantifierbara, det kalkylerbara och det okalkylerbara.

Utan andra sätt att räkna, se och mäta kommer vi inte förmå att möjliggöra andra estetiska och etiska förhållningssätt. Inte heller kommer vi att kunna staka ut vägen till en annan politik för den framtida världen, för att bebo jorden, för att reparera och samsas om planeten.

Denna text publicerades först på engelska i tidningen Daily Maverick i maj 2020, under rubriken ”Ways of seeing: The struggle against racism in an age of techno-fascism and planetary destruction”.

Text av Achille Mbembe: filosof och professor i politisk historia vid Witwatersands universitet i Johannesburg.
Översättning av Patrik Haggren
Illustration av Amund Öhrnell

Ordförklaringar

Knäcks: På engelska crack; en metod för att ge tillgång till skyddad programvara och information.
Nanomaskiner: Mikroskopiska robotar som kan jobba på molekylär skala.
Hegemoni: Världsherravälde, dominans, suveränitet.
Obskurantism: Avsiktlig vaghet; att medvetet hindra spridning av kunskap.