Vad har hipsterkillen Devendra Banharts ängslighet med heterosexualitetens bevarande att göra och varför bör vi istället alliera oss med Pamela Andersson? Den straighta transkvinnan har ofta en svår relation till gruppen heterosexuella män – Svårigheter som måste lösas av att en machoman måttar några hårda slag mot hela den heterosexuella ideologin.

An english version of this article is available here.

Åh, kan en känna sig olycklig och isär för länge för att någonsin bli tillsammans och lycklig? Benämns den här smärtan som sorg och enslighet, eller bär den ett mörkare namn? En tredjedel av oss har försökt dö för egen hand. Min teori är att kärleksbrist tar livet av fler transtjejer än smällar, blickar, hugg, dysfori, våldtäkter, tafs, vapen och mobbning tillsammans. Föreställ dig själv fast i ett nät där du enkelt kan knulla fem män per natt, utan att minnas när du senast berörde intimiteten. Frigörelse ryms inte här – Tills dom som är överallt och ingenstans kommer ut finns måhända ingen utväg…

I det här ögonblicket tittar jag på ett foto av min nya pojkvän. Det var snart tio år sen jag senast kallade en kille vid det namnet. Och vad beror det på kanske ni undrar? Jodå kära läsare, det är en salig blandning av det strukturella och det personliga… jag som älskat med ensamheten, jag som ständigt hört nya män säga att jag är ”för intensiv” (vilket jag bara blir när jag blir behandlad illa), jag som transkvinna i en värld där både homo- och heterosexualitet definieras av ett cisvälde. Fast… Kanske inte det sistnämnda ändå?

Heterosexuella killars attraktion till transkvinnor är lika vanlig som den är hemlig – överallt men ingenstans! Var ska jag börja? Med det faktum att transporr är den bästsäljande porrkategorin bland heteromän? Med de 15 000 snabba sexinviterna som jag fått genom åren? Med att min transvän hörde följande efter att ha legat med de två bröderna som jobbar i hennes närbutik: ”säg inte till min bror, han vet inte om att jag gillar transor”. Eller med den legendariska grekiska filmskaparen, poeten, tidningsutgivaren, fotografen, aktivisten, sexarbetaren, och transkvinnan Paola Revenioti’s ord, att hälften av alla män har knullat med oss?

Heterosexuella män som grupp håller på med ett systematiskt växlande mellan hemlighållande och förnekelse av attraktion till transkvinnor, vilket skyddar heteronormativiteten och låter oss betala det höga priset av stigmatisering och fortsatt utanförskap. Eftersom transkvinnor kommer i så många former innebär en attraktion till kvinnor även en attraktion till vissa transkvinnor – vare sig attraktionen sker medvetet eller omedvetet. Kanske har du legat med en kvinna utan att du hade någon aning om att hon var trans? Flera av mina vänner som opererat sig har låtit bli att berätta för sina engångsligg, som inte märkt något.

Jag började ta hormoner november 2018, men redan innan började heteromän intressera sig för mig. Nu när mina bröst växt, mina former femininiserats, och min lukt ändrats har detta bara intensifierats. Merparten av männen som flörtat med mig på senare tid har sagt att de aldrig tänkt tanken att de kunde gå igång på transkvinnor – vissa av dessa har respekterat mig som en fullvärdig människa, många har velat ”experimentera” med mig i hemlighet, men de allra flesta har gjort allt för att förneka att attraktionen ens skett. Min och mina transvänners empiriska erfarenhet är att den sistnämnda reaktionen är vanligast bland vita nordeuropeiska medelklassmän, som gått igenom puberteten i ett strikt tvåkönat samhälle där transkvinnor inte syns på gatorna. Min iranska transväninna berättade att heteromän från Iran hade kärleksaffärer med henne när de nyss kommit till Berlin, men efter 5-6 år slutade de eftersom de lärt sig att det inte går till så i Tyskland. Den protestantiska självcensurskulturen kategoriserar oss som smutsiga och förbjudna, och nordeuropeiska män vill gärna hävda att deras attraktion till oss, brinnande stark innan vi droppade t-ordet, bara var en chimär. Utan att ens ta reda på vad vi har mellan benen, försöker de behandla attraktion som en fråga om kromosomer vid födseln – inte kvinnan av kött och blod som står framför dem just nu.

Men innan jag låter den här artikeln helt tas över av heteromän vill jag backa bandet och beskriva min egen resa. Min komma ut-process skedde i flera etapper. Först kom jag ut som bög för 15 år sen. När jag sedan kom ut som trans kring 2010 ville jag helst fortsätta dejta bögar, men homosexuella mäns femininitetsförakt slog mig på käften och jag förstod att så fort som jag tog på mig rouge och läppstift var jag så gott som avsexualiserad i bögcommunityts ögon. Ville jag ha ett sexliv fick jag helt enkelt vända mig till bi- och heteromän – nästan alltid i garderoben med sin transattraktion och ofta brutala och extremt objektifierande. Och här vill jag säga något: Vi transfeminina upplever heterosexuella mäns mörkaste, mest våldsamma sidor. Jag har tillbringat många år som mäns hemliga runkobjekt, tusentals gånger har jag sagt nej till deras sexinviter, flera gånger har de inte respekterat mitt nej, och när jag väl sagt ja, har de behandlat mig som en sexdocka. Även om vi säger att vi har kommit in i rampljuset, nått ”the transgender tipping point”, så verkar män fortfarande oförmögna att göra oss till något annat än hypersexuella ELLER asexuella.

Men… Min ambition är att göra något mer än att prata om problemen. För bakom hela det här förtrycket döljer sig en radikal potential, en möjlig uppgörelse med föreställningar kring heteronormativitet och manlighetens brist på sårbarhet. För nu sitter jag här, ihop med en heteroman, som upplever ett sexualitetsbaserat förtryck och den smärta det innebär för kanske första gången i sitt liv. Det är ingen slump att han är grek och inte tysk, och det är inte heller en slump att det sker efter ett år på östrogen. Med östrogen passerar jag ofta som ciskvinna, vilket ger ökad respektabilitet och därmed också ökade möjligheter till att män kan tänka sig att träffa mig på en bar, och inte bara i ett hemligt hörn efter midnatt. Ena delen av mig skriker sig hes kring hur FEL det här är, medan den andra njuter av att äntligen ha ett lite mer levbart liv, med betydligt färre våldsamma och sexuella trakasserier (och utan barn som får en existentiell kris så fort de får syn på mig.) När min kille först såg mig förstod han inte att jag var trans, men när han fick reda på det lät han det inte förhindra honom från att närma sig mig. Det betyder inte att allt har varit frid och fröjd. Ett enormt kunskaps- och erfarenhetsglapp förekommer mellan en transkvinna och en 35-årig man som tidigare bara levt i cisheteroförhållanden och som saknar erfarenheter av queerkultur. Hans liv har präglats av att känna sig normal, medan transkvinnans liv ofta innebär att vara ”outcast even among the outcasts”. Men det händer något när den som tidigare varit privilegierad beger sig in i det obekväma. I enkla termer kallas det för sårbarhet.

Djup sårbarhet kan mycket väl vara något som hotar en av grunderna till vårt maskulina kapitalistiska samhälle. Ja, djup sårbarhet kostar och smärtar – i vårt samhälle accepteras den sällan, den hyllas på scen och i teorin, men ses ned på i praktiken, och ju mer stigmatiserad du är desto mer gäller detta. Tro mig, jag har lärt mig den hårda vägen. Och vare sig de vill det eller inte blir männen som öppet visar sin kärlek eller attraktion till transkvinnor djupt sårbara då de tving- as skapa ett narrativ som inte existerar offentligt. Intressant nog är faktiskt de som nästan aldrig ger sig in i det här obekväma; de vita ”progressiva” heteromännen. Med deras medelklassiga tillgång till politiskt korrekt språkbruk och privilegierade sammanhang, är de först med att säga ”transkvinnor är kvinnor”, men sist med att verkligen fundera på vad dessa ord betyder för deras egen sexualitet. De vill oftast bara dejta kvinnor som liknar Natalie Portman, inte en transkvinna eller för den delen en kvinna som Pamela Anderson. Kanske stör föreställningen om vår hypersexualitet, smuts, och (sex)arbetarklasshet deras bekväma borgerliga normala liv? Själv vill jag krossa det normala livets tyranni, och slippa bli respekterad för mycket för att bli älskad… Eller avsexualiserad i toleransens avhumaniserande namn… Dessa män riskerar minst genom att vara offentliga med oss men har längst till att ta steget. Min erfarenhet är att konservativa machomän kan vara långt mer öppna och mindre neurotiska kring sin sexualitet än en korrekt hipsterman.

Tidigare i år skrev jag faktiskt till Devendra Banhart, en musiker som dejtat just Natalie Portman. Varför? Jo, delvis för att jag kände en ambivalent attraktion till honom, men främst för att jag tänkte att han, som faktiskt nämnt att han ser upp till transkvinnor, kanske kunde vara den första kända mannen sedan Lou Reed och David Bowie på 70-talet att tala öppet om att attraktion till kvinnor kan inkludera transkvinnor. Han svarade mig artigt och rosade min ”ärlighet”, utan att nämna något om det faktiska ämnet som jag lyfte. När jag skrev tillbaka slutade han svara. Förmodligen gjorde min intensitet honom ”obekväm”. Det känns som det är vanligt att feminina heteromän behandlar starka kvinnor på det här sättet. Vi tvingas bevisa att vi inte är ”för mycket” för män som ständigt ger oss för lite… Jag borde inte ha förväntat mig något mer från Devendra, som offentligt mest dejtat yngre vita ciskvinnor som är modeller (även om många transkvinnor har ett traditionellt modellutseende; så innebär att dejta oss en helt annan samhällsposition, dels den patriarkala mannens statusdröm och dels ett hot av den…) Nåväl, hipster heteromän är liksom världsmästare i hyckleri. Jag är trött på ”snälla killar” som inte gör nått och jag är trött på ”stygga killar” som knullar oss i garderoben – båda beteenden berövar oss på vår kvinnlighet och mänsklighet. Jag vet inte när en känd man kommer våga tala öppet om detta, jag vet bara att det kommer göra skillnad för transkvinnor och röra om ordentligt i den patriarkala grytan.

Det är dags att de som utgör normen granskas. Om transkvinnor är kvinnor och transmän är män, vad innebär det för cispersoners sexualitet? När cismän backar efter att ha flörtat med en transkvinna upptäcker de att deras de-facto attraktion inte går ihop med deras föreställda identitet. Det hotar deras maskulinitet, vilket ibland slutar med mord. Transkvinnors kamp är olik kampen för bögars och flators rättigheter. Heteromän får inte nöja sig med att vara distanserade allierade. Vi är inga välgörenhetsprojekt, och de måste börja rannsaka sin egen sexualitet och vad det betyder i relation till oss. Det här måste bli ett allmänt tema för heteromän, inte bara efter de kärat ned sig i oss eller råkat bli kåta på oss ”av misstag”. Egentligen är den här frågan rätt självklar och odramatisk, men det är jävla typiskt heteromän att göra allt till en stor grej genom sin tystnad…

Min telefon ringer. Det är min kille. Han är grafisk designer och har nyss hjälpt mig med att layouta flera arbetsdokument. Jag svär det är första gången som en heteroman har hjälpt mig med något, och första gången som en heteroman verkligen brytt sig om mig. Han kommer inte från politiska feministkretsar, men vad han gör är feministiskt, radikalt och alldeles för sällsynt. Han bryter den onda cirkeln av heteromäns våld eller passivitet, och ger sig ut på outforskad mark. Det är här, i riskzonen, som sårbarheten bor och (hetero)sexualiteten vidgar sig. Att han sedan uttrycker sig plumpt ibland och jag tvingas bryta mot principen om att den förtryckta aldrig ska behöva utbilda ”gratis” må så vara. Den principen är ändå rätt problematisk ibland. Det finns en värld att förändra.

Bara genom uppslukande ensamhet och intim tillsammanshet kan vi känna oss odödliga för ett magiskt ögonblick. När han håller om mig medan jag gråter hjälper han till att läka tio år av trauman. Och min avgrundsdjupa misstro mot män? Aldrig bortblåst, men nu kan den åtminstone dra sig tillbaka ibland.

Alex Alvina Chamberland är författarinna, konstnär, icke- professionell gråterska och “för mycket”.

Illustration: Maev Lenaghan